DN:s åsiktsjournalister förlöjligar genusperspektiv och postkolonial kritik och avfärdar humanistisk forskning på inga andra grunder än sin egen känsla av fullkomlighet. Idéhistorikern och genusvetaren Staffan Bergwik har fått nog.
Strax innan jul avslutade jag min prenumeration på Dagens Nyheter. Den utlösande faktorn som jag uppgav då var tidningens omdebatterade annons den 8 december för en bok om invandring. Vi som reagerade med att då ta adjö av DN har nu fått brev från chefredaktören Peter Wolodarski där han motiverar publiceringsbeslutet.
Men en enskild annons är inte tillräcklig för att jag ska sluta läsa en tidning jag konsumerat i 20 år. Istället är det Dagens Nyheters hållning till kunskap som motiverat mitt beslut. Sveriges ledande tidning har nämligen blivit fläckvis kunskapsfientlig. Tveklöst innehåller den högkvalitativ granskande journalistik. Bifogat brevet jag fick från Peter Wolodarski var till exempel ett fint reportage av Niklas Orrenius, ”Hon blev måltavla för hatet mot muslimer”. Där beskrivs rasistiskt våld mot muslimer. Men i Dagens Nyheter trängs ett sådant reportage om islamofobi med ledarsidans åsiktsjournalistik. I den senare kan skribenter utan omsvep förneka värdet av att ens föreslå att det är samhällsstrukturer som Orrenius och de granskande kollegorna belyser. Ja, att läsa Dagens Nyheter är en splittrad upplevelse.
Ledarsidan driver naturligtvis politiserad åsiktsjournalistik under etiketten liberal. Så bör det väl vara i denna del av offentligheten. Men skribenterna på landets största morgontidning gör ofta också något annat. Speciellt när de diskuterar frågor om kultur och identitet avfärdar de ibland helt och hållet ett århundrade av akademisk kunskapsproduktion om strukturer, identiteter och kultur, ibland rent av som akademiskt vänsterflum.
Exemplen är flera, men endast ett par får plats här. 27 december 2013 menade Erik Helmersson att ”en” som könsneutralt alternativ till ”man” har en doft av buskis och Åsa-Nisse över sig. I rimmande exempel tog han upp kursen ”Genusperspektiv på teknik och ingenjörvetenskap på självaste Luleå Univessité (7,5 poäng)”. Kunskapsfientlig var ordet. För vilken del av den vid det här laget breda internationella forskningen om naturvetenskap och teknik ur genusperspektiv tycker Helmersson är extra buskisbetonad? Finns det skuggan av saklig argumentation för varför?
Involverad i ett meningsutbyte med skribenten Moa Matthis om det europeiska koloniala arvet avfärdade samme Helmersson en bred postkolonial forskning. I motsats till en halvsekellång intellektuell diskussion om Europas historiska koppling till rasistiska strukturer menade Helmersson att vi nog kommer ”längre genom att diskutera individer och händelser, inte strukturer och kollektiv”.
Det är tyvärr inte så att Dagens Nyheter tar upp den samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningens sätt att tematisera samhällets utseende till kritisk och initierad granskning. Det hade varit stimulerande och viktigt – denna kunskap angår ju verkligen inte bara en relativt liten grupp forskare.
Nej, tidningens åsiktsjournalister avfärdar istället en bred internationell forsknings själva studieobjekt – strukturer, kulturbegrepp, kollektiva identiteter. När, undrar jag därför, kommer tidningens vetenskapsredaktion på samma schematiska sätt avfärda naturvetenskapens studieobjekt och påstå att vi ”kommer längre” om vi inte ”diskuterar atomer och gener”? Eller kanske är det dags för Peter Wolodarski att i sina initierade och tunga krönikor ytligt avfärda decennier av den nationalekonomiska kunskap som han ofta utgår från?
Anledningen till detta sakernas tillstånd måste sökas i liberalismens utveckling sedan 1980-talet, då till exempel Margret Thatcher just förnekade att det finns ett samhälle. Men att göra sig själv blind för mänskliga erfarenheter har litet stöd i en längre västerländsk liberal tradition. Och problemet för åsiktsskribenter som Helmersson är att det handlar om kunskap. För att driva sin argumentation i någotsånär seriös mening måste han rimligen vederlägga en enorm och empiriskt tung internationell kunskapsproduktion inom human- och samhällsvetenskaperna.
Eller för all del: låt oss följa hans förslag och stanna vid individer och händelser. Hur ska vi då förstå det hat som Orrenius några sidor senare porträtterar? Hur menar Helmersson att föreställningar och kategorier (”muslim”, ”Sverige”, ”demonstration”, ”medelålders man”) överhuvud kan få spridning utan kollektiva strukturer? Jag – och många andra humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare – väntar med spänning på svaret.
Humanvetenskaperna försöker att med precision beskriva och diskutera de djupa och komplexa sammanhang vi som individer ingår i. Den behandlar några av vår tids viktigaste frågor om samhällets motstridiga identiteter och processer. Mot bakgrund av den attityd till sådan kunskap som odlas av några av Dagens Nyheters mest inflytelserika åsiktsjournalister kan jag inte längre med säkerhet säga att tidningen eftertraktar och försvarar värdet av mer vetande. Därför sa jag upp min prenumeration.
