Jag kom till Guatemala första gången 2006 och skulle inte vilja påstå att jag blev varken förälskad eller ens förförd. Men människornas berättelser, organiseringen och den pågående kulturella-, politiska- och sociala utvecklingen gjorde intryck på mig, och jag återvände med en stor hunger och nyfikenhet på att förstå, lyssna in och se vad det egentligen var som pågick i den här delen av världen.

Åren har gått men jag slås fortfarande av att människorna, som trots att de bokstavligen kämpar sig igenom livet dag för dag, har sådan enorm förmåga till kollektiv organisering. Det handlar förstås mycket om ren och skär överlevnad men också om motstånd.

Motstånd mot förtryck, våld och diskriminering. Motstånd som inte tillåter makten eller militären att bryta ned och att förgöra. Motstånd som håller gnistan vid liv när elden håller på att slockna.

Människorna lider men är inga offer. De – mayafolket – är i allra högsta grad medvetna subjekt i sina liv och bär med sig sin kulturella-, sociala och politiska identitet. De kräver ett erkännande av sin existens och respekt för hur de lever sina liv – basala medborgerliga och mänskliga rättigheter kan tyckas, men som dock inte är verklighet för miljontals av dem som lever utanför statens beskydd.

Uppgivenhet och undergivenhet är ofta medvetna överlevnadsstrategier, men under ytan spirar tron på något – att en förändring är möjlig.

Det finns många sociala rörelser i Guatemala och i de övriga latinamerikanska länderna som kokar av smittande energi, glädje och iver och uppmuntrar en att följa med – att bli en del av förändringen. Det finns också en brinnande ilska över världens orättvisor, rasism, sexism och förtryck som omvandlas till konkreta handlingar.

Den feministiska rörelsen här är bred och mångfacetterad precis som hemma, men har ett starkare fokus på kopplingen mellan feminism och kapitalism – en koppling som går på djupet och är självklar och gör de två ismerna oskiljaktiga.

Det finns alternativa medier som sprider information och bidrar till att förstärka de sociala rörelserna och motverkar de ofta stereotypa skildringarna av världen i stort och smått i traditionella medier.

Det finns en dynamik i det guatemalanska samhället som inger hopp mitt i all hopplöshet. Här talas flitigt om jämlikhet, solidaritet och värdighet som självklara och eftersträvansvärda beståndsdelar av samhället. Här utövas kollektivt beslutsfattande – en form av deltagande- och direktdemokrati som del av mayatraditionen framför allt på lokal nivå.

I den här verkligheten har jag förmånen att bo och arbeta. Ibland är det frustrerande, långsamt och nästan omöjligt. Som när organiseringen är så stark att ingen som inte tillhör ”byn” kan röra sig i området utan att riskera att förväxlas med en intressent för ”utländska företagsintressen” och råka illa ut, och att jag därför är beroende av kontakter, att hitta rätt person, som i sin tur måste känna rätt folk, för att kunna komma in, prata med människor och få tillstånd att sprida deras berättelser.

Ibland är det stressigt på grund av det ständiga hotet om våld. Varje intervjuresa till Guatemala City (sex timmar enkel resa), om den går med buss, innebär en stor rånrisk. Jag förbereder mig med en börs med växelpengar och en gammal mobiltelefon att ge till rånarna, lite pengar i bh:n och i ena strumpan och kreditkortet i den andra. Passet i trosorna. All packning, såsom kamera och diktafon, i en plastkasse från marknaden. Inga smycken. När vi närmar oss huvudstaden tar jag även ur hörlurarna och gömmer dem för att sedan stirra ut genom fönstret tills jag ska hoppa av.

Men det är värt det. Visst det händer att jag stannar vid skrivbordet för att det är problemfritt och skönt att slippa allt jidder. Men varje gång jag ger mig ut tänker jag ändå på att det är det bästa med att vara här. Det är värt allt krångel, alla misslyckade försök till kontakter och risker.

Efter att ha fått ta del av oändliga historier och situationer som inte sällan överträffar fiktionen och visar på något nytt och oväntat, vill jag nu framföra mitt varma tack till folket i Guatemala. För deras mod, deras kollektiva organisering och kamp och tron på att förändring är möjlig, men framför allt tack för allt ni har lärt mig: om livet, om världens tillstånd och inte minst om mig själv.

Ni kommer inte att läsa det här, men det spelar ingen roll, ni behöver inte det för ni bär redan med er den inre övertygelse, det mod och den styrka som krävs för att fortsätta kampen på liv och död och för en bättre värld.

Men låt oss inspireras av er. Låt oss tillsammans sträva efter att bryta de barriärer som delar upp människor i vi och dom, nord och syd och bättre och sämre. Låt oss förpassa dem till historien – för gott – och låt oss göra det nu.