”På högstadiet startar jag en mail som löd [email protected] som ett svar på mitt nya smeknamn som mina skolkamrater givit mig.”

Ida Östenson inleder den antologi som med 103 sidor omfattar nästan lika många ideella krafter som tillsammans har samlat sig under rubriken ”Det händer nu”. Jag laser texten digitalt, och markerar mejladressen för att kopiera in i denna min egen text. Genast öppnas datorns mailprogram. Jag är på väg att mejla feministfittan, hamnar själv i högstadiet och funderar på vad jag gjorde då. Det första som jag ser framför mig är toaletter.

I Det händer nu kan du läsa en text eller bild per sida. Inslagen är korta, som ett slag eller en klapp mot kinden. En mun full, fast omkring 99 stycken. Jag ser ett par kinder som okontrollerat sväller upp framför mig, och eftersom det senaste paret kinder som jag såg i skrivande stund var Fredrik Reinfeldts, så är det också hans kinder som nu sväller. Hans ögon ser framåt, snett uppåt och som vanligt tyngda av ögonbrynen. Vartåt de blickar är oklart.

“Det är (…) den där vännen jag aldrig hade som håller min hand när allting känns omöjligt, skriver Amra Hasanov som menar att feminismen måste anpassa sig efter ”såna” som hon. Reinfeldt sväljer hårt och försvinner sedan i ett brus.

“Den är ett sätt att förhålla sig till ett samhälle som inte prioriterar invandrarungar från krig”, fortsätter Hasanov.

Att skapa luckor av handlingsutrymme

F! växer nu snabbt, och begreppet feminism har i Sverige blivit en rörelse. Passande nog gestaltar Cornelia Wiklund frågan om sex timmars arbetsdag med en serie där människorna är blommor och arbetet är den gröna plastflaskan med trögflytande näring. “Blommorna med heltidsnäring får så mycket att de ruttnar”, tecknar orden i de färggranna rutorna. Men, är vi inte människor? Den frågan ställer sig Adori Rahman, och jag gläds över hur frågorna hakar tag i varandra. Det för sidorna vidare, och inte bara i den mening att jag bläddrar.

”Om du svarat JA på alla ovanstående frågor är du en cisperson!” Så skriver Sofia Zettermark, som vill hylla den transinklusiva feminismen. All inclusive? Nej, antologins återkommande illustrationer av Emma Nilsson erbjuder ingen massage, de sticks i ögonen. Så gör också utdragen från bloggen flyktingar.se, där en av författarna får konstaterandet “att hon inte ser ut som en lesbisk person” som argument för ett nekat uppehållstillstånd.

– Hur ser en lesbisk person ut, frågade hon, men vilket svar hon sedan fick framgår inte i hennes berättelse.

Stundom idiotförklarar Det händer nu vad som skulle kunna gå under begreppen antifeminism, men frågan “hur ser en idiot ut?” ställs inte. I stället har draken som Sankt Göran dödar flera halsar I Emanu Garnheims illustration, och Kevin Shakir konstaterar krasst att “vi måste sluta rättfärdiga människors beteende efter kön”. Sedan påminner han om att året inte är över ännu och att “du som läser detta kämpar”. Jag ser ner mot mina händer på tangentbordet. “Vi alla kämpar. Vi måste bara göra det i rätt riktning”, fortsätter Shakir. Jag tänker på Malmös feministiska kvinnouniversitet, som de två konstnärerna Johanna Gustavsson och Lisa Nyberg drev mellan 2007 och 2011. Sammanslutningen var separatistisk.

– Vi vill ena grupperingarna, berättade Johanna för mig när hon förklarade ingången till projektet, som nu “ligger på is”… eller?

“Vi lär oss att i en motståndshandling/rörelse inte värdera förtryck mot varandra och inte osynliggöra vissa förtryck för att framhäva andra. Med det perspektivet fastnar vi inte i att tävla om vem som har det värst eller vilken förtrycksordning som är viktigast, utan utövar istället motstånd genom att ta hjälp av varandras tillfälliga maktövertag och skapar så luckor av handlingsutrymme.”, skriver de i handboken ”Do the right thing” som producerades till verksamheten och som ännu går att hitta på deras blogg.

Sylvasst rakblad

Mina Hesar beskriver hur hon började se mönster och hur detta gjorde henne arg. Hon skriver det till sina ”yngre systrar”, och hon är inte ensam om att peka på just de trösklar i tid, som har lett till att hon i dag vill skriva under på att ”Det (är någonting som) Händer”. Jag funderar på mina trösklar, hur jag blev. För, Det händer nu är ett historieskrivande. Frågan är bara om denna historia är cirkulär eller om den har samma rörelse som en virvel, både har en riktning och samtidigt syftar till sig själv. Till skillnad från cirkeln drar virveln med sig sin omgivning. Den drar med, kanske ner. Försvinner den ner i avloppet? Nej, för virveln är en självförsörjande rörelse och samma tendens ser jag i denna samling inlägg.

“Patriarkatet förtrycker inte kvinnor enbart i egenskap av kvinnor”, skriver Ninni Sundin och berör som en av många rasifiering. Matilda Berggren skriver hur hon som tonåring tänkte på hur omgivningen tog ifrån henne rätten att reflektera över sin egen sexualitet. Hon åtföljs av Sara Berg, som skriver att en kvinnokropp aldrig får vara ifred. Här saknar jag begreppet människokropp. Att människogöra sig har sedan upplysningen, om inte tidigare, betraktats som farligt djuriskt. Utanför institutionen, formen, orden är vi de andra”. Mitt önskemål uppfylls i Julia Frejs formulering några sidor senare: “Gud som håller barnen kär se till mig som människa är”. Jag fortsätter att tänka på orden och på hur ”köksbord” och ”homeparty” i dag betyder något annat. Från kamp mot köket, till kampen med hjälp av varje liten kaksmula. Jag ser kaffekoppen som står bredvid mig och konstaterar att “det händer nu” är en bra titel. Också Viktoria Kawesa, vars 8 mars-tal går att läsa, påminner om den ytterst närvarande tiden, som när hon höll talet också var en helt annan. På engelska skriver (sjunger) Tiffany Kronlöf om hur Babylon brinner upp. Inga narrativ. På en bild är Gudrun Schyman avbildad som Messias. Guld och blodrött. Hon har kavaj, och det har hon ju för det mesta.

“Om tio år kommer historieskrivning tala om detta“, skriver Schyman själv. Och ja, antologin handlar om tid, samtidigt som den balanserar på ett nu. Ett sylvasst rakblad. Hon fortsätter: “Historien börjar inte nu men det vi har i vår hand nu är framtidens historia.“

Omfamnar alla åldrar

Vanligast förekommande i antologin är formuleringar med ett “jag minns” eller ett “nu är”. Linjen däremellan tecknas när jag läser, den passerar mina ögon och således kropp. “Kort nutidshistoria 15 dec 2013 – 11 mars 2014”, av Roxy Farhat och Hanna Stenman avrundar samlingen och sammanfattar samtiden. Jag behöver inte citera. Men, sedan skriver Farhat och Stenman också ut framtiden. I ett hypnotiskt mönster skriver, eller kanske skriker det alla de förändringar som skulle kunna stå som motpoler till det förgångna.

Jag söker på ordet “antologi” i Svenska Akademiens ordlista och finner det på en sida som först berör alla ord med prefixet “anti-”. I mitten på sidan möter jag orden “anitirasism”, “antirasist”, och “anitirasistisk”. Förstås börjar sidan med “antikvarie” och alla andra ord kretsande kring antikviteter. Ja, feminismen må ha funnits ett tag nu, men så även hjulet, och ännu behöver vi cykla.

Själva ordet antologi föregås av antivåld och efter det följer antonym, det vill säga motsatsord. Våldet, kanske.

På sidan finns även andra intressanta ord, såsom “antropofobi” (människoskygghet) och “antipartikel” (med egenskaper – till exempel laddning – motsatta dem hos en vanlig elemantarpartikel med samma massa). Avslutningsvis behandlas ordet “antropomorf, vilket betyder “människoliknande”.

När jag läser är jag både 14 och 24 år. Jag går liksom många andra i högstadiet och jag sitter här idag. Tio år, samma tidsrymd som Schyman talar om. Kanske fyller jag trettiofyra på valdagen. “Vi skriver historia och Det händer nu”. Antologins redaktörer, skribenter och illustratörer omfamnar alla mina åldrar, kroppar och kön. De vill att boken ska följa mig länge. En cirkel av två armar kramar, bankar och slår.