”Det är tydligt att hbtq-kompetensen behöver höjas inom vården. För att detta ska bli verklighet fordras främst utbildning och fortbildning av personalen i hbtq-frågor, men också att vårdpersonalen har den tid som behövs för att kunna göra en individuell bedömning.” Det skriver Elinor Odeberg, ordförande Unga S-kvinnor Rebella.
”Har du pojkvän?”, var den första frågan jag fick när jag som tonåring klev in hos gynekologen på ungdomsmottagningen. Nej, det hade jag inte. Jag var där för att min mens var oregelbunden och jag trodde det var något fel på mig. Gynekologen skrev ut p-piller som svar.
Såhär i efterhand hade det nog räckt med en klapp på axeln.
Den här första erfarenheten delas av många unga tjejer. I kontakten med vården förutsätts det ofta att du är heterosexuell och i första hand har penetrationssex. Även om du är en osäker tjej på 14 bast. I vårdens ögon är just det heterosexuella penetrationssexet som får mest uppmärksamhet, dels eftersom det innebär risk för könssjukdomar, men framförallt risk för ofrivilliga graviditeter.
Men i riskminimeringens anda är det många som hamnar utanför. Det förstärker bilden av sex som en fara snarare än en njutning. Och vem är det som ska värja sig för faran? Jo, tjejer. Inte minst bidrar det till att stigmatisera ”normbrytande” sex. Normbrytande i det här avseende kan vara något så enkelt som samkönat sex. Att gynekologen frågade mig om jag hade pojkvän, vilket redan i sig kändes lite pinsamt och intimt, utan att veta om jag identifierade mig som heterosexuell (vilket en genomsnittlig 14-åring knappast är hundra på), kan inte beskrivas som annat än oprofessionellt. Det är så lätt att bara ersätta pojkvän med ”partner”, så slipper ett förtroende raseras redan vid första vårdbesöket.
Bristande kompetens eller bemötande leder till att hbtq-personer överlag tenderar att undvika kontakt med vården annat än i nödfall. Många lesbiska kvinnor beskriver att trots att de berättar att de har sex med kvinnor, händer det att de blir behandlade som om de vore hetero av ren rutin. Till exempel genom föreskrifter av p-piller, eller tester för könssjukdomar som bara överförs genom penetrationssex.
Det är tydligt att hbtq-kompetensen behöver höjas inom vården. Att bli respektfullt bemött och sedd är A och O för en fungerande vårdverksamhet. För att detta ska bli verklighet fordras främst utbildning och fortbildning av personalen i hbtq-frågor, men också att vårdpersonalen har den tid som behövs för att kunna göra en individuell bedömning. Inom gynekologi, urologi och förlossningsvård är det dessutom extra viktigt att skapa en trygg vårdmiljö för hbtq-personer, eftersom det finns väldigt exkluderande normer kring sex, relationer och föräldraskap.
I dag finns en regnbågsmottagning på Södermalm i Stockholm för hbtq-personer som väntar barn, och en gynmottagning för lesbiska och bisexuella kvinnor på SÖS i samma stadsdel. RFSL jobbar med hbtq-certifiering av vårdverksamheter. Det är naturligtvis positivt, men hbtq-kompetens ska inte vara något som bara kan garanteras om hbtq-personer själva söker upp den. Den ska vara självklar. När den ställs vid sidan av eller villkoras ett aktivt och medvetet val, som idag, bidrar det också till en uppdelning efter sexualitet inom vården som inte alltid är eftersträvansvärd, eller ens möjlig för den enskilda. I synnerhet inte för en 14-åring. Det skapar också en klasshierarki.
Alla ska kunna gå till samma mottagningar och förvänta sig samma kvalité och goda bemötande, oavsett sin sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck, eller vilka andra omständigheter som omgärdar dem. En flata i stockholmsförorten Norsborg ska få lika bra vård som en queer på Nytorget i Stockholms innerstad. Det kräver ett rejält politiskt krafttag för en jämlik vård.
