"Vi behöver inte gå långt bakåt i historien för att vi ska finna exempel på hur olika medieföretag har gått maktens ärenden och svartmålat den feministiska kampen." Det skriver Marcus Svensson apropå SVT:s val av vinkel på Belinda Olssons program Fittstim och undrar om det inte är medierna, snarare än feminismen, som hamnar i bakvattnet denna gång.
Att vara feminist betyder att en vill göra någonting åt de orättvisor som finns mellan könen, men också de begränsningar och konsekvenser som finns utifrån traditionella och stereotypa idéer för hur en (riktig) man eller kvinna ska vara. En kan sedan vara feminist på många olika sätt. Radikalfeminister kan till exempel tycka att porren är teorin och våldtäkten praktiken samtidigt som andra feminister kan se porren som ett uttryck för en liberal befrielse från en sexualitet förtryckt av religiösa dogmer. Några feminister anser att ändamålet helgar medlen och demonstrerar, även avklätt, medan andra tycker att en ska vara ”en glad feminist” och aktiviteten sträcker sig till att trycka gilla på sociala medier.
Historien har nu aldrig varit jämställd varför feminism alltid har varit en kamp mot den befintliga makten som upprätthåller en på olika sätt förtryckande struktur. Den feministiska kampen beskrivs ofta i historiska termer som två stora vågor. Första vågen var då kampen för kvinnans rösträtt och andra vågen präglades av kampen för sexuella rättigheter. I dag är kampen mycket bredare (det som Belinda beskriver som spretig), och rör större områden och fler delar av den mänskliga tillvaron. Den sker såväl i form av akademisk forskning som i aktiviteter på gatan och nätet. Om den är en våg det vet vi inte. Dock beskriver Gudrun Schyman att ”Jag har aldrig varit med om ett liknande drag. Det är fulla hus när jag åker omkring i landet och pratar feminism.”
Se där Belinda Olsson, det som tog någon minut att skriva och sekunder att läsa har du hittills lagt 120 minuters tv-tid på att förytliga och förlöjliga. Men varför gjorde du det Belinda? Och varför ville SVT att du skulle göra det?
En första reaktion blir att hela programidén är obegriplig utifrån SVT:s public service uppdrag. Men om vi beaktar historien och använder oss av maktteorier i våra analyser så vet vi att ingenting kan förklaras med slumpen, ej heller varför SVT ett valår väljer att låta en enskild individids högst personliga och okunniga funderingar uppta bästa programtid.
Vi behöver inte gå långt bakåt i historien för att vi ska finna exempel på hur olika medieföretag har gått maktens ärenden och svartmålat den feministiska kampen. Just SVT ”lyckades” 2005 med bedriften att få det att verka som om en feminist var någon som hatade män och såg dem som djur. Vilket ju inte kan ses som något annat än en total omskrivning av feminismens inre väsen. För att tala med Eva Mobergs ord: ”Att vilja avskaffa manssamhället och vilja skapa människosamhället är inte ett uttryck för manshat. Det är precis tvärtom. Det är uttryck för en övertygelse för att män i grunden är bättre än manssamhället.”
Ett andra exempel är när Expressen och Aftonbladet inledde vad som måste beskrivas som ett skolboksexempel på hur medier med förtalskampanjer kan påverka en valutgång. När Feministiskt initiativ (FI) inför valet 2006 fick opinionssiffror som tydde på att partiet skulle kunna bli en maktfaktor att räkna med drog kvällspressen igång ett mediedrev som lagom till valet hade tillintetgjort FI som ett partialternativ i väljarnas ögon.
Till dessa maktövergrepp kan vi nu lägga Belindas och SVT:s kamp. Men kanske blir konsekvensen denna gången inte en backlash för feminismen, utan för dem som går maktens ärenden. Att ställa den förlöjligande frågan om ”feminismen har spårat ur” kan visa sig vara att gå för långt.
