Ska feminismen vara en enad kamp eller blir vi starkare i vår splittring och våra konflikter? Salong Högdalens första samtal för våren handlade om om organisering, strategier och kritik inom den feministiska rörelsen. Ulrika Dahl, Mireya Echavarría Quezada, Jenny Rönngren och Leila Brännström berättade om sina egna kamper, politiska visioner och utopier.
Fria Teatern i stockholmsförorten Högdalen är upplyst av levande ljus och luktar gott av mungbönssoppa. En av arrangörerna introducerar samtalet med att berätta att platsen vi är på är ett av de senaste exemplen på den sinande kulturpolitiken. Försäljning av soppa och affischer kan göra sådana här samtal möjliga även i framtiden.
Delar av feminismen vill krossa heterosexismen, vithetsnormen och klasslösheten i rörelsen. Hur organiserar vi en rörelse som består av så olika kamper och hur kan vi lära oss av våra interna uppgörelser?
Jenny Rönngren är redaktionschef på Feministiskt Perspektiv och berättar om sin bild av den mediala debatten om feministiska frågor.
– När vi startade tidningen hösten 2010 var feminister oerhört hårt pressade av trakasserier och mordhot. Då pågick drevet mot Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet där attackerna mot teatern blev en av våra första granskningar. Det fanns då och det finns nu ett stort behov av att föra en intern debatt för att visa på den stora bredden som finns inom feminismen. I de stora medierna är det oftast en diskussion om feminism är bra eller dåligt och som är väldigt personfixerad.
Ulrika Dahl är docent i genusvetenskap vid Södertörns Högskola. Hens senaste bok Skamgrepp – femme-inistiska essäer diskuterar begreppet femininitet inom feminismen.
– Känner ni hur det vibrerar av feministisk och antirasistisk vilja? Känner ni hur luften darrar av utopiska drömmar och viljan att göra skillnad? Jag känner det. Vi är många nu. Vi drömmer om en annan ordning.
Ulrika Dahl läser högt ur boken om begreppet femininitet, om rörelsen och om alla spretiga kamper.
– Jag tänker på mina tjugofem år i feminismens tjänst och tänker att vi aldrig kommer att kunna enas. Ibland behöver vi idén om det jämställda samhället men också den marxistiska idén om att förändra hela samhället. Det kvinnliga, det queera, det svarta. Vithetsnormen och cisnormen kan bli så outhärdlig att det blir livsviktigt med separatistiska rum. Koalitionspolitik bygger på solidaritet snarare än gemensamma erfarenheter, något vi ändå aldrig kommer att vara överens om.
– Femininitet knyter an till andra frågor om sexualisering, sexualiserat våld, undervärderandet av vissa arbeten, avsaknaden av en viss form av arbete. Sedan rösträttskampen har det här varit en diskussion, enda sedan Sojourner Truths tal ”Ain’t I a woman” och framåt har det funnits ett uppror mot en viss form av femininitet, ett uppror mot den förpassade femininiteten. Ända sedan 1850, om inte längre, har det funnits en diskussion om var det innebär att manifestera femininitet, något som hänger ihop med trans och transinkluderande rum inom feminismen. Femininitet möjliggör också diskussioner om alla de kärnfrågor feminismer har så som sexuella praktiker, rasifiering, klassfrågor, utseende och skönhet.
En person från publiken frågar om feminismen måste skapa en ny form av femininitet eftersom den blivit tillskriven negativa egenskaper men Ulrika Dahl påpekar att begreppet aldrig får bli färdigformulerat.
– Jag gillar idén med att inte veta vad femininitet är. Jag får inspiration från mina transsystrar, dragqueens och andra som inte har något med en reproduktiv femininitet att göra och det kan inspirera till en annan vision. Det är inte bara en kamp eller en seger, för vissa innebär en femininitet ett ok och vill slippa det, andra har känt att de vill bebo femininitet men att det har setts som ett falskt medvetande.
En publikfråga rör Ulrika Dahls långa erfarenhet inom den feministiska rörelsen och huruvida hen sett en förändring i synen på femininitet.
– Är det något som queer gjort möjligt är det en förändrad syn på femininitet. Förr var det omöjlligt att komma in på en gayklubb om en hade läppstift och nagellack och jag har blivit utkastad för att ha blivit sedd som en politisk motståndare. Jag och andra feminister har lärt oss mycket i samtal med transfeminister och feminists of color om vilka sätt en femininitet kan vara en resurs i en klassresa eller i en migration men jag skulle vilja ha fler diskussioner om detta.
Mireya Echavarría Quezada är en av två i Camila & Mireyas podcast och är en av initiativtagarna till den separatistiska hemsidan Rummet. Hen börjar med att presentera sig själv med sin relativt nya roll som talare istället för betraktare.
– I sådana här sammanhang är jag ofta konfunderad och misstänksam för att få prata i sådana här rum eftersom jag tidigare varit den som muttrar längst bak i rummet. Men så kommer jag på att jag inte längre är den personen, att jag på något vis bevisat i mediala sammanhang att jag är en tänkande människa. Det kan också ha att göra med att jag inte längre är vårdbiträde och gör en klassresa.
Mireya Echavarriá Quezadas politiska analys kommer till stor del från hens mammas politiska kamp som kommunist i Chile. Den organiserade kampen grundade sig främst på vilka behov som fanns i landet snarare än en politisk ideologi, något som Mireya tror på fortfarande och är en idé som Rummet startade utifrån.
– På samma sätt som det här rummet är vitt och välmenande kändes det som om jag och Camila medvetet eller omedvetet började tilltala vita personer i vår podcast vilket började inskränka vårt eget rum. Vi kände ett behov och en nöd att skapa ett eget rum och prata om frågor som var viktiga för oss. Både Valerie Kyeyune Backström och Judith Kiros hade egna bloggar och liknande problem och vi beslöt oss då för att skapa ett antirasismens spice girls.
Sedan Rummet publicerades den tjugonde januari i år har många olika skribenter delat sina erfarenheter och åsikter men motståndet har i stort sett varit detsamma.
– Motståndet ser likadant ut, det är vapendragare som är oförstående över varför de inte får vara med eller så skriver ledarsidor att det är vi som skulle vara med och skapa rasism på grund av vår separatism, ibland hävdas det till och med att vi är rasbiologer även om vi hela tiden betonar att det handlar om konstruktioner. För mig har motståndet varit intressant att prata om varför det ser ut som det gör och varför högern väljer att intressera sig för antirasismen just nu. Anledningen tror jag beror på att det just nu är en diskussion om vad som egentligen är rasism. Så länge vänstern pratade om allas lika värde och ”rör inte min kompis” och andra patetiska kampanjer så var det ingen fara men om fler personer börjar köpa vänsterns analys om att rasismen är strukturell och också handlar om en omfördelning av resurser så skrämmer det högern.
På frågan om det är möjligt att ena olika kamper inom feminismen menar Mireya Echavarriá Quezada att feminism går hand i hand med antirasism, klass-, och hbtq-kamp.
– Det går att arbeta med en fråga men då kommer bara vissa personer tjäna på det. Vi har olika behov av att föra olika kamper i det klassystem vi har. En välbärgad feminist kommer att vilja prata om representation och bolagsstyrelser medan en kvinna från arbetarklassen har helt andra nöder. Feminismen måste vara sammankopplad med en klassanalys och ekonomisk kritik där jag tycker att de viktigaste antirasistiska frågorna har att göra med bostad, utbildning och ekonomiska villkor.
Att få utrymme i medievärlden var lättare än vad Mireya Echavarriá Quezada först hade trott men ser ett stort problem i hur diskussioner om strukturer tenderar att reduceras till personfrågor.
– Inom media kan viktiga saker plötsligt börja handla om personfrågor så som när Lidija Praizovic kritiserade en scensammankomst i det feministiska rummet utifrån ett klassperspektiv och då nämnde Maria Sveland. Då menade media att det var en konflikt mellan två personer istället för en fråga om klass och så stannar diskussionen där. Likaså blev kritiken av Kajsa Ekis Ekman istället för att prata om transinkluderande.
Även inom plattformen Rummet har det visat sig finnas fällor där de försöker att kritisera sig själva och utvecklas.
– Det vi sett redan nu är att de skribenter som publicerats är vältaliga och där akademiker är överrepresenterade. Det är verkligen en fälla att röster som vi tänker ska komma till tals inte gör det. Där försöker vi jobba med studiecirklar där en kanske måste hamna i ett sådant antirasistiskt rum först för att bli stärkta med andra antirasister och därefter bli peppade att ta plats, organisera sig och vilja skriva. Vi försöker också tänka framåt och skapa bredare samarbeten med andra antirasistiska feminister och hbtq-kkämpar och därefter formulera gemensamma antirasistiska krav att lyfta på en högre politisk nivå.
Sist ut på scen är Leila Brännström, lärare och forskare i rättsvetenskap och som kvällen till ära skrivit en personlig text om identitetspolitik och överlevnad som queer person och migrant.
– Identitetspolitik är ett slags tillmäle. Vad beskylls en för när en beskylls för att prata om identitetspolitik? Kanske har homo-, queer-, och transrörelsen inte lyckats begripliggöra identitetspolitikens betydelse för allmänheten eller handlar det snarare om allmänhetens oförståelse?
Leila Brännström utgår från en hemmafest som en bild av vad som egentligen får räknas som identitetspolitik.
– Genusknasiga personer som inte trivs på hemmafesten anses inte vara en politik att solidarisera sig med. Homosexuella får gifta sig och skaffa barn och transsexuella behöver inte längre sterilisera sig och genusknasiga skyddas av diskrimineringslagen. Men frågor om genusknasiga har blivit en fråga om en tolerans av minoriteter. Toleransen mot genusknasiga personer har förändrats i grunden och jag har nu ett liv som går att leva. Det går inte att leva utan erkännande men villkoren för erkännande kan underminera. Erkännande som begriplighet, möjlighet att ingå i relationer, som får älska och bli allierad. Det får inte bli en rörelse i ens inre utan en rörelse som möjliggör ens liv. Det handlar inte om att trivas på din fest, även om du bör tänka över hur din fest ser ut, det handlar om hur vi försöker överleva.
När Leila Brännström avslutar texten sitter publiken tysta tills en person ur publiken säger att texten måste bli publicerad någonstans och flera nickar under tystnad.
