Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten, och den som vill ha det engelska hovet anno 1500-tal serverat på en kantstött men utsökt och ändamålsenlig silverbricka, bör läsa Anna Hedlins förstlingsverk med den gåtfulla titeln.
Den mytomspunne Henry VIII har under seklerna fått sin beskärda del av uppmärksamhet i litteraturen, inte minst hans tvivelaktiga talang för att avverka och avrätta hustrur har bidragit till eftervärldens fascination. Personligen har jag inte haft något särskilt intresse av vare sig denna tidsepok specifikt eller just denna kunglighet och dennes entourage. Jag har inte grubblat över vad som kan tänkas ha rört sig i Anne Boleyns inre. Men det har Anna Hedlin och hon förmedlar detta i en roman så fjäderlätt komponerad att den mest aviges intresse måste väckas.
Haren gränsöverskridande
Ändå är turerna invecklade och många. Makten över Europa hänger i hög grad på att förmånliga släktband knyts. (Att hålla reda på vem som tillhör vilken ätt skulle kräva att läsaren satt med anteckningsblock.) Men kung Henry Tudor styrs även av sina känslor och begär, och dessa riktas på ett alldeles särskilt sätt mot romanens kärnperson, Anne Boleyn. Henrys besatthet av Anne ses med misstänksamhet, hon är både beundrad och avskydd.
Vi blir tidigt varse att det är något speciellt med Anne. Hennes ”ljuvliga skrämmande” röst inför fadern, fräckt rider hon över ägorna med sitt långa svarta hår slarvigt uppsatt utan att idas bry sig om böndernas blickar. Den yngre brodern George är hennes närmaste bundsförvant, när hon berättar sagan om haren och dennes dödliga list är det samtidigt en lektion hon ger sig själv: ”Haren är ett smutsigt djur, ett djur som bryter gränser”.
Med kronologin intakt är Den som vill ha hare... långt ifrån en konventionell linjär berättelse. Hedlin har använt sig av befintliga brev och dokument, som i vissa fall modifierats, liksom utdrag av samtida litteratur (Damernas stad av Christine de Pizan). Allt detta vävs in och tillsammans med skiftande berättarperspektiv och sparsam dialog till förmån för inre monolog skapas en lätt fragmentarisk helhet som lyfts av sin detaljrikedom och Hedlins känsla för ordval och stilnivå. Hon lyckas uppbåda ett språk som tycks kongenialt med det beskrivna, varken gammalmodigt eller påtagligt moderniserat.
Fingertoppskänsla
Vissa stilbrott förhöjer texten ytterligare: helt utan förvarning ges exempelvis en Sir Francis Weston tillmälet ”den snygge jäveln!”. När drottning Anne får en liten apa i gåva av en dam som önskar komma upp sig i tillvaron är denna först ett ilsket monster, men så får den några godsaker och ”Sötheten framträdde”. Det krävs en mycket försiktig avvägning för att dylikt inte ska övergå i lättköpta anakronismer, och Anna Hedlin lyckas nästan alltid. Det hade också varit lätt att frestas att frossa i tidens och platsernas föremål och omständigheter, från äckel till lyx. Men det finns alltid en fingertoppskänslig lågmäldhet över det deskriptiva; våtmarker och kålsoppa, purpur och brokad, ”den smet som är vårt rikes fundament”, varje stavelse vald med finkänslig, eller snarare grovkornig, omsorg (nödvändig med tanke på den dynga som brukar döljas under de hovliga fasaderna, där 1500-talet förvisso inte utgör något undantag).
Kung Henrys bekymmer är som bekant att han saknar en manlig tronarvinge, och inte heller Anne lyckas föda honom en son. Anklagelser om otukt och högförräderi gör brutalt slut på Anne Boleyns tid som Englands drottning. Hennes hovdam och efterträdare Jane Seymour tillägnas bokens sista del, även om hon i mycket blir ytterligare en person genom vars ögon Anne ses. Hennes inledande kontemplationer över insekter förläner henner dock en personlighet som hon inte riktigt hinner utveckla. Seymour föder kungens efterlängtade son innan hon själv stryker med i blodförgiftning. En klen arvinge som kommer att bli kortlivad på tronen. Istället är det Anne Boleyns dotter Elizabeth som blir nästa regent att göra reellt avtryck i Englands historia, Elizabeth I, jungfrudrottningen, the end of the line för klanen Tudor.
Efter att ha läst Anna Hedlins debutroman vill en hålla kvar den som ett briljantslipat smycke, att då och då ta fram i betraktan och beundran, och som en bonus kanske till och med äntligen begripa detta med renässanens virriga tronföljder.
