Anna Freuds liv och psykoanalytiska gärning har funnits i hennes far Sigmund Freuds skugga. I Suzanne Ostens uppsättning är hon en hjältinna i destabiliseringen av den heteronormativa matrisen. Maya Lagerholm finner pjäsen både uppfriskande och nödvändig. Den påminner henne om den kamp mot öppenhet och tolerans som andra har utkämpat och som skapat förutsättningar för våra egna liv.
Under en nästan fyra timmar lång föreställning på Göteborgs Stadsteater får vi följa Anna Freud från femårig flicka till 80-årig berömd psykoanalytiker. ”I Annas garderob” är historien om människan och psykoanalytikern Anna Freud, om kvinnlig plats i den psykoanalytiska forskningsvärlden, om lesbisk kärlek, om kampen att få rätt till att älska den man vill. Men det är också en historia om en liten flicka som ständigt strävar efter att bli älskad och bekräftad av sin far, den store psykoanalytikern Sigmund Freud. Anna var det yngsta av Sigmund Freuds sex barn och syskonen tvingades ständigt att konkurrera om sin pappas uppmärksamhet. Anna blev dock det barn som Sigmund använde i sin psykoanalys och det enda som gick i sin fars fotspår.
Trots den långa speltiden är pjäsen variationsrik. Scenen pryds av ett stort leksakshus med rum där olika historier löper parallellt med varandra. Det är snabba scenbyten, vilket skapar en stimulans för publiken. Men det blir stundtals även en aning spretigt då vissa scener är över innan de knappt har hunnit börja. Suzanne Osten har iscensatt pjäsen på ett lekfullt sätt då allvarliga dialoger bryts av med sång och dans. Historien berättas på ett underhållande vis med inslag av kabaré och musikal. Kombinationen av tunga ämnen och lekfull gestaltning gör pjäsen tillgänglig för åskådaren. Pjäsens ensamble består utav hela 16 skådespelare och det är svårt att inte bli imponerad av deras synkade samspel. Rikke Juellunds genomtänkta scenografi väcker även den beundran och inger en levande känsla till föreställningen.
Lesbisk idol
En del av handlingen utspelar sig även på 1970-talet där vi får följa Eve, en ung psykologistudent som håller på att skriva en pjäls om sin förebild Anna Freud. Under en psykologikongress får Eve chansen att träffa sin idol som nu ska fylla 80 år. Den exalterade Eve förklarar för Anna hur mycket det har betytt för henne att ha en lesbisk psykoanalytiker att se upp till. Anna kom dock aldrig offentligt ut med sin kärlek till kvinnor och spekulationerna om hennes kärleksliv är många. En av karaktärerna beskriver Anna som en gåta, men det är en gåta vi under pjäsens gång kommer lite närmare att lösa.
Annas kärlek till kvinnor konkretiseras i mötet med Dorothy Burlingham. Kvinnorna inleder kärlekshistoria som är fylld med lycka och åtrå, men som utåt sett aldrig erkänns. Att två kvinnor skulle ha en romantisk kärleksrelation var otänkbart på 1920-talet. Relationen till Dorothy blir därmed även fylld med ångest, förtvivlan och skam. Det är en stark skildring av hur ett liv utanför normen kan se ut. Även temat kring könsidentitet berörs och vi får bevittna en Anna som inte alltid känner sig hemma i det snäva fack som kallas kvinnlighet. Dessa känslor exemplifieras när Anna med bedrövad röst ställer sig frågan: ”Hur blir man kvinna när man har fötter stora som en man?”
Även Eves lesbiska relation till den politiska aktivisten Peg kantas av konflikter och motsättningar. Deras relation äger rum under en betydligt friare tid, men att Eve och Peg firar att homosexualitet inte längre ska definieras som en sjukdom vittnar om kvarlevda tankegångar om samkönad kärlek. Sprickor uppstår i relationen då den samhällsengagerade Peg inte möter samma kampanda hos sin partner. Eve vill bara leva i en kärleksrelation som vilken som helst utan att ständigt behöva kämpa för samhällets acceptans. Än en gång blir det tydligt hur kärlek utanför normen alltid innebär en kamp. Peg och Eves relation visar även upp hur påfrestande och svårt det kan vara att leva i en monogam relation. Frågor kring tvåsamhetsnormen och frihet väcks. Hur finner man sin frihet när man lever så tätt sammanflätat med en annan människa?
Feministisk psykoanalys
Sigmund Freud har inte gjort sig känd som en feministisk ikon, men psykoanalysen är ett flitigt använt verktyg i många feministiska analyser. Bland annat används Freuds teorier för att motbevisa tesen om att heterosexualitet är något medfött. Freud menade snarare att heterosexualitet skapas då barnet ser på föräldern av samma kön som ett kärleksobjekt, men inser att dessa känslor måste försvinna då samhället förbjuder dem. Frågor kring hur vi påverkas av att leva i ett fallocentriskt och heteronormativt samhälle är centrala inom psykoanalysen såväl som feminismen. I samklang med Freud ställer sig feminister även frågor som: Hur upprätthåller vi vår identitet och vilken roll har den andre i våra identitetsprocesser? Vad är godkänt och vad är förbjudet? Hur skapas kön och sexualitet? Denna feministiska koppling till psykoanalysen är inget som pjäsen lägger någon större vikt vid, vilket jag tycker är synd. Det är tänkbart att en sådan infallsvinkel skulle kunna ge ytterligare en dimension till bilden av psykoanalysen.
Men ”I Annas garderob” bjuder på många andra intressanta feministiska infallsvinklar. Anna Freud och hennes forskning har ständigt hamnat i skymundan för pappa Sigmunds berömmelse. Men nu äntligen utgår historien utifrån Anna som sätter både sin relevans för psykoanalysen och sin lesbisk kärlek på teaterkartan. En pjäs som går utanför den heterosexuella matrisen är inte bara uppfriskande utan även nödvändig. Föreställningen ger en historisk återblick om hur lesbisk kärlek har tagits emot av samhället genom åren. Åskådaren blir påmind om att tolerans och öppnehet inte kommer gratis utan hela tiden måste kämpas för. För även om vi fortfarande lever i ett heterosexistiskt samhälle är garderobsdörren på många platser i världen betydligt lättare att öppna idag. Som Peg uttrycker det ”Om du och jag är lyckliga någonstans beror det på att någon annan har kämpat för det”.
