”Den verkliga frågan borde vara vad det kostar att utestänga en stor del av befolkningen från utbildning, arbetsmarknad, kollektivtrafik och annan delaktighet i samhällslivet.” Det skriver Julia Bahner från Feministiskt initiativ, som välkomnar nya diskrimineringslagen om bristande tillgänglighet, men är kritisk till hänsynen som tagits till näringslivet.
Den tredje mars 2014 kommer att gå till historien som dagen då kampen för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning vann en delseger. Integrationsminister Erik Ullenhag presenterade regeringens förslag om ett tillägg i Diskrimineringslagen som ska klassa bristande tillgänglighet som diskriminering. Det är ett efterlängtat förslag eftersom det legat i byrålådan alldeles för länge, närmare bestämt 824 dagar, en siffra som funktionshindersnätverket Torsdagsaktionen bevakat under sin enträgna kamp att få till stånd lagen.
Lagförslag är dock endast en delseger eftersom den undantar verksamheter med färre än tio anställda och Torsdagsaktionen har därför ombildats till Tisdagsaktionen för att trycka på Riksdagen att förbättra lagen. Undantaget har till stor del tillkommit efter kritik från näringslivets företrädare mot att lagen annars skulle innebära alltför stora kostnader för enskilda småföretagare. En stor del av de serviceinrättningar som en människa kan tänkas behöva få tillgång till i sitt dagliga liv tillåts alltså fortsättningsvis förbli otillgängliga för en stor grupp av befolkningen. Enligt Socialstyrelsen har personer med funktionsnedsättning sämre levnadsförhållanden än befolkningen i övrigt och en av de främsta förklaringarna är bristande tillgänglighet. Den verkliga frågan borde istället vara vad det kostar att utestänga en stor del av befolkningen från utbildning, arbetsmarknad, kollektivtrafik och annan delaktighet i samhällslivet. Att regeringen väljer att ta hänsyn till näringslivets kritik mot lagen baserat på kostnadsargument är därför sorgligt och ansvarslöst.
Därför klingar också Ullenhags tal om demokrati och lika rättigheter falskt då han beskriver LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och LASS (lagen om assistansersättning) som frihetsreformer som regeringen genom det nya lagförslaget bygger vidare på inom ramen för sin strategi för funktionshinderspolitiken. Regeringen har nämligen nyligen antagit de förslag som Assistansersättningsutredningen presenterat och som kommer att innebära en försämring av just insatser enligt LSS-lagen, något som också kritiserats av funktionshindersrörelsens företrädare. Det är visserligen inte förvånande då de senaste åren har inneburit flera försämringar och inte minst inskränkningar i serviceanvändares integritet och självbestämmande – i rak motsats till lagens intentioner.
Ur ett feministiskt perspektiv är det tydligt att personer med funktionsnedsättningar, på samma sätt som kvinnor, får lov att vänta på att få sina fulla mänskliga rättigheter tillgodosedda tills det ekonomiska läget är stabilt, eller på grund av andra bortförklaringar. Till exempel har arbetet för jämställda löner försämrats genom att årliga lönekartläggningar numera endast ska göras vart tredje år och i verksamheter med över 25 anställda. Marginaliserade grupper får alltid vänta och deras rättigheter ses som särintressen. Dessutom är det grupperna själva som ska värna sina rättigheter istället för att samhället tar sitt fulla ansvar. Regeringens lagförslag innebär nämligen att den enskilde måste anmäla bristande tillgänglighet och driva en process för att eventuellt vinna målet – något som kanske alla inte mäktar med att göra.
Det blir tydligt även i medias rapportering av detta historiska lagförslag, som är tämligen osynligt i jämförelse med andra nyheter. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning är helt enkelt inte ett tillräckligt intressant ämne att bevaka. Vi har med andra ord en lång kamp kvar att föra innan personer med funktionsnedsättning har en jämlik plats i samhället, vilket berör en lång rad områden. Dit har vi inte nått förrän vi inte längre reagerar när vi ser en person med funktionsnedsättning i TV, som artist, eller som lärare. Vi har inte heller nått dit förrän diskussioner om fosterdiagnostik även inkluderar ett funktionalitetsperspektiv, det vill säga att ett underlättande av att abortera foster som visar tecken på funktionsnedsättning är ett allvarligt hot mot människovärdet hos personer med funktionsnedsättningar, som idag kan leva långa och välfungerande liv. Det är därmed också en utmanande fråga för den feministiska rörelsen. Vi har med andra ord ett enormt arbete framför oss för att åtgärda inte bara fysiska hinder utan även samhälleliga attityder.
Regeringens lagförslag är därför ett viktigt steg på vägen, men alldeles för otillräckligt i ljuset av den diskriminering och osynliggörande som pågår dagligen. Sveriges arbete med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har redan kritiserats för att vara för dåligt, vilket bådar illa inför FN:s förhör med Sverige i april. Feministiskt initiativ ser tillgänglighetsfrågor som en viktig del i arbetet mot antidiskriminering och mänskliga rättigheter och kommer därför i EU-valet såväl som i riksdags- och kommunval driva dessa frågor aktivt. Exempelvis driver vi frågan om gratis och tillgänglig kollektivtrafik för alla. Det finns således all anledning att lyfta frågorna ännu högre upp på dagordningen och inkludera ett funktionalitetsperspektiv i alla politikområden och samhällsfrågor som diskuteras.
