Wida Zemarai lämnade i söndags Borås, fotbollslaget Äspereds IF och sitt lagerjobb för att via Dubai resa till Lahore i Pakistan. Där har hon sedan ingått i Afghanistans landslagsträningsläger. Om allt går som det ska kommer hon vakta målet i Afghanistans landslag i turneringen SAFF som inleds på tisdag.
Wida Zemarai älskar fotboll. Det har hon gjort sedan hon som barn i Uzbekistan började spela tillsammans med killarna i kvarteret där hennes familj hade hamnat efter flykten från grannlandet Afghanistan. Men det dröjde tills hon var 13 år innan hon började träna organiserat, detta efter att familjen kommit till Sverige och Borås. I dag har hon hunnit bli 27 år och spelar i division två-laget Äspered IF sedan ungefär ett år, och ska spela i turneringen SAFF Women’s Championship som målvakt för Afghanistans landslag. Turneringen arrangeras av South Asian Football Federation och hålls för tredje gången med början på tisdag i nästa vecka i Lahore, Pakistan. Åtta nationer deltar och Indien innehar mästartiteln från båda de två tidigare turneringarna. När vi talas vid ett par dagar innan hon påbörjar sin resa är nerverna fortfarande under kontroll:
– Det känns bra, än så länge har inte nervositeten kommit igång, men jag tänker lite på hur kommer man bli bemött och hur kommer de se på oss som kommer från utlandet, säger Wida Zemarai.
Hon är född i Afghanistan och levde sina första fem år i landet. Men då stridigheterna blev större i slutet av 1980-talet och hennes pappa var politiskt engagerad blev det för farligt att stanna kvar och familjen flydde till Uzbekistan. Hon kom tillbaka till Afghanistans huvudstad Kabul för ett par år sedan i samband med sin brors bröllop, till landet som hon nu ska representera, och där hon fortfarande har stora delar av sin släkt kvar:
– Det såg så torrt ut från luften. Men när planet landade så var det en magisk känsla av att ”det här är mitt land”, säger hon.
”Vi ska vinna”
Hon hade möjlighet att spela för Afghanistan redan för några år sedan men det sammanföll med att hon flyttade till Schweiz under en period så det blev inget av det då. Men via hennes bror och matcher på Youtube där Afghanistans tränare sett henne spela fick hon erbjudande att ställa upp i år. Inför turneringen har hon haft kontakt med de andra i laget och tränarteamet genom en gruppchatt på Facebook. Nio spelare kommer utifrån från andra länder, bland annat Nederländerna. Resterande nio spelare kommer direkt från Afghanistan, och i början av veckan träffades de i Lahore, och hade då en knapp vecka på att spela ihop sig till ett sammansvetsat lag. Två träningar per dag har stått på schemat, och Wida Zemarai tror att hon kommer att stå som förstamålvakt när uttagningen är klar:
– Jag har tränat mycket, i gymmet och tränat med våra herrar som har ett annat tempo, om jag kan vara förstamålvakt i division två kan jag platsa i Afghanistans landslag som inte haft lika bra möjligheter att träna. Jag ska vinna, vi ska vinna, säger hon.
Förutsättningarna för att träna fotboll i Afghanistan och i Sverige är olika. Under talibanernas välde var det helt otänkbart men sedan 2007 finns ett landslag – som har tränat på samma plats där talibanerna brukade genomföra offentliga avrättningar, Ghazi-stadion, som sedan dess har gjors om och renoverats. Det är fortfarande ovanligt med fotboll för tjejer och kvinnor där, och landslaget har ibland fått ta emot hot och hat, dödshot, om att de ”skämmer ut” sitt samhälle, men det är en sport som långsamt växer, även om det är stor skillnad i möjlighet för de som bor i huvudstaden jämfört med hur det ser ut på landsbygden. I Lahore kommer det inte att finnas något tvång kring att spelarna som deltar ska spela i hijab, täcka håret, till skillnad mot i Afghanistan. Däremot kommer en del av kvinnorna i Afghanistans lag att göra det ändå. Alla kommer att ha heltäckande träningsbyxor under shortsen. Wida Zemarai förklarar att en av hennes lagkamrater har berättat att de inte kan motionsspringa i träningskläder, men att om en täcker sig ordentligt brukar det gå:
– Hon berättade att så länge man inte har tajta kläder på och man har täckande kläder så är det ok. Visst kollar folk men de får också en annan syn på vad kvinnor kan göra, och läget har utvecklats mycket jämfört med några år sedan. Många tjejer spelar till exempel volleyboll eller tränar taekwondo och karate.
Fotbollen växer i Afghanistan
Afghanistans damlandslag har deltagit i de båda tidigare upplagorna av SAFF tidigare, och tog sig senast det begav sig, 2012, till semifinal mot Indien som de dock förlorade mot de regerande mästarna med 11-0. Efter att Afghanistans herrlag i september förra året tog hem mästartiteln vill det afghanska fotbollsförbundet satsa mer även på damlaget, och det finns också en damliga i landet nu, bara häromveckan vann Kabul över Herat med 5-1 med hundratalet åskådare.
Wida Zemarai berättar om reaktionen i Afghanistan på herrarnas seger förra året:
– Det var jättestort, folk tutade på vägarna i glädje, det var första gången på väldigt länge som folk var så glada. Efter det har ansvariga för fotbollsförbundet velat att även damerna ska få möjlighet att lyckas, säger hon och förklarar också att det betyder mycket för afghaner, både i Afghanistan och utanför, att få höra nyheter som inte är kopplade till krig och konflikt. Därför var det också en stor händelse när Wida Zemarai häromveckan intervjuades i Borås tidning och hennes bild prydde tidningens förstasida. Många har sedan dess hört av sig till henne:
– Flera familjer har sagt till mig att de är stolta, det mesta som man hör om Afghanistan är om självmordsbombare. Man hör aldrig det positiva, det är alltid bara det negativa som hörs i media. En killkompis från Afghanistan berättade för mig att han aldrig hört någon positiv nyhet i media om Afghanistan, ingen har koll på att det finns glädje där, säger hon.
Wida Zemarai är en förebild för många. Genom fotbollen har hon börjat jobba med organisationen Futebol dá forca, eftersom hon har spelat tillsammans med Frida Persson som är regionansvarig för organisationen i Västra Götaland. Sedan en tid tillbaka är Wida Zemarai med i deras ledarskapsutbildning
– Man lär sig så mycket man växer som en människa, mycket exempel med självkänsla och man blir mognare, lär sig hur man ska behandla en människa på plan och utanför plan. Att vara förebild – jag älskar att kunna hjälpa människor att utvecklas, säger hon.
Det arbetet vill hon också fortsätta med på flera plan. För det är fotbollen ett givet verktyg. Så varför är just fotboll så bra för att jobba med sådant som Futebol dá forca brukar betona, att stärka flickors och kvinnors självkänsla?
– Det är lätt att förmedla budskap genom fotbollen, det är en så stor sport och man når människor på ett omedelbart sätt genom den. Fotbollen har blivit ett världsspråk, och även de som inte rullat boll själva kollar på fotboll under turneringar, och det ger stora möjligheter att utvecklas som människa.
”Lika mycket värda”
Wida Zemarai var 13 år när hon började spela fotboll i lag i Sverige. När hon spelade med grabbarna på grus i Uzbekistan visste hon inte att det fanns organiserade föreningslag. När hon hade kommit till Sverige och började i en internationell klass för nyanlända och var med på idrotten såg idrottsläraren att hon hade talang och föreslog att hon skulle börja spela i ett lag. I dag kan Wida Zemarai föra det vidare till andra tjejer, som till exempel nyligen då en 13-åring vars pappa till en början motsatte sig att dottern skulle spela. Wida Zemarai, som själv aldrig blivit ifrågasatt av sin familj vad gäller fotbollsspelandet, gav henne tips på hur hon kunde prata med pappan och det löste sig och flickan spelar nu fotboll i Borås och Futebol dá forca.
Men nu är Wida Zemarai alltså i Pakistan och det drar ihop sig inför turneringen. Hon kommer att spela för seger, och på lite längre sikt hoppas hon också få se lagkamraterna i Afghanistans landslag i Sverige.
– Jag skulle vilja bjuda hit dem så de kan få se hur fotbollen ser ut här, ge dem möjligheter att utvecklas och hjälpa dem. Få omgivningen att förstå att damfotboll och kvinnor lika mycket värda som andra människor.
