Grabbarna Göran Greider och Daniel Suhonen kopierar forna tiders socialdemokratiska herrars krav på kvinnor att låta klass gå före kön, menar Lars Gårdfeldt och konstaterar att deras hållning går som en röd tråd genom hela arbetarrörelsens historia. I begynnelsen handlade det om rösträtten.
Den löper som en röd tråd genom hela arbetarrörelsens historia, parollen klass går före kön och det krav som lagts på kvinnorna: era frågor får vänta. Först när vi vunnit den viktiga klasskampen, har vi (männen) råd att ta itu med kvinnofrågorna. Redan 1905 ifrågasatte kvinnokämpen Frida Steenhoff arbetarrörelsens kvinnosyn i broschyren ”Hvarför skola kvinnorna vänta?”.
Frågan som då var aktuell var kravet på kvinnlig rösträtt. Det socialdemokratiska toppskiktet erkände visserligen kravets legitimitet. Hjalmar Branting yttrade bland annat: ”Vill man… invända att kvinnorna… också borde ha rösträtt, så svarar jag härpå obetingat: ja visst böra de det”.
Men, om än principiellt riktig fick den kvinnliga rösträtten likväl skjutas på framtiden. Och detta av rent taktiska skäl. Det ansågs svårt nog att få igenom en lagreform som gav arbetarklassens män rösträtt. Om man därtill lade kravet på kvinnors rösträtt befarade Socialdemokraternas verkställande utskott att hela den [manliga] rösträttsfrågan skulle fördröjas – ”ville man vinna ett praktiskt resultat skulle man akta sig för att komma med rent omöjliga saker”.
Arbetarrörelsens budskap till kvinnorna var således: era rättigheter, era frågor, era liv, får vänta. Årtionden senare var det lönefrågan som var den mest aktuella. Kvinnors lön var i fackliga avtal reglerade till mellan 50-70 procent av männens löner. I en undersökning genomförd av LO 1943 framförde Beklädningsarbetarförbundet (vars medlemmar till större delen bestod av kvinnor) att dess viktigaste uppgift var att ”höja männens löner något så när, eftersom även dessa är låga i förhållande till andra manliga arbetares löner”.
Så röd löper denna tråd genom hela arbetarrörelsens historia. Den politiska taktiken, som genom skuld och skambeläggning, fungerar som en snubbeltråd för de kvinnor och feminister som vågar hävda att rättvisa mellan könen också måste få vara en prioriterad fråga. Och nu, valåret 2014, klingar återigen de gamla visorna om att klass går före kön och att det som engagerar många kvinnor, av taktiska skäl, måste vänta.
Nu senast är det vänsterdebattören Göran Greider som i tidningen ETC uppmanat kvinnor och feminister att avstå från att rösta på Feministiskt initiativ (Fi). Ty, klassfrågan är viktigare än könsfrågan. Om Fi inte kommer in riksdagen, och de rödgröna inte får egen majoritet, bär Fi skuld för att Sverige får en fortsatt borgerlig regering, menar Greider och han understryker att ”även den mest idealistiska vänstermänniska ibland bör fundera taktiskt och strategiskt”.
Den socialdemokratiska debattören Daniel Suhonen har nu följt Greider i spåren. I dagens P1 Morgon deklarerar han: ”Men sen måste man också vara taktisk och smart. Man måste ta hänsyn till realpolitiken… Jag gör analysen att vi måste byta regering till varje pris… en röst på Fi är en bortkastad röst… det är en röst i toaletten”.
Greiders och Suhonens argumentation är en ren kopia av det patriarkala tänkande som för över hundra år sedan fick Socialdemokraternas verkställande utskott att hävda att krav på kvinnlig rösträtt skulle äventyra den lagreform som syftade till att ge arbetarklassens män rösträtt. Budskapet från arbetarrörelsen, här företrädd av grabbarna Greider & Suhonen, är detsamma som för över hundra år sen. Och liksom kvinnokämpen Frida Steenhoff frågade sig redan 1905, kan jag inte låta bli att undra ”Hvarför skola kvinnorna vänta?”
