När jag var fem år gammal frågade jag min mamma hur ett barn blir till. Hon sa att man går till leksaksaffären, väljer en docka och tar med den till läkaren. Sen genomför läkaren en operation för att sy in dockan i magen. Och så väntar man i nio månader, medan dockan förvandlas till en riktig bebis. Då går man tillbaka till läkaren, för att hen ska operera ut den nya bebisen.

Om det vore så enkelt.

Men det är inte så enkelt.

Idag vet jag att det inte går till på det sättet.

Det vet ni också.

Vi vet att föräldrar sällan kan välja vilket barn de vill ha,

hur det ska se ut,

vad det ska utveckla för sexuell läggning

om det kommer födas med, eller drabbas av funktionshinder.

Och vi vet att barn aldrig kan välja sina föräldrar.

Lika lite kan man välja vart man ska födas,

under vilka omständigheter, eller till vilka förutsättningar.

Vi vet. Vi blundar inte. Vi kämpar.

När jag föddes var mina föräldrar på flykt. De hade flytt ett krig. Ett krig där maktlösa människor mördades, för någon annans förkärlek till makt.

De hade flytt sina liv, sina hem, sina närmaste. Jag föddes i Iran, under en period då deras liv var på vänteläge. I hopp och önskan, om ett bättre sådant. Om inte för sig själva så för mig.

Och jag hade tur. Mina föräldrar lyckades ta sig till Sverige. Det var inte lätt. Men det var möjligt. Idag är det många som inte lyckas. Bara det senaste årtiondet beräknas drygt 25 000 människor ha mist livet, i sina försök att nå Europa. Och mörkertalet är stort.

Det finns ingen särskild institution inom EU som redovisar gränsernas dödlighet. Ingen officiell statistik över antalet liv som har gått förlorade. Europas murar stärks. Och dess ögon blundar för det spillda blodet.

Vi vet. Vi blundar inte. Vi kämpar.

Vi vet att världen präglas av orättvisor.

Vi vet att man inte väljer vart man föds,

under vilka omständigheter, eller till vilka förutsättningar.

Vi vet att människor dör för sin rätt att rösta,

för sin rätt att älska vem de vill,

för sin rätt till sin egen kropp.

Vi vet att människor dödas för att dom har en viss etnicitet,

eller för att dom ett visst kön,

eller för att dom har en viss läggning.

Vi vet att människor kränks,

för att de har funktionshinder,

eller för att de överskrider könsstereotypa barriärer,

eller tror på en viss religion.

I en annan värld hade kanske barn kunnat bli till på det viset som min mamma berättade. Men i den världen skulle jag inte vilja leva.

Och i en drömvärld skulle vi inte behöva kämpa.

I en drömvärld skulle det inte spela någon roll vart man föds,

under vilka omständigheter,

eller till vilka förutsättningar.

I en drömvärld skulle allas verkligheter präglas av lika möjligheter.

Där skulle allas lika värde respekteras,

allas lika rätt praktiseras,

och allas lika välfärd existera.

Vi vet det. För vi blundar inte. Och därför kämpar vi.