Måste varje generation uppfinna hjulet på nytt? Det har jag ofta frågat mig, apropå kvinnorörelsens ryckiga historia. Det är nog nödvändigt. Men efter den första euforin över det fantastiska hjul som just vi har upptäckt kommer i bästa fall en medvetenhet om de generationer som gått före oss och utkämpat strider som vi tack vare deras arbete inte längre behöver ägna kraft åt.
Jag minns så väl när ett par av våra trevligaste lärare kom fram till mig och mina bästa vänner där vi stod i ett hörn av flickläroverkets skolgård. De hade ett ärende. Nog tänker ni flickor väl fortsätta studera efter studenten? Och sen ha ett yrkesarbete? (Det här var i mitten av femtiotalet, hemmafruidealets förlovade tid.)
– Jo det tänkte vi så klart, mumlade vi, förvånade över den här kontakten.
Varpå de föreslog att vi skulle gå med i Fredrika Bremerförbundet. Det var inte ett värvningsförsök utan ett uppriktigt försök att tipsa oss om att det kan vara bra att organisera sig. Tjugo år senare formulerades tanken slagkraftigt av Margareta Garpe och Suzanne Osten: ”En ensam kvinna är bara en slav/men tusen systrar kan ställa krav.”
Men den gången nappade vi inte alls utan tyckte bara att det var pinsamt. Fredrika Bremer, det var ju rena medeltiden. Kunde kanske vara bra för dem, stackarna. Men vi var de nya kvinnorna som skulle erövra världen på egen hand. Hur vi kunde tro det begriper jag inte, men det gjorde vi.
Mötet med kvinnorörelsen
Tio år senare hade jag jobb och barn men ingen dagisplats. Hela min nettolön fick vår dagmamma, och det var ändå för lite (det här var på sambeskattningens och de höga marginalskatternas tid). Jag läste Eva Moberg och Simone de Beauvoir och skrev ibland i bladen; den första artikel jag fick publicerad i en stor tidning hade rubriken ”Myten att det finns daghem”. Men jag kan inte minnas att jag ens funderade på att gå med i någon kvinnoorganisation. Förutom Fredrikorna fanns Svenska kvinnors vänsterförbund (SKV) och de partianknutna, Socialdemokraternas och Folkpartiets kvinnoförbund.
Men nej, de lockade inte. Det var inte förrän våren 1970, då jag bodde i Paris, som det sa klick. Vi prenumererade på DN, som brukade anlända i rullar med flera nummer åt gången, och jag brukade läsa en tidning varje dag till frukosten, precis som hemma. Så en dag fanns där en artikel om Grupp 8 och vad de ville, och genast visste jag att där vill jag vara med.
Senare har jag träffat kvinnor från andra länder som vittnat om samma reaktion vid mötet med det som då kallades den nya kvinnorörelsen. Kärlek vid första ögonkastet, det var precis det här vi hade väntat på utan att veta det. När min familj på hösten flyttat tillbaka till Sverige gick jag med i Grupp 8. Det har jag aldrig ångrat.
I dag finns de äldre kvinnoorganisationerna kvar, om än i varierande kondition, medan Grupp 8 är borta. Visserligen gav vi ut Kvinnobulletinen till och med 1996, men i praktiken hade organisationen sedan länge upphört att existera.
De mer traditionellt uppbyggda organisationerna försvinner inte så lätt. De har valda ledare och ibland anställda funktionärer som kämpar vidare även under nedgångsperioder. Jag säger inte att den ena modellen är bättre än den andra, bara att de är olika och fyller olika behov. Faktum är att även de äldre kvinnoorganisationerna vitaliserades under Grupp 8:s storhetstid. Och hotet från denna nya kvinnorörelse som ingen kunde kontrollera gav även partiernas kvinnoorganisationer större inflytande; de sågs som mindre farliga än de militanta åttorna.
Ärorikt förflutet
Nu är det 2014, och hundraårsjubileerna trängs med varandra. Det är 100 år sedan Fredrika Bremerförbundets tidskrift Hertha kom ut för första gången, under namnet Hertha. Räknar man in föregångarna Tidskrift för hemmet (1859-1885) och Dagny (1886-1913) blir Hertha faktiskt världens äldsta kvinnotidskrift, skriver FBF i en presentation av det senaste numret. Fast numera är Hertha knappast en tidskrift, eftersom den bara ges ut i ett nummer per år.
Men det förflutna är ärorikt, med många legendariska kvinnor bland redaktörerna. Och årets enda nummer, med Anna Dahlqvist som redaktör, är innehållsrikt och välgörande svårt att placera in i en partipolitisk fålla. Trots att jag skriver detta i en nättidning måste jag hålla med den förra redaktören, Anne Jalakas, när hon skriver: ”Nätet är bra. Men det slår inte en tryckt tidning.”
Numret presenterades vid ett möte där jag nog var den enda utomstående. Jag kunde inte riktigt läsa av de andra deltagarna och vill definitivt inte säga något om dagens Fredrika Bremerförbund. Annat än att det är bra att de finns och med den prestige som följer av en lång historia och många starka medlemmar genom åren fortfarande kan göra sig hörda i mediebruset.
Med hjärtat till vänster
Efter mötet med dagens fredrikor blir jag nyfiken på vad som hänt med Svenska kvinnors vänsterförbund, som vi i Grupp 8 ofta samarbetade med och som var medarrangörer till det första stora 8 marsmötet på Åsö gymnasium 1972. De gav ut tidskriften Vi mänskor, som med Louise Waldén som redaktör spelade en viktig roll för den tidens feministiska debatt och kunskapsspridning. Finns SKV i dag?
Jag letar på nätet och hittar en välgjord hemsida och upptäcker att även SKV firar sin hundraårsdag just i år. Föregångaren Frisinnade kvinnors förening bildades nämligen 1914, och den 19 mars firas hundraårsdagen på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, med föredrag av Hjördis Levin. Och SKV är, fortfarande, ”ett partipolitiskt oberoende kvinnoförbund med hjärtat till vänster”.
Grattis på hundraårsdagen, Hertha och SKV!
