Om Guldbaggarna är en indikation på verkliga framgångar så är årets priser glädjande ur feministiska perspektiv. Vinnarlistan domineras av berättelser om kvinnor, varav flera även skrivna och regisserade av kvinnor. Att också manliga regissörer prisas för kvinnoskildringar kan kanske inte ses som feministiskt men det är en form av jämställdhetsseger. Både kvinnliga och feministiska perspektiv har slutligen etablerat sig inom svensk film.
Om Guldbaggegalan kan betraktas som en värdemätare för svensk film är tolkningen given: kvinnorna har vunnit insteg i den svenska filmeliten. På en gala som har kritiserats för nedvärderande av de kvinnliga vinnarna och plumpa skämt med rasistisk anstrykning var berättelserna av, och i vissa fall om, ändå de stora vinnarna. Att arrangörerna misslyckades med att lyfta detta var ett stort problem med själva galan. Osynliggörandet och nedvärderingen av kvinnor tycks dock inte vara ett akut problem inom svensk filmkonst längre. För tredje året i rad tog en kvinnlig debutregissör hem det mest prestigefyllda priset Bästa film. Långfilmen Återträffen skulle egentligen ha varit ett konstprojekt utifrån dokumentationen av en verklig återträff med den klass som trakasserade Anna Odell. Tack vare att Odells mobbare från förr fortfarande fryser ut henne blev det en spelfilm istället. Konsten diskuterar inte sällan förtryck av olika slag. Anna Odells film angår oss alla och nu är det fler än bara en liten grupp insatta i konstvärlden som förstår Anna Odells storhet. Det är ett värde i sig med årets pris.
Belleville Baby bästa dokumentär
Priset till bästa svenska dokumentär gick kongenialt nog till en film som också undersöker kvinnlig livshistoria. Mia Engberg som tillsammans med Ester Martin Bergsmark gjorde den feministiska porrfilmen Dirty Diaries återvänder till sitt eget förflutna i Belleville Baby. Filmen har fått lysande recensioner, gjort succé på festivaler, bland annat i Berlin och fått kritiker att utnämna Engberg till Sveriges svar på Jean-Luc Godard. Nyskapande dokumentärer tycks vara en genre som svarar emot insikten om att gränserna mellan verklighet och fiktion är godtyckliga. Denna konstform finns det flera svenskar som excellerar i just nu, Mia Engberg kanske allra skickligast.
Dramatiska kvinnor som skildras av män
Blå är den varmaste färgen och Monika Z tillhör båda en särskild kategori filmer där manliga filmskapare skildrar kvinnor. I övrigt har filmerna ytterst få likheter. Blå är den varmaste färgen har blivit enormt uppskattad för dramatiseringen av lesbisk kärlek. Monika Z har fått både beröm och kritik för hur det mansdominerade teamet bakom filmen har valt att skildra Monika Zetterlunds liv. Kanske har alla filmare som vill skildra något som ligger långt från de egna erfarenheterna en del att lära av feministiska frågeställningar kring situering och tolkningsföreträde, kanske inte. Att Edda Magnasson vann baggen för Bästa kvinnliga huvudroll var i det perspektivet inte så överraskande. Filmen om Zetterlund fick fyra baggar och blev därmed den mest prisade under galan.
Ökad jämställdhet
Kvinnliga regissörer som skildrar kvinnors erfarenheter tycks vara att föredra för den konstnärliga kvaliteten men att manliga regissörer berättar om kvinnor som de vill skildra som subjekt i sina historier är på sätt och vis del av en jämställdhetsprocess. Att kvinnor och kvinnliga perspektiv har på allvar gjort insteg inom svensk film skildras är en sorts jämställdhetsseger.
Kanske kommer jämställdheten att leda svensk film vidare till andra marginaliserade berättelser. Kvinnlig film av och med kvinnliga filmskapare med hög konstnärlig kvalitet innebär i sig en feministisk förändring av filmkonsten. Förhoppningsvis finns det historier som inte är lika bländande vita och genomhetero som just i år som kommer att hitta finansiering i framtiden. Inom andra områden och konstformer har feminismen banat väg för marginaliserade historier av annat slag. Temat för Jennifer Malmquists On Suffocation som vann pris för bästa kortfilm tyder på att detta skulle kunna ske även inom svensk film.
