”Medan de gamla partierna imploderar i den politiska mitten har de ideologiska debatterna blommat i de feministiska miljöerna. Det finns svar att hämta här. Därför får vi också hoppas att den s-ledda minoritetsregeringen som nu verkar ta form förmår lyssna till gatan, forskningen och aktivismen – till Fi och den folkliga opinionen mot rasism. Det är demokratins legitimitet som står på spel. Inget mindre.” Det skriver Feministiskt perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt i en kommentar till Sverigedemokraternas – och Feministiskt initiativs framgångar i söndagens val.
De röstberättigade har sagt sitt och det överskuggande beskedet till oss alla är att rasisterna i SD blev Sveriges tredje största parti. Eller som Kristina Lindquist formulerar det i Dagens Nyheter: Fascismen är Sveriges tredje största parti. Detta samtidigt som de sista dagarna av valrörelsen kantades av Expressens och Researchgruppens fräna strålkastarljus på den mycket grova, och möjligen även kriminella, rasism som florerar i de anonyma träskmarker som de rasistiska och nazistiska hatsajterna erbjuder.
Sverige är inget undantagsland. Sverige är inte vaccinerat. Sverige är inte bättre. Sverige flyter medströms i en internationell fascistisk underström men har blicken vänd mot sin egen navel som om landet hade ett eget epicentrum. Möjligen kan Sveriges historiska, relativt sett öppna gränser sägas utgöra ett litet undantag i den våg av nationalism och protektionism vi ser i Europa och världen. Men få ledande politiker verkar stå upp för denna flyktingpolitik med mindre än att lägga till att flyktingströmmar gynnar landet – ekonomiskt. Den alternativa förklaringsmodellen är att vi ”är de goda” – även det farligt självgott och självcentrerat. Att peka finger är heller inget alternativ till att formulera en antirasistisk, antisexistisk, normkritisk politisk plan. Sverige är är ett litet, glest befolkat landområde i norra Europa med mycket mygg och slitsamt klimat, växande klyftor och tilltagande rasism.
Sveriges relativt sett ”öppna gränser”, satta under ständig prövning, må vara en av orsakerna till den folkliga och breda mobilisering vi sett sedan naziattacken i Kärrtorp före jul. Dessa protester är det bästa vi har. Nya politiska antirasistiska allianser mellan feminister, antirasister, hbtq- och flyktingaktivister, kyrkor, brandmän och skolungdomar – är det bästa vi har. För denna lösliga församling kommer inte heller valresultatet som chock. Det är mot denna verklighet vinterns och vårens antirasistiska mobiliseringar måste ses.
Feministen Lars Gårdfeldt lyfte i en kommentar i Fi-producerade Fi-Studion i samband med en av de flera slätstrukna partiledardebatter som ägde rum förra veckan hur smart Jimmie Åkesson och partiets lilla exekutiva kärna är och har varit. Vi pratar inte om simpel, dubbel bokföring. Vi pratar om att finnas med i alla sammanhang. På gatan, i kommentarsträsken, i kommunerna, i riksdagen, i EU och internationella nätverk, i Aktuellt och Agenda. Från ett disciplinerande och faktiskt våld mot rasifierade och politiska motståndare i bostadsområden och torg till den lättsålda och uppviglande populismen baserat på ett ”vi och dem” som egentligen inte existerar ens i en nationell kontext.
Såväl Mattias Irving på Dagens Seglora som Sören Holmberg från SOM-institutet lyfter också det viktiga i att SD härmed inte får ses som den ”enda oppositionen” i svensk politik. Vi ser motsvarande problematik i EU-parlamentets sammansättning efter valet i våras. Gör vi det så omvandlas alla övriga till ”de goda” och den självgoda självbilden cementeras – igen. På ett djupare och krångligare vis.
Feministiskt inititivs mobilisering under det senaste året året måste ses i ljuset av detta. Om rasisterna tecknar en låttsåld, populistisk, förenklad världsbild där det alltid är den andre som bär skulden formulerar Fi en komplicerad, reflektiv självkritisk politik som sträcker sig ända in i den privata sfären; in i familjen, kroppen, den egna sexualiteten. In i strukturerna och in i vår kollektiva självbild. För detta ska Feministiskt initiativ ha all heder. För det är när den förljugna självbilden krackelerar som det finns möjlighet att möta de rasistiska strömningarna, argumenten och – våldet.
Det är inte för inte som vi hittar de progressiva lösningarna på de rasistiska utmaningarna bland feminister. Sedan 1970-talets feministiska, strukturella politiska landvinningar har frågan gäckat feminister i väst: Varför ryms inte alla i våra demokratiska samhällsbyggen? Varför är inte alla representerade – om alla ska med? Skräniga, krävande feminister som orkat ifrågasätta ”det goda” bland ”de goda”. Svarta feminister, transpersoner, hbtq-aktivister, arbetarkvinnor.
Motsvarande, uppdaterad feminism kommer från vad vi i nord kallar syd: Hur ser hegemonin ut ur ett globalt perspektiv? Vem städar hos vem? Vem representerar vem och vem kan lära vem?
Medan de gamla partierna imploderar i den politiska mitten har de ideologiska debatterna blommat i de feministiska miljöerna. Det finns svar att hämta här. Därför får vi också hoppas att den s-ledda minoritetsregeringen som verkar ta form nu förmår lyssna till gatan, forskningen och aktivismen – till Fi och den folkliga opinionen mot rasism. Det är demokratins legitimitet som står på spel. Inget mindre.
Omkring 184 000 personer lade en röst på Feministiskt initiativ i riksdagsvalet och Feministiskt initiativ har i dagsläget över 20 200 medlemmar. Om det är en utmaning för det regeringsfäiga röd-gröna blocket att hämta in synpunkter och politik från denna rörelse nu, så är det motsvarande utmaning för Feministiskt initiativ att omhänderta och organisera den massiva tillströmning av medlemmar som partiet haft sedan förra hösten.
När Feministiskt initiativ grundades som parti 2005 var partiet noga med att slå fast att man, vid sidan av att bilda parti också var aktivister och folkbildare. Ett fundament på tre ben som nu kommer väl till pass. Det behövs ett feministiskt bildningsförbund och en bred och öppen feministisk, politisk diskussion. Det finns kort sagt mycket att göra. Inte heller finns det riktigt tid att sörja – och det är rimligt att konstatera att det krävdes ytterligare 60 000 röster för att Feministiskt initiativ skulle komma in i riksdagen – det var inte på håret.
Ett scenario där det saknats färre röster hade varit svårare att svälja. Och vad anbelangar den röstkannibalism som präglat det rödgröna blocket kan vi bara konstatera att inte ens med Fi i riksdagen hade det räckt för egen majoritet. Vi har ingen vänstervåg i svensk rikspolitik. Vi har en politisk implosion med en extrem förstärkning av rasistiska Sverigedemokraterna på högerkanten. Däremot har vi nu chans på progressiva kommuner i vilka Feministiskt initiativ verkar få vara med och forma nya röd-grön-rosa allianser – och på sina ställen möjligen pröva rollen som vågmästare?
Många sörjer i dag att Fi inte kom över 4-procentspärren, säkert även den stora del som sade sig önska att Fi kom in i riksdagen, men det är inte säkert att det bara är negativt att Fi inte kom in – för Fi:s egen del. Feministiskt initiativ har nu chansen att växa och mogna i en hälsosam takt. Genom vardagligt politiskt arbete i kommuner och på EU-nivå. Den folkbildande ansatsen finns redan på plats, nu ges möjligheter att forma kanslier och kongresser, infrastruktur och administration vilket behövs för en fördjupad demokratisk process. I bagaget finns även en hundraårig tradition av utomparlamentariskt påtryckningsarbete. Till det bör läggas beredskap för ett eventuellt nyval – i så fall med distribuerade, samhällsbekostade röstsedlar. Och feministerna klarar fyra år till i opposition – frågan är snarare om de befintliga partierna klarar fyra år till utan reell, strukturell feminism?
Många är deprimerade, ledsna och besvikna över söndagens valresultat men många är också med fog rädda i dag. Rädda för att gå vägen mellan hemmet och bussen, rädda för att bära slöja och rädda för att skicka iväg barnen på kalas i en annan stadsdel – eller i den egna. Rädda för att bråka eller sticka ut, rädda för att vara tysta. Rädda och trötta på att steoreotypiseras, trötta på att varje dag är en kamp mot strukturell rasism, transofobi och sexism – eller trötta på att ständigt behöva folkbilda. Rädda för poliser och rädda för rättsväsendet. Rädda för att söka vård och rädda för att söka jobb. Sverige har stora problem med en tilltagande rasism och det har vi haft länge. Frågan som aldrig ställdes i de många partiledardebatterna är – hur mycket rasism tål Sverige? Vi är många som tycker att gränsen passerats för länge sedan. I går var det val. I dag fortsätter arbetet.
