Nadia Zabehi kom till Sverige för att fortsätta sin karriär som telekommunikationsingenjör hos Ericsson. Men hon mötes av sexuella trakasserier, rasism och sexism. Feministiskt Perspektiv har träffat henne för att höra hur det har gått för henne sedan hon avskedades i mars 2013.
– Jag har arbetat i många länder under min tolvåriga karriär. I Asien och latinamerikanska länder arbetade jag som telekommunikationsingenjör på mansdominerade arbetsplatser. Men jag upplevde inte något mindre än professionell respekt för min kunnighet och personliga integritet. Visst finns det machokulturer som är mer kännbara i de tekniska arbetsmiljöerna, men ingenting i närheten av det som jag upplevde i Sverige! Här mötte jag en annan värld, en arbetsmiljö som chockerade mig så pass mycket att jag i början var handlingsförlamad. Kunde inte ens förstå att sådant kunde förekomma utan att någon reagerade, inte ens min närmaste chef.
Detta säger Nadia Zabehi, iransk-kanadensisk ingenjör som började arbeta hos Ericsson Sverige i december 2011. Hon var redan anställd hos Ericsson i Kanada och såg fram emot att arbeta i Sverige. Men i Sverige mobbades och diskriminerades hon och trakasserades sexuellt och när hon protesterade och blandade in facket, fick hon sparken under tiden hon var arbetsrelaterad sjukskriven. Hon avslöjade det hela och gick till media. Detta medan hennes värsta mobbare fick en högre position. I dag har Nadia Zabehi gått vidare i sitt liv och är nöjd med sitt nya arbete och tillvaron. Genom sin långa arbetslivserfarenhet och sina kvalifikationer har hon fått ett bra arbete på en arbetsplats där hon trivs. Hon är dessutom engagerad i försvaret av nyanlända hbtq-personers rättigheter och arbetar mot diskriminering på mansdominerade arbetsplatser hos RFSL.
– Men ibland kommer bilderna och orden från tiden på Ericsson tillbaka och såren öppnas. Det är svårt att bli orättvist behandlad, det lämnar djupa sår. Dock är jag glad att jag inte höll tyst och inte bet ihop, som min chef uppmanade mig till. Jag gick ut och berättade om vad som hände och hur jag behandlades. Det kostade mig mitt arbete, men jag gjorde det man ska göra. Jag misstänker att sexuella trakasserier förekommer en hel del på många liknande arbetsplatser, men kvinnor manas till tolerans och anpassning för att inte förlora sina jobb.
Media uppmärksammade
Zabehi hade tidigare arbetat hos Ericsson i Kanada. Hon hade utmärkta rekommendationer samt bra erfarenhet av företagsmiljön där. I Kanada beter man sig professionellt på arbetsplatser, menar hon.
– Men här i Sverige behandlades jag så illa av mina medarbetare att jag hade inget annat val än att protestera högljutt genom att gå ut i media. I början när jag inte kände till arbetskulturen och förhållanden i Sverige, var jag rätt förvånad. Jag tänkte för mig själv, det kanske är så här. Jag pratade med kollegor från andra avdelningar och de sa att jag måste anmäla saken, så ska det inte vara, sa de. Facket kunde inte hjälpa mig, men det stöd jag fick från RFSL stärkte mig. Utifrån min erfarenhet är jag övertygad om att facket i Sverige är maktlöst, särskild mot så stora företag som Ericsson.
Det hela började med att ett par män på arbetsplatsen visade nyfikenhet kring Zabehis sexuella läggning. Hon var den enda kvinna som var ingenjör på avdelningen. De frågade om hon var homosexuell. När hon avvisade deras nyfikenhet utan att ge dem någon förklaring, började de sexuella trakasserierna ovanpå alla andra former av kränkningar. Kommentarer om hennes kultur som iransk kvinna var en av formerna. Det hela gick till absurda och sjukliga nivåer utifrån de detaljer som Zabehi återberättar. Det var inte alla de sju manliga kollegorna som betedde sig illa mot henne, det var ett par stycken som försökte stödja henne, men de hade ingen chans. Det var någonting helt märkligt med den arbetsplatsen.
– En av dem som hade en ledande roll i mobbningen, talade alltid om sina sexuella önskemål och krav. Han berättade under rasterna till exempel att han hade sexuella behov och om ingen ställer upp då går han till toaletten och onanerar. Och det gjorde han, när han kom tillbaka till fikarummet skrattade alla och talade om det. Han brukade säga rakt ut att kvinnor bara har ”en tredjedel av mäns intellektuella kapacitet”. Om kvinnor ställde frågor så brukade han skrika ”fuck off”. Ordet förekom regelbundet i arbetsmiljön. Liknande kommentarer och attityder pågick dag efter dag. När jag talade med min chef om allt detta, sa hon att jag ska ha skinn på näsan, inte vara så känslig och även hon förhörde mig om min sexuella läggning. Hon tyckte att visst har män behov och varför är jag så rigid. Hon föreslog att jag antingen skulle berätta för dem att jag är homosexuell eller låtsas vara gift, så lämnar de mig i fred. Jag gick faktiskt och köpte en vigselring och hade på mig för att slippa deras ständiga nyfikenhet om mitt sexliv. Det hjälpte förstås inte!
En blandning av alla fobier
Enligt Nadia Zabehi sade chefen, som själv var mer eller mindre ett mobbningsobjekt under männens fika-samtal, att Zabehi skulle sluta gå på fika om hon inte tålde deras kommentarer.
– Allt jag gjorde blev ytterligare anledning till kritik och mobbning. Sättet jag klädde mig eller min frisyr, om de såg mig med någon tjejkompis ute på stan… Chefen sa till mig att ”du är feminist”, därför blir du upprörd av sådana kommentarer. Hon sade rakt ut att ”ni iranier är rädda för sex, eftersom ni stenas till döds om ni sexar, det är därför du beter dig på det viset”! Jag var tvungen att försvara mig mot att jag är iranier, att jag är kanadensisk, att jag är kvinna, att jag inte ville berätta om min sexuell läggning och att jag inte ville dejta dem. Det som chefen indirekt menade var att jag inte skulle avvisa dessa män, annars uppfattades jag som sexuell konservativ! Medan jag menade att sexuella relationer har ingenting med en arbetsplats att göra. Att min sexuella läggning, vad den än är, har ingenting med dem att göra. Jag ska inte förhöras om det. Jag krävde respekt för min integritet som kvinna och som medarbetare.
Till slut bad Zabehi om hjälp hos Unionen. Men enligt henne vågade arbetsplatsklubben inte ta hennes sida eftersom de också är rädda för repressalier att få sparken.
– Ett utomstående företag undersökte arbetsmiljön, men ingen vågade backa mig, de höll ihop. Resultatet blev så att utredningen visade inte tillräckligt med bevis för att jag blivit trakasserad. Det hela kallades för en konflikt. När jag mådde som sämst och var sjukskriven i mars 2013 fick jag sparken. Jag var den enda på min avdelning som fick gå! Det var som en chock, hur kunde man behandla någon på det visset, det förstår jag inte än i dag.
Nadia Zabehi bestämde sig för att stanna kvar i Sverige. Hon vände den hemska erfarenheten som vände hennes liv upp och ner, till en anledning att stödja andra i hennes situation. Hon informerar andra om sexuella trakasserier på arbetsplatser och deltar i RFSL:s arbete så att andra som kommer till Sverige som utländsk arbetskraft, eller som flyktingar, inte drabbas. Just nu arbetar hon med ett projekt som förbereder aktioner inför internationella dagen mot homofobi den 17 maj.
