"I en tid då de progressiva rörelserna måste vara mer enade än någonsin mot Allianspolitiken och inför hotet från fascismen så kan vi inte ägna oss åt splittring och personligt fiendskap. Debatt och diskussion inom rörelsen borde kunna föras utan att någons hudfärg eller kön blir föremål för diskussion när det inte är relevant." Det menar Arash Hakimnia, frilansskribent som önskar att Fi hade ett modigare klassperspektiv.
Hur ska vi diskutera tillsammans internt inom den feministiska och antirasistiska rörelsen? Den frågan inställer sig efter att ha läst några av de svar på vänsterkritiken av Feministiskt initiativ som företrädare och sympatisörer till Fi skrivit. Den senaste i raden var Sara Häggdahls text i förra veckan. Där karakteriserar hon kritikerna som ”män med för mycket medieutrymme” som anser att kvinnor, rasifierade och hbtq-personer ska vänta på klasskampens seger. Detta trots att kritiken har framförts av både rasifierade och vita, både kvinnor och män samt funktionshindrade och icke-funktionshindrade debattörer med feminism, antirasism och vänsterperspektiv som gemensam nämnare.
Själv kritiserade jag debattens fokus på partipolitik i två inledarartiklar i Fria Tidningen (16/4 och 5/5) och kritiserade Fi för att liksom andra parlamentariska partier saknar en skarp klasskritik, trots dess modiga hållning i feministiska och antirasistiska frågor.
Kan en slentrianmässigt avfärda kritik mot Fi:s politik från övertygade feminister och antirasister med att några av dessa också råkar vara vita män? Särskilt när kritiken överhuvudtaget inte riktar sig mot Fi:s feminism eller antirasism, utan uteslutande dess klassperspektiv. Kan jag som funktionshindrad på samma sätt avfärda alla reaktioner på min kritik med att de framförs av icke-funktionshindrade som inte förstår sig på verkligt förtryck?
Någonting har hänt inom den feministiska och antirasistiska interndebatten när kön och hudfärg används som slagträ mot meningsfränder. Tendensen har länge begränsat sig till kommentarsfält i sociala medier, men nu tycks den även ha flyttat in på debattsidorna. Ett annat exempel är hur Sebastian Stakset, hiphopgruppen Kartellens mest kända ansikte utåt, anklagades för att ”skådespela sig till kulturvänsterns kärlek” av Sara Abdollahi i Nöjesguiden (9/5).
Hiphoparen som gjort sig känd som underklassens röst och bojkottats av Sveriges Radio för sina starka antirasistiska texter och ställningstaganden var inte alls obekväm enligt Abdollahi. För att som det uttrycktes: ”För hur obekvämt är det att som vit man klä ned sig, appropriera brytning och luta sig tillbaka mot sin vithet när det passar?”.
Bara för att Sebastian Stakset är ”vit” (som jag förstått det har hans föräldrar finsk bakgrund) så måste hans ”förortsdialekt” och sätt att klä sig vara en del av ett skådespel för kulturvänstern. Därför ska hans erfarenheter av klassförtryck och hans brinnande engagemang för underklassen och mot rasism ifrågasättas.
I en tid då de progressiva rörelserna måste vara mer enade än någonsin mot Allianspolitiken och inför hotet från fascismen så kan vi inte ägna oss åt splittring och personligt fiendskap. Debatt och diskussion inom rörelsen borde kunna föras utan att någons hudfärg eller kön blir föremål för diskussion när det inte är relevant. När någon från medelklassen försvarar klassklyftor eller en vit person avfärdar erfarenheter av rasism kan det naturligtvis vara relevant att diskutera hur personens samhällsposition inverkar på förståelsen.
Men att avfärda någons antirasistiska eller feministiska ståndpunkter med att personen är vit eller man är för mig inte acceptabelt. Eller att den vänsterfeminist som efterlyser ett modigare klassperspektiv inom Fi, automatiskt ska utmålas som motståndare till Fi:s feministiska eller antirasistiska politik.
