Ana Valdés har varit borta från Sverige i tre år. Nu återvänder hon till Stockholm. Vandrar runt, minns sina drömmar, hör Monica Zetterlund i sina öron, och känner igen sig i motståndet och solidariteten som växer igen efter nazistattacken i Kärrtorp, bland de som känner att vi måste vara starka mot mörkrets krafterna.
När planet började att landa i Skavsta såg jag de första skogarna, det hade regnat och allt lyste vått och genomskinligt. Min själ kände att jag var hemma.
Märkligt nog hade nästan tre år försvunnit och jag kände inte att jag hade varit borta från Sverige mer än några minuter. Sedan dess har jag vandrat i stan, träffat vänner och bekanta, förklarat min långa frånvaro och förundrat mig över hur mycket detta är min stad.
För många år sedan fick jag Stockholms stads finaste utmärkelse, St Eriks medalj. Bland årets medaljörer fanns Monica Zetterlund och när hon fick sin medalj spelade en skiva hennes sång om Stockholm.
Den låten följer mig än när jag reser med tunnelbana till mitt gamla kvarter i Skarpnäck och äter middag hos några gamla medlemmar ur teaterkollektivet Jordcirkus, som vi delade arbetsplats med när vi kom som politiska flyktingar från Latinamerika. Vi tog över den gamla kapsylfabriken och det blev Kapsylen för alla. Marika Lagerkrantz, Chris Torch, Vivi Havia, Juan Rodriguez från Baskien och flera till som hade ockuperat Mullvaden, kände att Kapsylen kunde förverkliga en gammal dröm och vara den självförvaltad arbetsplats och kulturcentrum som vi alla hade drömt om.
Comunidad del Sur, ett gammalt anarkistisk kollektiv som hade startats i Montevideo 1955 och skingrats av diktaturen, startade ett kooperativt tryckeri, Tryckkop och ett bokförlag, Nordan.
Vi översatte latinamerikanska författare till svenska och vi som hade fått som gåva ett nytt språk, lärde känna den svenska litteraturen och plockade ur både barnböcker, dikter och romaner. Vi översatte flera böcker av Gunilla Bergström och Monica Zak, Karin Boyes Kallokain och mycket annat.
När några återvände till Uruguay var det Birgitta Stenbergs Billy böcker som såldes på Uruguays frihetliga bokmässa och det var Gunnar Ekelöfs dikt ur ”Non Serviam” som jag kände igen som min egen känsla.
”Jag är en främling i detta land med detta land är inte en främling i mig”.
Nu åker jag genom stan och ser de rumänska tiggarna och mina vänner i Skarpnäck och Kärrtorp berättar om demonstrationerna mot Sverigedemokraterna. De berättar om kyrkoringning mot nazisterna, om ett nytt motstånd, om solidaritet som växer igen bland de som känner att vi måste vara starka mot mörkrets krafterna.
Och på nytt genljuder Monica Zetterlunds låt i mina öron och jag känner mig hemma igen, som om jag hade aldrig åkt härifrån.
