Konstnären Anna Odell vann i måndags den prestigefyllda guldbaggen för årets bästa film 2013. Återträffen är Odells examensarbete från Masterprogrammet på Konsthögskolan och var egentligen tänkt som ett mera dokumentärt konstprojekt. När Odells skolklass inte bjöd in henne till en verklig återträff valde hon istället formatet spelfilm. Lisa Carlsson har sett den hyllade Återträffen och sällar sig till alla de som hyllar den.
När Anna Odell reser sig upp under middagen i Återträffen och med genomborrande blick kräver att bli sedd av sin gamla plågoande från grundskolan, som fortfarande vägrar tilltala eller ens titta på henne, så fylls jag av ett underligt rus. Det som händer är plågsamt för dynamiken i gruppen är så djupt rotad. Anna Odell kan inte vinna det här. Det är fruktansvärt obekvämt, det känns ända ut i de yttersta hudlagren. Men jag kan inte låta bli att älska henne och hur hon vägrar låta sig tystas, hur hon äger rummet. Bow down bitches!
Jag förstår henne. Jag känner adrenalinet. Hjärtat som slår hårt och blodet som färgar kinderna, halsen röda. Jag har aldrig blivit utsatt för den formen av mobbing som filmen berör, jag kan aldrig fullt ut förstå hur det är. Vad det gör med ett barn. Eller en vuxen för den delen. När Odell säger att nu har hon äntligen blivit människa igen men då ville hon precis som de inte veta av sig själv, så kan jag inte greppa vidden av det men jag lever mig ändå in, kan relatera.
För samma retorik som används av klasskamraterna för att hålla Anna i schack används för att se till att jag som kvinna håller mig på plats. Det språket upprätthåller förtrycket av kvinnor, rasifierade, transpersoner, homosexuella, funktionshindrade. Skulden läggs hela tiden tillbaka på henne. Hon är obekväm, måste hon förstöra stämningen? De vill ju bara ha roligt. Förtryck är inte fest för fan!
Att förstöra stämningen är en del av att leva utan vissa privilegier. Är du inte tyst är du alltid obekväm. Var inte så sur. Håll inte på med det där nu. Det är väl inte så allvarligt, jag skojade ju bara, har du ingen humor?
När Anna konfronterar en av de män som under skoltiden varit allra värst i sin tystnad, är hans första fråga ”Hur uppfattade du mig?” Det finns inget intresse av att lyssna på henne, förstå henne. det viktiga är hur han framstår. Precis som det tycks vara viktigare för vit medelklass att inte framstå som rasister än att faktiskt granska sitt egna beteende. Och sedan, den halvhjärtade ursäkten som är ett skuldbeläggande. ”Jag är ledsen för hur du upplevde det som hände” Inte ”Jag är ledsen för det jag har gjort. Förlåt mig.” Privilegierade tycks allt för ofta ha ingången: blir du kränkt av något jag gör eller säger är det ditt problem. Det är du som är känslig. Paranoid eller svag. Mannen som varit mest aktiv i mobbningen av Anna, en karaktär som måste varit en njutning att få utforma då varje liten detalj hos honom från väskan, till de snabba solglasögonen och uppsynen fullkomligt skriker douchebag, hävdar att hans dotter aldrig skulle bli mobbad. Hon skulle inte ta det. Hon är för stark för det. Som om mobbingen skulle vara hennes fel. Det han säger är att det är individens ansvar och du som förtryckt har bara dig själv att skylla.
Anna började som barn hata sig själv. För till slut tror man på sin förtryckare. Man orkar inte alltid vara stark. Jag kan veta att det som uttalas inte stämmer, tänka rationellt. Finna tröst i teorier och famla efter systrars händer men till slut står jag där uppfylld av internaliserat hat. Rädd för att det ska svämma över, rädd för att vara obekväm.
Det krävs så lite för att Anna ska uppfattas som fullständigt bindgalen av sina klasskamrater och för varje försök att hävda sin rätt trängs hon allt längre in i ett hörn. Till slut är hon ett jagat djur.
Jag förstår henne vrede. För jag vet hur det är att bli utsatt för fysiskt våld från män, bli avbruten, förlöjligad och kallad för hora. Och tystnaden runt mig efter såna övergrepp är alltid lika öronbedövande. Så jag kan förstå hennes våldsamhet. Jag välkomnar den.
