”En humoristisk föreställning, där skrattet ibland fastnar i halsen, vilket kanske är meningen.” Så beskrev Katarina Andersson konsertminologen Having a blonde moment när det hade premiär i November. Ni visas den igen – tre föreställningar – i Skärholmen i Stockholm.
Den blonda kvinnan är föremål för allehanda förutfattade meningar och har sin symboliska plats i kulturen. Förförisk, korkad eller bara eh, svensk? Skådespelaren Johanna Skobe bad Nasim Aghili skriva en text som skulle behandla ämnet blondhet, och resultatet är konsertmonologen Having a blonde moment, med mörk och svängig musik av Lisa Pedersen.
I Folkoperans lilla salong ligger blonda peruker utplacerade på publikplatserna. Vi tar dem på oss för att alla kunna uppgå i den blonda gemenskapen. Publiken involveras också genom att vid ett antal tillfällen få ställa, visserligen färdigformulerade, frågor om det blondas beskaffenhet till Skobe. Själv växlar hon mellan olika blonda frisyrer och har lagt upp föreställningen lite som en nummerrevy där Blondinbellas hårrecept varvas med historiska nedslag hos rasbiologiska institutet. I en återkommande mellanakt agerar Skobe nyhetsankare som torrt framför statistik över antalet blonda i landet. Just detta inslag har jag svårt att se poängen med, och föreställningen är överlag ganska ojämn. Vad finns det egentligen att säga om det blonda som inte sagts förut? Aghili utvidgar perspektivet till att även handla om etnicitet, att vara blond blir lika med att vara svensk, och vederbörande får således ett övertag bara genom sin blotta uppenbarelse.
Musiken utgör en väsentlig del av Having a blonde moment. I Har varit det rabblar Skobe upp en mängd kända personer som någon gång haft blond hårfärg, allt från kungligheter till Putin och sverigedemokrater. Det är rätt kul samt lite obehagligt, däremot känns det inledande anförandet om prinsen som söker sin blonda prinsessa ruskigt förutsägbart, liksom discodängan där texten utgörs av plumpa blondinskämt.
Det är en humoristisk föreställning, där skrattet ibland fastnar i halsen, vilket kanske är meningen. Men det är en svår balansakt att till exempel spela på den överdrivna bimbon, även i en medveten queer-kontext, eller vad man ska kalla det. Vad är det vi ska skratta åt? Parodin på hur vissa kvinnor framställs, genom en likadan framställning? Monologen om hur en kan spela på kvinnliga attribut och uppskatta den uppmärksamhet det ger, men avskyn när samma uppmärksamhet ges fastän en inte alls ansträngt sig, öppnar däremot för lite mer nya och vågade tankar. Så det finns en rad tänkvärdheter, men som helhet är det en föreställning som inte riktigt tycks veta vad den vill.
