Det råder full aktivitet i lägret. Hundratals barn springer mellan tältraderna eller på åkrarna utanför. Familjer hänger kläder på tork på stängslen. Andra hjälps åt att bära kartonger, leveranser, eller att svetsa på en läckande vattentank.

– Är det du som kommer med djuren, frågar en ung kvinna med en scarf i de kurdiska färgerna om halsen, och skyndar vidare när svaret är nej.

Hon är en av de många aktivister som kommit till Suruç, för att hjälpa till med flyktingstödet. Det är hit som runt 200 000 människor tagit sig de senaste två månaderna, från striderna mot terrorgruppen IS i hemstaden Kobane. Suruç ligger bara en mil därifrån, på den turkiska sidan av gränsen, och ibland hörs explosioner ända hit.

Majoriteten av Kobanes alla flyktingar har flyttat in till släktingar, vänner eller främlingar som solidariskt öppnat sina dörrar, hos Suruçs kurdiska lokalbefolkning. Men många har också tagit plats i flera läger, i utkanten av staden. Där är hjälpbehoven ännu mycket stora, speciellt till de många barnen och under den kalla vintern. Men det mesta sköts ändå framgångsrikt och dessutom av flyktingarna själva, med stöd av frivilliga som kommer med arbetskraft, hjälpleveranser, eller boskap.

Flyktingar från Kobane har snabbt fyllt upp lägren på andra sidan gränsen, och hjälpbehoven är mycket stora.

Just detta läger heter Arin Mirxan, döpt efter den unga kvinnan, medlem i Kobane-försvaret, som sprängde sig själv tillsammans med flera IS-krigare hellre än att tas tillfånga. En annan ung kvinna som hjälper till i administrationen visar runt. Här bor nära 4 000 människor som delar på 430 grå, kupolliknande tält.

– Allt kommer från det kurdiska partiet BDP, som styr Suruçs kommun. Vi får inte mycket hjälp av den turkiska staten.

Så ser det ut med det mesta av stödet till Kobanes flyktingar, berättar advokaten Emin Baran, som hjälper kommunen att samordna flyktingmottagandet. Den turkiska staten har hittills bara satt upp ett läger i Suruç, genom flyktingorganet AFAD, och hjälper inte mer än 8 000 människor. De andra lägren är kommunens.

– AFAD har stora resurser, men använder bara en liten del av sin kapacitet här.

Själv skickar den turkiska staten dock ut betydligt generösare siffror. Utländska journalister får sin pressackreditering i en byggnad i centrala Suruç, och uppger samtidigt sina mejladresser. Efter några dagar kommer information från myndigheterna, där de skriver att 192 043 ”gäster” kommit in i landet, och att AFAD och andra statliga institutioner gett dem mat, hygienprodukter och sängplatser. Hela 123 000 av dessa gäster får varma måltider, tre gånger per dag.

Advokaten Emin Baran samordnar flyktingmottagandet i Suruç, och menar att de turkiska staten gör alldeles för lite för att hjälpa, än vad de har resurser till.

Det är uppgifter vem som helst kan se inte stämmer, menar Emin Baran. Flyktingarna har helt riktigt fått mat, madrasser och hjälp, men detta kommer huvudsakligen inte alls från något turkiskt statligt håll. Tvärtom skulle AFAD kunna göra mycket mer, och ett bra exempel, säger Baran, är den hjälp araberna från Syrien getts.

– Flyktingarna kommer från samma land, och har gett sig av från samma krig. Den enda skillnaden mellan dem är deras etnicitet.

Sjukhus saknar utrustning

En annan som vittnar om ett undermåligt stöd är läkarstudenten Qedri Şêr, som frivilligarbetar på Suruçs sjukhus sedan nära två månader tillbaka. Kapaciteten där är dålig, menar han, med bara 40 sängplatser. Och det är kommunen som själv behövt hämta merparten av den medicinska utrustningen utifrån.

Men värre är situationen vid gränsövergången till Kobane. Där har sjukhuset inte fått sända in en enda officiell hjälpleverans, eftersom soldater stoppat alla försök. Bara mindre leveranser har kunnat smugglas in, till den krigsdrabbade staden som har ett stort behov av grundläggande medicinsk utrustning, berättar Qedri Şêr.

– Ibland har soldaterna också väntat i flera timmar med att släppa fram skadade över gränsen, så folk förlorar mycket blod. Vissa har dött på grund av det.

Qedri Şêr frivilligarbetar som läkare på Suruçs sjukhus, och berättar att både flyktingar och skadade från fronten i Kobane riskerar att arresteras av turkiska styrkor.

Sådana exempel hör till ett agerande som Turkiet fått stark kritik för både inhemskt och internationellt. Istället för att assistera i Kobanes och även Nato-kollegors kamp mot IS, har Turkiet snarare suttit på sina händer. Förutom när kurder och andra frivilliga velat ta sig in till Kobane för att ansluta sig till försvaret, då de stoppats med övervåld vid den militariserade gränsen. I början av november sköts en 28-årig aktivist i huvudet när hon försökte springa in över gränsen. Förklaringen bakom detta agerande, menar många, är oron för att det autonomiprojekt som kurderna utropat i norra Syrien ska smitta av sig till Turkiets egna, förtryckta kurder.

Militarisering

Även Suruç har därför blivit militariserat. Både i utkanterna och vid det centrala torget står turkiska pansarbilar och beväpnade soldater med bandanas på huvudet, och ser ut att ha i uppdrag att bevaka lokalbefolkningen och flyktingar. Ett flertal flyktingar har också arresterats när de kommit in i Turkiet, däribland folk knutna till Kobanes civila administration, som inledde en hungerstrejk i protest.

Qedri Şêr säger att situationen ser likadan ut vid sjukhuset. Där finns civilpolis på plats dygnet runt, som spanar speciellt efter unga som kommer dit. Om några misstänks för att vara anslutna till Kobanes försvarsstyrkor så arresteras de, både kvinnor och män.

– Åtminstone en gång har de även gripit en sårad patient, direkt från sjukhuset.

Tältstad inte flyktingläger

Tillbaka i flyktinglägret Arin Mirxan har det mörknat. En skåpbil kör in genom entrén och skjuter upp sidodörren. Därifrån serveras ris, bröd och kokta grönsaker från gigantiska kärl, till de hungriga. Det är varm mat som inte kommer från AFAD, utan som ett hjälpinitiativ från Van – en annan kurdisk kommun 500 kilometer härifrån, som också styrs av BDP.

Fast, vad då för flyktingläger, protesterar folk. På skylten utanför står det klart och tydligt Tältstaden Arin Mirxan, liksom det ett stycke upp för vägen finns Tältstaden Rojava. Just så föredrar folk att kalla platserna, eftersom de flesta ser lösningen här som högst tillfällig. Så snart IS är borta avser de flesta att återvända hem igen, och bygga upp sin stad.