En ofta återkommande kritik av queera positioner är att de skulle vara verklighetsfrånvända och utopiska. Den här texten intresserar sig för vad det är som sker när man benämner vissa politiska praktiker som just utopiska eller icke-verkliga, trots att det rör sig om existerande praktiker som de facto utförs och som därför egentligen inte lever upp till definitionen av det utopiska: det icke-existerande, icke-platsen, någonting bortom vår tid. Jag vill skriva om på vilket vis anklagelsen om utopism blir ett sätt att förneka vissa politiska gruppers politiska anspråk och politiska krav genom att vägra dem tillgång till nuet, genom att inte erkänna dem, utan istället placera dem utanför politiken, i utopins land.
Jag vill inleda med ett citat som brukar kopplas till den tyske rikskanslern Otto von Bismarck, som definierade det politiska som ”det möjligas konst”. En kan ju fråga sig vad en rikskansler har att göra i en text som diskuterar samtida debatter om queera positioner och politik? Jag vill argumentera för hur det delvis är en förståelse av politiken som det som bör syssla med det ”det möjliga” eller det ”verkliga” som ligger till grund för kritiken av queerteorin som utopisk.
Queerrörelsen beskrivs ofta som representanter för en form av politisk narcissism och som utövare av en kamp som inte gagnar samhället eller leder till någon verklig förändring. Deras anspråk förknippas med utopiska ideal kopplade till en vilja att förändra den egna kroppen och ett intresse för radikala subjektspositioner. Denna politiska praktik menas ofta utövas på bekostnad av ”verkligt” brännande frågor så som löneskillnader mellan kvinnor och män eller mäns våld mot kvinnor.
Den svenska litteraturvetaren Ebba Witt Brattströms uttalande i en intervju från 2010 är ett tydligt exempel på denna kritik inom den svenska debatten. Hon skriver: Samtidigt finns verklighetens kvinnor som har det för jävligt. De kommer aldrig i närheten av ett queerfeministiskt seminarium, eftersom de jobbar, hämtar ungar, lagar mat och pendlar till och från jobbet (Arena, 2010, nr.3).
Vi har enligt denna förståelse å ena sidan queerakademikerna, som befinner sig i seminarierummet, och sedan de verkliga kvinnorna utifrån vilka det politiska bör formuleras då de befinner sig i verkligheten. Queerteoretikerna lever enligt den här berättelsen i utopin, i en dröm om framtiden och kommande radikala subjektsformer, medan de ”verkliga” kvinnorna beskrivs som de som faller offer för verkligheten. Det blir här, enligt min mening, tydligt hur benämnandet vad som är verkligt inte är någon oskyldig praktik. Vad som betecknas som verkliga frågor som på grund av denna status är värda politisk kamp är i sig en fråga om makt att benämna det möjliga. Det är den rådande samhällsordningen som avgör vad som framstår som realistiskt och vad som beskrivs som utopism, som någonting som inte handlar om verklig politik eller om möjliga krav.
Att benämna den queera politiken som utopisk eller verklighetsfrånvänd är i sig en form av maktutövning där det faktum att queerpolitiken värnar om människor som även de är del av verkligheten och således även de ”faller offer” för den förnekas.
De queera praktikerna är inga utopier. De existerar inte utanför verkligheten, på en ”icke-plats”. Det handlar inte endast om att skapa någonting nytt utan också om att skapa ett utrymme för kroppar som inte får utrymme i den dominerande kulturen och dess normativa ramar. Att beskriva queerpolitik som endast utopisk blir här verktyg för en form av politisk utestängning. Att beskriva queerpolitik som utopisk är det samma som att säga: du finns inte, du är inte möjlig och därför är du heller inte föremål för politikens fokus.
Jag vill mena att queerpolitik inte främst är utopisk utan snarare – för att hänvisa till Michel Foucaults begrepp - heterotopisk. Vad menas då med detta begrepp? Platsen på vilken människan blir till är, som Foucault skriver, heterogen och motsägelsefull. Det finns platser där andra koder än de normativa upprättas. Platser där det som ett dominerande samhälle betraktar som omöjligt kan vara möjligt. Foucault kallar dessa platser för heterotopier. Vad heterotopier har gemensamt med varandra är att ’normala’ regler för samhället är satta ur spel.
Till skillnad från utopier utgör heterotopier verkliga platser som i sin tur utgör ett slags ”motplatser” till de dominerande sätten som ett samhälle struktureras på. Han skriver: There are also, probably in every culture, in every civilization, real places—places that do exist and that are formed in the very founding of society— which are something like counter-sites, a kind of effectively enacted utopia (1997).
Foucault begrepp är vagt och han har själv inte utvecklat eller tydligt avgränsat dess betydelse. Det lämnar en stor frihet i hur man väljer att förstå och använda sig av det. Jag väljer att förstå heterotopier som platser som öppnar upp dörrar som annars hålls stängda. Platser som således speglar en rådande ordnings ramar och regler och därför även kan tänkas utmana dem. Om man förstår heterotopin på detta vis skulle till exempel vissa feministiska miljöer och queera sammanhang kunna tolkas som heterotopier, då de ofta fungerar som motplatser: platser där samhälleliga konventioner bryts eller ifrågasätts och där samhällskritiska praktiker utövas.
Genom att utöva praktiker som av samhället kan betraktas som onaturliga och omöjliga (se till exempel användandet av det könsneutrala pronomenet hen) skapas en plats åt de personer som tidigare betraktats som icke-existerande och som omöjliga existenser, och som således har blivit exkluderade ur en politik som utgår från en föreställning om det verkliga, det redan existerande - som kvinnan eller mannen - som dem som politiken bör kämpa för.
I de heterotopiska rummen är det inte Otto von Bismarcks definition av det politiska som det möjligas konst som får styra utan snarare den franske statsmannen Richelieus förståelse av det politiska som ”konsten att göra det nödvändiga möjligt”. Den queera politiken, som jag förstår den, riktar sig inte endast mot en förändring som ligger i framtiden, som är utopisk, utan kan även förstås som bestående av kroppar som söker sammanhang där de erkänns som existerande och som möjliga kroppar. Deras politik och deras rum kan alltså ses som del av en politik som ifrågasätter hur det möjliga definieras och som kräver att det nödvändiga – i det här fallet att erkännas, att få finnas till – blir politikens uppgift.
