Låt mig först säga att den internationella konferensen Time to step up om kön och medier i Bergen, Norge, var inspirerande på många sätt. Det är sjysst när arrangörer tänkt och pusslat så att det blir ett vasst program och tid för möten. Och det är alltid underbart när så många briljanta, skarpa och erfarna människor – i huvudsak kvinnor – får tillfälle att träffas. Aktivister, akademiker och journalister. Det är korsbefruktande.

Jag medverkade i en workshop om reklam, där Genusfotografen Tomas Gunnarsson på sitt kompromisslösa men lågmälda sätt visade hur nätaktivism kan fungera. Och det var skitkul att höra Christina Gillberg, från Sveriges kommunikationsbyråer, KOMM, som jobbar systematiskt och målmedvetet för att öka andelen kvinnor i reklam- och kommunikatörsbranschen.

Visserligen har det i 25 år förbluffat mig att en bransch som ser sig som innovativ och kreativ är så stockkönskonservativ, både i sina uttryck och bland byråernas anställda, men det är hedervärt att arbeta för att göra något åt saken. Tyvärr hann vi aldrig till frågan: om reklambranschen blir jämställd och genusmedveten, är det då en bra och nödvändig bransch?

Kvinnors ansvar

Efter den berömmande inledningen måste jag få utlopp för den irritation jag känner över bristen på politiska perspektiv. Camilla Landini från Europarådet fick i början av dagen kort informera om rådets jämställdhetsstrategi där ett av huvudmålen är att bekämpa könsstereotyper och sexism i bland annat medierna. Men därefter nämndes inte den politiska dimensionen. I stället fick jag en känsla av att ämnet gradvis avpolitiserades under dagen. Trots att andra halvan av dagen hade temat Moving forward. Mer kom det att handla om hur kvinnor ska göra för att ta sig fram i medierna, vad kvinnor kan göra för att representationen ska förbättras och att alla behöver förebilder.

En man sa att män behöver män som förebilder för att visa på att livet är mer än karriär. Men ursäkta mig, varför då? Varför kan inte män ha kvinnor som förebilder? Kan de fan inte tänka själva? Det finns massor av begåvade, högpresterande och kompetenta kvinnor i medieindustrin som kan tjäna som förebild för vem som helst.

Det kokar ner till struktur, makt och politiska åtgärder – vem som tar ansvar för omsorg, hem, familj, hur makt, pengar och ansvar fördelas.

Under mina år som journalist och mediekritiker har jag träffat och sett så många urvassa kvinnor. Det är orimligt att låta påskina att det är dessa kvinnors eget ansvar för att förändra maktstrukturen i medierna. Frågan om kvinnor verkligen vill ha makt och göra karriär är så utdaterad att det är pinsamt. Hur kan det komma sig att fältet förblivit en kvinnofråga?

Inget händer

Varför diskuterades inte hur Sverige och andra nordiska länder underlåter att implementera Pekingplattformen? Plattformen har konventionsstatus och innehåller mål om jämställdhet och om att bekämpa diskriminerande stereotyper. De nordiska länderna har skrivit under. Alla parter: regering, riksdag, staten, utbildningssystemet, aktivister och medierna själva har ansvar för frågan. Bland konferensdeltagarna fanns representanter för Nordiska ministerrådet och det svenska kulturdepartementet. Möjligheten att involvera dessa politiska institutioner fanns.

I åtta har vi haft jämställdhetsministrar i Sverige som inte någon gång adresserat frågan om icke-sexistiskt medieinnehåll eller jämställdhet i branschen. Mellan 2001 och 2005 fanns ett politikområde som hette Sexualiseringen av det offentliga rummet som just handlade om sexism i mediernas innehåll. Området släpptes av alliansen. Strax innan valet 2006 arrangerade kulturdepartementet med Leif Pagrotsky som minister en hearing om hur det går med jämställdheten i journalistiken. Det gjordes i budkavelform och Jan Scherman, då vd på TV4, övertog utmaningen att förbättra. Sedan hände inget. Erfarenheten säger att knappast något händer på jämställdhetsområdet, eller andra jämlikhetsområden, om inte lag stiftas eller skarpa politiska förslag framställs. Frivillighet är fint men det funkar inte.

Trots en lyckad konferens och många möten lurar en känsla av förminskande i pannloben.