Sedan drygt två veckor hungerstrejkar knappt 40 palestinska asylsökande i ett tältläger utanför Folkets hus i Göteborg i protest mot det undantagstillstånd de befinner sig i. I onsdags var Feministiskt perspektiv där och intervjuade några av de hungerstrejkande.
Många palestinska asylsökande hamnar i ett juridiskt vacuum i Sverige då de varken avvisas eller får flyktingstatus och uppehållstillstånd. Migrationsverket anser inte att deras hemland är en ”farlig” plats som meriterar till att bedömas som skyddsbehövande. Samtidigt är det på grund av ockupationen och situationen i närområdet omöjligt att verkställa avvisningar. Resultatet är att statslösa palestinier tvingas bo i Sverige utan civila rättigheter och möjligheter att studera, arbeta och delta på jämlika villkor i samhället, ibland i många år.
Sedan drygt två veckor hungerstrejkar 38 palestinier i ett tältläger på Olof Palmes plats utanför Folkets hus i Göteborg i protest mot det undantagstillstånd de befinner sig i. I onsdags var Feministiskt perspektiv där och intervjuade några av de hungerstrejkande. En av dem är Khaled Marouf, från Gaza, som bott i Sverige i över tre år men nekats uppehållstillstånd. Eftersom han inte kommer in i Gaza vill Migrationsverket istället skicka honom till Västbanken. Att han inte har någon släkt där uppfattas inte som ett hinder för Migrationsverket, däremot att Israel motsätter sig. Det finns ingenstans han kan bli utvisad till. För de statslösa palestinierna är detta en vanlig situation. Khaled säger att många som hungerstrejkar varit i Sverige ännu längre, vissa av dem sex, sju, och åtta år. Alla väntar de på beslut och Khaled understryker att de inte vill leva på bidrag utan bara leva som alla andra. De är trötta på att vänta:
Khaled Marouf
– De säger att de ska se vad som händer i Gaza. De säger att de ska diskutera vad som ska hända med alla palestinier. De vill diskutera i två månader och att vi ska sluta med hungerstrejken, men vi vill inte sluta… Du vet, Gaza är bara 40 km. Om kriget håller på i en månad så finns ingenting kvar. De kan inte hålla på och diskutera i två månader. Vi vill ha ett beslut nu. Vi vill ha ett liv här nu.
Hungerstrejkarna har haft ett möte med chefen för migrationsverket i Göteborg, berättar Khaled. ”Vi fick inget besked. De bara pratar”. Från Khaleds perspektiv framstår Migrationsverkets behov att utreda situationen i Gaza ytterligare två månader som obegriplig. De har haft god tid på sig att göra utredningar och bedömningar: ”Till exempel min kompis har bott här åtta år. De vill diskutera i två månader: om vad? Han har bott åtta år här!”
Många av de hungerstrejkande har tvingats till behandling på sjukhus. Sjukvårdspersonal är på Olof Palmes plats flera gånger om dagen för att kontrollera de hungrerstrejkandes tillstånd. Men palestinierna är desperata, de uppfattar sin situation som att de är förpassade till ett omänskligt liv: “Mina kompisar, de vill inte äta. De vill inte dricka. Vi lever som djur här. Vi kan inte göra någonting, bara äta och sova: som djur. Vad ska vi göra?”
Khaled uppfattar hungerstrejken som ett sätt att hävda sitt mänskliga värde och han är beredd att gå långt. Om inget händer nu kommer de att sluta dricka också, förklarar han när bandspelaren är av.
Wael AlSous, från Bethlehem, är 24 år gammal och har varit i Sverige i 4,5 år. Han har just kommit tillbaka från Sahlgrenska sjukhuset och är mycket medtagen och har svårt att få fram orden. Wael är ytterst mager, andas tungt och har svårt att hålla uppe ögonlocken. Han berättar att han fick åka in med ambulans på morgonen och fick intravenös vätska. De försökte förmå honom att äta och åka till boendet men han vägrade och åkte tillbaka till tältet på Olof Palmes plats.
Wael al Sous
– Jag är död här, men ändå har jag liv. De ser inte att vi är människor! Vi väntar och väntar. På Västbanken blir det bara värre och värre: Det går bara nedåt. Hur illa ska det bli för att vi ska har rätt att stanna? Jag förstår inte hur migrationsverket tänker. Om jag hade fått studera under den här tiden hade jag kunnat ha en universitetsutbildning nu. Nu har jag ingenting. Ingenting.
Enligt sjuksköterskan som finns på plats drabbas de yngre männen hårdast eftersom de har så hög förbränning. De börjar få krampanfall på grund av att kroppen läcker kalcium när den tar energi från musklerna som en konsekvens av svälten.
Även palestinska statslösa som levt i exil hela sitt liv, blir flyktingar på nytt när de plötsligt förlorar rätten att stanna i de länder som de levt i hela sitt liv. Osama Al Najjars familj kommer ursprungligen från Jaffa men blev flyktingar i Gaza efter fördrivningen 1948. Föräldrarna var utomlands under kriget 1967 och kan därför varken återvända till Gaza eller Jaffa. Osama är född i Kuwait men bodde i Förenade Arabemiraten, dit hans far togs emot som arbetskraftsinvandrar.e, Osama fråntogs uppehållstillståndet 2011: ”Jag fann ingen plats i världen, försökte bosätta mig här och där, ansökte om visum, men eftersom jag är palestinier med ett resedokument var det ingen som var villig att ge visum, efter ett tag fann jag en väg till Turkiet och hit”. Osama har varit i Sverige i två år och har varit skild från sin familj i över tre. Hustru och barn är fortfarande i Arabemiraten men myndigheterna pressar dem att lämna landet. Familjen har inte kunnat återförenas eftersom Osamas situation i Sverige inte är löst. De svenska myndigheterna vill skicka honom tillbaka till Gaza – där han aldrig varit – eller till Arabemiraten, trots att han är förbjuden att resa till båda platser.
Osama AlNajjar
Om det fanns något sätt att skicka någon tillbaka till Gaza skulle de inte tvingas vänta här i sex eller åtta år, hävdar han. Undantagstillvaron är plågsam, menar Osama. Det är svårt att leva utan sin familj och det är omänskligt att leva endast för att sova och äta. Han har svårt att sova, känner sig stressad och lider av depression, berättar han. Inte heller han ser någon logik i Migrationsverkets beslut.
Han märker att vissa får asyl och andra inte, men det tycks honom godtyckligt. Ibland får vissa men inte andra medlemmar i en och samma familj uppehållstillstånd. Trots att de delar samma historia. Han tror att anledningen till att det blev hungerstrejk nu är att massbombningarna av Gaza ställer allting på sin spets:
– Minst hälften av de som är här har familjer i Gaza vars hus har jämnats med marken. Man kan inte ens säga att deras hustrur och barn bor på gatan, eftersom det inte finns någon gata. De sitter i sanden och sover utomhus. De tvingas söka andras hjälp för att kunna köpa något att äta. När ens familj har det så, vad mer finns det att se? Vad mer måste hända? Jag frågar Migrationsverket: vilken situation vill ni att vi ska vara i för att ni ska bedöma vår situation som ömmande? Vad vill ni att vi ska visa för att ni ska förstå att jag och min familj redan har kollapsat? Det hårdaste som finns är krig, ingen gillar krig, men om min familj är under krig, vad mer behövs för att bevisa att situationen är mycket dålig? Vad mer vill de att vi ska utstå? Vilka fler bevis vill de ha? Jag vet inte.
Enligt Osama är flera av männen själva i Sverige. Somliga har kvar fru och barn i Palestina, men det finns även hela familjer här. När de planerade aktionen fanns det några kvinnor med i gruppen som skulle hungerstrejka och tanken var att de skulle ha ett eget tält. Till slut bestämdes dock att endast män skulle hungerstrejka. Enligt Osama är huvudskälet att det inte finns några toaletter på plats, vilket kvinnor anses särskilt behöva. Dessutom är det beslutat att barn inte skall delta i hungerstrejken och bo i i tältet. I de fall hela familjen är i Sverige hungerstrejkar männen i familjens namn medan kvinnorna stannar med barnen.
På frågan om vad han skulle vilja säga till tidningens läsare svarar Osama:
– Se oss som människor. Ge oss våra mänskliga rättigheter – både männen, kvinnorna och barnen. Hjälp oss att överkomma vårt lidande och leva i fred. Jag frågar inte efter något mer, bara att leva i fred och vänskap med folk.
