Journalisten och författaren Rebecka Bohlin inledde med att ställa frågan ”Hur hållbart är dagens arbetsliv för kvinnor?” och hon besvarade den med statistik och intervjuer som bland annat finns finns redovisade i hennes båda böcker De osynliga: Om Europas fattiga arbetarklass och Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet.

Bilden är delvis mörk, även i Sverige som – i ett internationellt perspektiv – anses vara ett jämställt land. Jämställdheten i arbetslivet är lagfäst i Diskrimineringslagen, som till exempel säger att det ska vara ”lika lön för lika och likvärdigt arbete”. Ändå ligger snittlönen för kvinnor 15 procent under snittlönen för män. Kvinnor har ofta obekväma arbetstider. Det gäller särskilt de som – för att komma upp i heltid – har kombinationstjänster och får arbeta på flera ställen under samma dag. Om arbetsplatserna ligger långt ifrån varandra blir det dessutom kostsamma obetalda arbetsresor. Kvinnor som arbetar inom vård, skola och omsorg har fått känna av de senaste årens besparingar inom den offentliga sektorn. Färre personer ska göra det som fler tidigare gjorde, vilket leder till stress och sjukdom. Kvinnors sjuktal ligger idag mycket högre än mäns. Ensamma mammor i låglöneyrken är särskilt utsatta och deras dåliga ekonomi drabbar även barnen. Kvinnor har också sämre möjligheter till karriärutveckling än män.

I många delar av världen, där de flesta kvinnor arbetar i den informella sektorn, där organiseringsgraden är låg och där det saknas regler om minimilöner eller arbetsskydd och så vidare är det förstås värre. Inte ens när de har heltidsjobb räcker pengarna utan de tvingas ta ett jobb till. Barnen får mormor eller farmor ta hand om inte sällan ett annat land i de fall kvinnor flyttat till jobb utomlands.

Hur har det blivit så här? Det finns flera förklaringar, till exempel patriarkala traditioner, som innebär att kvinnor osynliggörs och underordnas, det ojämställda föräldraansvaret (kvinnor tar alltjämt ut 76 procent av föräldraledigheten trots att det sedan föräldraförsäkringen infördes i början av 1970-talet går att dela ledigheten) samt ökande ”flexibiliseringering” och rationalisering inom hela arbetslivet.

Globaliseringen gynnar företag, som kan flytta tillverkning till länder med billig arbetskraft. Paradoxalt leder det ofta till att vinsterna ökar medan lönerna sjunker. Av priset för en ny Iphone utgör vinsten 95 och arbetarnas löner 5 procent!

Den efterföljande diskussionen bidrog med både fördjupade analyser och förslag på lösningar. Diskussionsdeltagarna var Minela Mahtumovic, socionomstuderande, Anja Franck, forskare, Ana Rubin, juridikstuderande, Kerstin Alnebratt, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning och Anna Sibinska, högstadielärare.

Till att börja med konstaterades att kvinnors arbetsinsatser är viktiga för världsekonomin. Någon har sagt att efterkrigstidens industrialisering är lika mycket export- som kvinnoledd. Flera i panelen förde fram arbetstidsförkortning (med bibehållen lön) och/eller införande av medborgarlön/basinkomst som sätt att skapa ett hållbart arbetsliv för både kvinnor och män. Starta med de kvinnodominerade områdena: vård, skola och omsorg, där kvinnor idag är hårt drabbade av stressjukdomar. Förverkliga ”halva makten hela lönen”, vilket i sin tur kräver att jämställdhet inom alla politikområden. Delad föräldraförsäkring är en grundförutsättning för att uppfylla jämställdhetsmålet att kvinnor och män ska dela det obetalda arbetet. Normen för vem som är arbetstagare måste ändras. Arbetsrätten är inte anpassad till att stora delar av världens arbetskraft arbetar i den informella sektorn. Ska kvinnor kunna förvärvsarbeta måste det finnas barnomsorg. Slutligen underströk flera i panelen att facklig och politisk organisering är viktigt för att skapa ett hållbart arbetsliv för alla.