En sci-fi-dystopi med en feministisk tonårshjälte i huvudrollen. Så kan man beskriva ”Legend”-trilogin. För Feministiskt Perspektiv berättar författaren Marie Lu om synen på ungdomsböcker, om kvinnliga karaktärer och om hur verkligheten inte alltid skiljer sig från fiktionen.
– På vissa sätt är dagens USA en dystopi, säger hon.
Med romanen Legend som släpptes förra året tog Marie Lu världen med storm. Boken är en dystopisk sci-fi-roman om unga June och Day vars vägar korsas när Day blir misstänkt för mordet på Junes storebror. Det som tidigare var USA kallas för Republiken och är en nation präglad av militärstyre, våld och sociala hierarkier. June är en femtonårig mönsterelev som får i uppdrag att leta upp och döda sin brors mördare, som alla misstänker är Day.
June är en ung, feministisk hjälte. Hur kom du på hennes karaktär?
– Jag ville att June skulle vara en tonårig, kvinnlig Sherlock Holmes, berättar Marie Lu. Hon är väldigt analytisk och tänker alltid logiskt, och jag är inte alls som hon. I en scen i Prodigy, den andra boken i triologin, finns en scen där hon ser ett gem och börjar prata om vad gem är gjorda av och hur de uppfanns och sådant. Jag har ingen aning om de här sakerna så jag var mycket på Wikipedia och gjorde massor av research för att kunna sådant som hon kan utantill i huvudet. June har fått mig att se världen på ett annat sätt, och efter att skrivit om henne tillräckligt länge började jag tänka lite som hon.
I boken är det tjejen som har makten och som får rädda killen. Det är ofta tvärtom i populärkulturen, hur tänkte du kring det?
– Jag ville skriva en bok där de kvinnorna var sig själva och inte någon slags bild av hur en kvinna ska vara. Jag ville inte att hon skulle vara svag och känslig som kvinnor enligt traditionen skildras som, där vi typ svimmar hela tiden och alltid behöver någon som räddar oss. Men jag ville inte heller att hon skulle vara en Xena Krigarprinsessan, hon skulle liksom inte ha läderkjol och slå ner alla i sin väg och vara arg hela tiden.
Vilka karaktärer var dina förebilder när du var tonåring?
– Jag älskade Buffy Vampyrdödaren! Jag älskade att hon var en kvinna som både kunde vara kär och tuff på samma gång. Och i Firefly fanns en karaktär som hette Kaylee som styr rymdskeppet serien utspelar sig på. Hon är jättebra på teknik och sådana saker, men också väldigt söt och oskyldig och hon älskar klänningar och glitter och rosa saker. Jag tycker så mycket om att hon kan vara både feminist och feminin, för det är också ett problem i samhället idag, för att vara en stark kvinna måste du vara som en man. Det är som om man måste tycka att typiskt tjejiga saker är dåliga för att vara stark. Kaylee är grym på matematik och på att forska och på att fixa håret, och inget av det gör henne svagare.
”För oss är det normalt att leva med diskriminering”
Marie Lu började skriva Legend 2009, precis efter att Barack Obama blivit vald till president. Demokraternas och republikanernas tävling i att visa sitt missnöje mot varandra blev hennes inspiration till boken.
– Jag tänkte på det politiska läget och jag ville bokstavligen dela USA i två läger där varje läger representerade varje parti. Jag tog deras ideologier och drog dem verkligen till sin yttersta spets. Jag tror att det är lättare att ta in politik på det sättet eftersom det blir mycket tydligare vad som är fel då. Det är fiktionens styrka, att man kan ta specifika saker som kan verka förvirrande och så broderar man ut dem för att illustrera sin poäng.
Politik i kultur har länge varit en omdiskuterad fråga. Regnbågsflaggorna i höstens Körslaget och Behrang Miris melodifestivalbidrag ”Jalla dansa sawa” förra året (med rader som ”varför är det så att vissa inte välkomnas in till vår blågula fest?” och ”jag vill vattna blåsippan och ge den till alla”) är några av den senaste tidens exempel på folklig underhållning som blivit politisk, och under OS i Sotji gick debatten het om hur mycket idrottarna skulle protestera mot bland annat Putins anti-gay-lagar. Enligt Marie Lu är små gester det bästa sättet att göra sin röst hörd på.
– Jag tycker absolut att man ska säga sin åsikt, för annars blir det aldrig förändring. Men jag gillar idrottare som protesterar på sina egna sätt genom regnbågsflaggor på kläderna eller de två kvinnorna som kysstes efter en vinst. Jag tror inte att man alltid måste protestera på gatan utan jag tror också på att uttrycka sig på ett fredligt men tydligt sätt.
I kommande boken Prodigy finns ett samkönat par, vilket har fått arga föräldrar att maila Marie Lu och uttrycka sin besvikelse över att hon skildrar homosexuella personer i sin bok. Samtidigt vill hon inte göra en stor affär av karaktärernas sexualitet.
– Jag ville inte att samhället skulle bry sig om att de var gay, för det är inte det historien handlar om. Deras samhälle bryr sig inte om sådana saker, de kämpar mot klassdiskriminering istället. Jag tror att det är svårt att förstå att man lever i ett dystopiskt samhälle medan man gör det. För oss har det blivit helt normalt att leva med diskriminering utifrån sexualitet och kön. Det finns flera saker som är bra med USA men på vissa sätt är det en dystopi. I boken ville jag belysa det, att allt som är bra med USA är dåligt i Republiken och tvärtom. Det finns till exempel ingen könsdiskriminering i Republiken, det är ingen som bryr sig om att June som har en hög position i samhället är kvinna och ingen tänker på att polischefen är en kvinna. De har andra problem.
”Gamla vita män dominerar litteraturen”
Legend-trilogin är inte den första sci-fi-dystopin för unga som slagit igenom världen över. Hunger games och Divergent är två exempel på ungdomsböcker som fått ett gigantiskt varmt mottagande av både unga och vuxna. Trots det säger Marie Lu att det finns en lång väg kvar för att höja ungdomsbokens status:
– I USA är det fortfarande ett litet stigma kring ungdomsböcker. Det ses inte som lika intelligent eller lika bra litteratur som böcker för vuxna. Jag tror att det är för att genren domineras av kvinnor. Det är som om det blir en mindre respekterad genre än böcker för vuxna som är skriva av gamla, vita män.
Hur vill du förändra det?
– Det är lite samma sak som när Harry Potter-böckerna kom, alla undrade vad det var för barnbok som vuxna började läsa, och man kände sig lite dum när man läste den men man kunde inte lägga den ifrån sig! Jag tror att det är enda sättet man kan vinna på, att skriva något som är så bra att ingen kan göra annat än att älska att läsa det.
