Det som tillåts nu i Gaza får betydelse för människor i andra konflikthärdar och för tanken om internationell rätt överhuvudtaget. Att det hela tiden blir fler fall som måste granskas och utredas får inte förhindra att ansvariga ställs inför rätta. Det framhåller Bella Frank och sätter nuets inferno i en uppfordrande kontext.
Efter ett fem timmar långt ”humanitärt fönster” då bomberna över Gaza tillfälligt tystnade kom rapporter på tisdagskvällen att Israel påbörjat en markinvasion. På twitter skrev armén (IDF) att en ny fas hade inletts. ”Det regnar explosioner” twittrade Nalan Al Sarraj från Gaza samtidigt, och Gazaborna, som väntat på ”slakthuset” som den israeliska journalisten Amira Hass så träffande beskrev det tidigare i veckan, ställdes inför det omöjliga: att söka skydd där inget skydd finns att få. Journalisten Mohammed Omer rapporterade om en barnakropp som inkommit till sjukhuset. Utan huvud. Kring midnatt svensk tid började det också komma rapporter om att Israel använder någon form av giftig gas i både norra och södra Gaza. Surret från drönare, dova smällar, öronbedövande smällar, och ljudet av sirener. Hundskall. Fares, blott tre månader gammal, dödas i Rafah. Ljusraketer färgar livebilden av Gaza orange, med små gröna prickar – moskéerna. Så, klockan två svensk tid. Böneutrop.
230 döda. 171 av dem civila. 48 barn. Så såg siffran över dödade palestinier i Gaza ut på torsdagen enligt OCHA – innan markinvasionen inleddes. Dödsoffer som rymmer stora delar av familj efter familj. Bakr, familjenamnet på de unga barnen som dödades i går på Gazas strand när de spelade fotboll. Al Haj-familjen. Mahmoud och Basmah al-Haj och sex av deras barn som dödades när Israel bombade deras hus i Khan Younis. Hamadfamiljen, när Israel dödade Hafez Hamad, en ledare i Islamiska jihad, dödade de också hans fru och två av hans barn. Karawefamiljen, Hamasaktivisten Odeh Ahmed Mohammed Karawes familj, inklusive fem barn. Al Batsh med 18 dödade familjemedlemmar efter ett flyganfall mot östra Gaza City.
För en tid sedan fanns det en indignation från det internationella samfundet när Israel använde utomrättsliga avrättningar i stället för att föra misstänkta terrorister inför rätta. Ta sommaren 2002 då den israeliska armén utförde ett missilanfall i en utomrättslig avrättning av Hamasledaren Salah Shehadeh. Ytterligare 15 människor dog när israeliskt flyg släppte en entonsbomb på bostadshuset där han befann sig. Av dessa var nio barn. Den israeliska fredsorganisationen Gush Shalom krävde då att ansvarigt flygbefäl och piloten skulle utredas för sin roll i attacken och argumenterade att officerarna hade en plikt att vägra utföra vad som uppenbart var en olaglig order.
Gush Shalom menade att det fanns en stor fara i att fler order om liknande attacker skulle kunna utfärdas i framtiden och att det därför var så viktigt att händelsen utreddes. Några år senare och den typen av attacker, med en potentiell militär måltavla men i civila bostadsområden, är inte längre uppseendeväckande.
Mellan åren 2000 och 2008 (fram till Gazakriget som bröt ut i slutet av december det året) hade sammanlagt 2 186 civila palestinier, varav 1 353 i Gaza, dödats i samband med sådana anfall enligt den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, vilket illustrerar med all önskvärd tydlighet hur smaklöst missvisande omskrivningen ”targeted killings” är. Liksom hur oprecisa ”precisionsbombningarna” som på onsdagen bombade lekande barn är.
Israel sägs denna gång i ännu högre utsträckning ha riktat sina missiler mot bostadshus med just motiveringen att en Hamasaktivist bott där. Amnesty International skriver att om israeliska myndigheter inte kan visa särskild information som visar hur ett hus har effektivt bidragit till en militär handling så innebär en medveten attack mot civila hem krigsbrott och utgör en kollektiv bestraffning av familjer.
Den officiella motiveringen till markinvasionen på torsdagskvällen var att förstöra tunnlar som Hamas och andra väpnade grupper använder, och motivet till hela den så kallade ”Operation Protective Edge” var raketbeskjutningen från Gaza. För att de motiveringarna ska te sig rimliga måste man dock ha en extremt snäv syn: naturligtvis kan det som sker nu inte förstås utan att zooma ut så att den israeliska ockupationen av de palestinska områdena, koloniseringen av Västbanken och den alltmer apartheidliknande situationen i området kommer i fokus.
Det är lika mycket för att tilldela palestiniernas kollektiva motståndsvilja ett kraftigt slag som för att hindra raketer som Israel genomfört den senaste veckans anfall. Ett sannolikt skäl till att det sker just nu är den enhetsregering som Hamas och Fatah nyligen kommit överens om. Premiärminister Netanyahu har varit mäkta frustrerad över att den har mötts med försiktig optimism av omvärlden. Den uppiskade stämningen efter de tre mördade israeliska tonåringarna var inte mycket mer än en ursäkt för att sätta igång flyganfallen mot Gaza, slå sönder raketinfrastruktur javisst, men med det övergripande målet att slå sönder den bräckliga palestinska enigheten.
Raji Sourani från den palestinska människorättsorganisationen Palestinian Center for Human Rights i Gaza, och pristagare till Right Livelihood Award, skrev träffande i Svenska Dagbladet om Israels så kallade ”Gaza-doktrin” vars syfte är att: ”orsaka lidande och terror bland civilbefolkningen i avsikt att utöva politiska påtryckningar på myndigheterna i Gaza. Denna kollektiva bestraffning och att medvetet ingjuta skräck bland vanliga människor, är olagligt enligt internationell rätt.”
Den vapenvila som hastigt förhandlades fram av Egypten tidigare i veckan avfärdades av Hamas, föga förvånande eftersom den var en återgång till status quo som innebär fortsatt belägring av Gaza. I skrivningen från Egypten stod det visserligen att gränsövergångar skulle öppnas för människor och varor när säkerhetsläget tillät det – något varje palestinier vet innebär fortsatt blockad med bara godtyckliga uppehåll. Och redan innan Israels regering röstade för det egyptiska förslaget godkände man på tisdagskvällen den markinvasion som inleddes på torsdagen, enligt premiärministerns Twitterkonto.
Amnesty International uppmanar nu FN att införa vapenembargo mot Israel, Hamas och andra palestinska väpnade grupper i syfte att hindra ytterligare brott mot internationell humanitär rätt. Till dess att ett sådant embargo är på plats uppmanas alla stater att genast avbryta alla överföringar av militär materiel. Sverige bör därför genast avbryta allt militärt samarbete med Israel och kalla hem den svenska försvarsattachén från Tel Aviv. Bojkott av bosättningsvaror, mot den israeliska ockupationen och att häva associationsavtalet mellan EU och Israel är andra direkta påtryckningsmedel som bör användas, och något som det palestinska civilsamhället sedan 2005 genom uppropet om bojkott, desinvestering och sanktioner – BDS – manar omvärlden till.
Och det Gush Shalom försökte med 2002 är inte mindre rätt bara för att det har blivit så många fler fall som måste granskas och utredas. Vägen framåt är internationell rätt, inte ytterligare avsteg från den – respekten för internationell rätt måste (åter)upprättas. Täck igen kryphål, vägra straffrihet. Ställ ansvariga inom såväl israelisk militär som de palestinska väpnade grupperna som avfyrar raketer mot eller fäller bomber på civila inför rätta, men håll också asymmetrin i denna ”konflikt” i minnet. Detta har också betydelse för människor i andra konflikthärdar och för tanken om internationell rätt överhuvudtaget.
Om vi inte mäktar med detta, om vi underlåter att ingripa och förhindra massmord i en konflikt som är förhållandevis välrapporterad och sker mitt framför våra ögon i realtid, är det illavarslande också för människor i mer undanskymda konflikthärdar.
