”Jag vill gärna att människor arbetar för förbättringar, men jag vill inte att personer exkluderar mig när det gäller något som jag har personlig förankring i.” Jyothi Swahn hade sett fram emot samtalet som kretsade kring årets Sakharov-pristagare Denis Mukweges arbete i Kongo, men det hon fick uppleva motsvarade inte förväntningarna.
Det är en morgon i december vi samlas cirka 200 personer – privatpersoner, gymnasielever och organisationer – för att ta del av EU-parlamentets panelsamtal. I fokus står doktor Denis Mukweges arbete med sexuellt våld som vapen i krig och konflikter, med kvinnor och barn som majoritet bland offren.
Jag hade sett fram emot samtalet då jag ser upp till Denis Mukwege, 2014 års Sakharovspristagare, enormt mycket. Aldrig har jag i ett medialt sammanhang sett honom ta tolkningsföreträdet från de kvinnor han stöttar och hjälper vid Panzisjukuset i Kongo, där han är verksam. I återkommande intervjuer lägger han betoningen på att det är kvinnornas kamp och att det är hans skyldighet som läkare att hjälpa drabbade kvinnor och barn.
Tolkningsföreträde är ett komplext begrepp, och omdebatterat i tider som dessa med regeringskrisen som ett tungt lock över Sverige. 40 min in i panelsamtalet märker jag det, inga afrosvenskar har blivit inbjudna att tala om konflikten i Kongo. På scenen, i panelen, finns enbart personer jag avläser som vita, från olika organisationer. Jag kan inte låta bli utan twittrar ut frågan: ”Vart är afrosvenskarnas inkluderande i det här panelsamtalet om sexuellt våld?”.
Inte nyanserat
Min tweet kablas ut på de fyra skärmarna i salen. Ingen replik får jag. Ytterligare en kvart går och jag twittrar på nytt: ”Europahuset, jag kräver ett svar: vart är afrosvenskarnas inkluderande?”. Fortfarande inget svar. Under panelsamtalets sista femton minuter twittrar jag: ”Vart är afrosvenskarnas inkluderande i det här panelsamtalet? Besvikelsen är ett faktum.”
Några minuter senare vibrerar det till i mobilen. Europaparlamentet har svarat mig, men besvikelsen blir allt tyngre: ”Stor tack för kommentaren, en mycket viktig synpunkt som vi tar till oss inför nästa gång”.
Det är på de orden jag fastnar: ”Nästa gång.” Jag vet inte hur många gånger jag som blir rasifierad fått höra det här: ”Nästa gång”. Meningen nöter sönder mig fullständigt, själsligt.
Den här meningen är i samma klass: ”Det kan bara bli bättre, från och med nu.” I teorin? Ja. Men i praktiken efterlevs sällan sådana uttalanden. Varför påverkar det mig så djupt? Jo, därför att panelsamtalet inte är nyanserat enligt min uppfattning. Jag hör vita akademiker analysera strukturer i ett land som de har yrkesmässig erfarenhet ifrån, men inget personligt sammanhang, mer än att de vill jobba med förändring.
Skapar klyftor
Ärligt talat kom de bästa kommentarerna om att skapa förändring i Kongo från publiken. Från ett par personer som själva hade flytt från Kongo. Inte från de vita akademikerna som på scenen reproducerade ”white savior-komplexet” när de upprepade gånger pratade om hur det gäller att ta sig an naturresurserna i första hand, för att i andra hand ta sig an problematiken med att kvinnor och barn blir drabbade av sexuellt våld.
Dessa ord fick avsluta panelsamtalet, vilket för mig är helt oacceptabelt, då jag själv kommer ifrån ett land liksom Kongo med enormt utbredda patriarkala och kapitalistiska strukturer: Indien. Jag vill gärna att människor arbetar för förbättringar, men jag vill inte att personer exkluderar mig när det gäller något som jag har personlig förankring i. För hur många ”nästa gång”, ska vi behöva vänta på för att få tolka vår egen verklighet? Ni skapar klyftor när vi inte inkluderas, Europaparlamentet!
