Den indiska författaren, skribenten och politiska aktivisten Arundhati Roy har länge varit en aktiv och högljudd kritiker av global kapitalism. Hon har i många år agerat förkämpe för rättvisefrågor – både i Indien och globalt – och har otaliga gånger stått längst fram på barrikaderna. Hon har också öppet kritiserat den sittande indiska regeringen ledd av premiärministern Narendra Modi.

Under det senaste året har Roy varit i blickfånget efter att ha skrivit ett förord till nyutgåvan av boken Annihilation of Caste av den berömda dalitaktivisten Dr. B. R. Ambedkar i vilken hon kritiserat Mahatma Gandhi för att ha legitimerat kastsystemet och därmed rättfärdigat diskriminering mot daliter (lågkastiga). Detta har, som väntat, upprört många.

I år den 20 november, under den årliga ”Lancet Lecture” organiserad av University College of London, utsågs hon till hedersgäst och gästföreläsare.

Kritisk mot Gandhi

Hundratals människor samlats för att lyssna på henne. Titeln för kvällens föreläsning ”The Half-Life of Caste: The ill-health of a nation”, kan tyckas vara något missvisande. Det är inte daliters hälsa hon vill diskutera, utan en nations moraliska ohälsa. En nation som än i dag lider på grund av kastsystemet.

Roy inleder med att presentera sin forskning om Gandhi. Hon berättar hur hon tvingats att omdefiniera sin bild av Gandhi eftersom hon insett att han faktiskt var en stark förespråkare av kastsystemet. Men, säger hon, ”kastdiskriminering jag kommit att hitta i Gandhis texter kom som en chock – också för mig”.

Att Mahatma Gandhi (”mahatma” är en titel som betyder stor själ) har kommit att ses som en landsfader för Indien är vida känt. Men det är också viktigt att komma ihåg att Gandhis arv tränger djupare än så. Han tycks ha blivit vår tids Jesusgestalt – det var i alla fall så Martin Luther King Jr. beskrev honom. Det tycks råda en universell konsensus kring hans storhet. Hans princip om icke-våld (ahimsa) har setts som revolutionerande, framförallt för den globala antikoloniala kampen. Och hans ahimsa-metoder har plockats upp av många, oberoende av politisk färg och rörelse.

Men, frågar Roy, ”vad innebär egentligen denna princip om icke-våld om den bygger på en struktur av konstant terrorisering av Indiens daliter?” Vad tjänar icke-våld mot kolonialmakten till om det fortfarande finns en bakomliggande våldsam (både psykiskt och fysiskt) struktur mot daliter? Vari ligger Gandhis ansvar att erkänna den strukturen?

Roy tittar publiken skarpt i ögonen och konstaterar att ”diskrimineringen mot daliter är värre än USA:s beryktade Jim Crow-lagar”.

Uppgörelse med Indiens särställning

Det indiska kastsystemets främsta syfte har alltid varit att upprätthålla segregationen mellan de olika grupperna. Roy menar att kastsystemet är värre än Jim Crow-lagarna eftersom daliter historiskt har blivit fråntagna de allra mest fundamentala rättigheterna i det offentliga rummet när det kommer till fri rörlighet, val av yrke, och så vidare. Ett exempel på detta är hur Dr. B. R. Ambedkars kastgrupp (dalit) var tvungna att binda fast en sopborste runt midjan för att sopa bort sina egna ”förorenade” fotspår.

Så, hur har detta system av strukturell diskriminering kommit att undgå den politiska radarn i Indien och även i resten av världen? Hur kommer det sig att en stor del av den intellektuella eliten antingen har legitimerat eller blundat inför detta utbredda förtryck?

Roy menar att ett skäl har att göra med Indiens kulturella status i världen. Vi förknippar det indiska samhället med mysticism, såsom yoga och andra ”exotiska”, nästan harmlösa, traditioner. Beatles och hippies är bara två exempel på grupper som verkar ha konsumerat denna konstruerade bild. Och kastsystemet har kommit med på köpet. Resultatet är att systemet tycks ha förbisett av stora delar av den globala rättviserörelsen.

Inneboende indiskt?

Vilka driver då för förändring? Visst finns det verksamma dalit-aktivister konstaterar Roy, men vilka plattformar och metoder har de tillgång till? Roy slänger plötsligt en retorisk känga mot Gandhis olika icke-våldsmetoder och säger ”för en person som svälter har inga medel att hungerstrejka med!”

Trots det formella avskaffandet av kastsystemet lever traditionerna vidare, i mångt och mycket. I dagens Indien utgör brahminer (den högsta kasten) mindre än fem procent av den totala befolkningen. Trots detta äger brahminerna en majoritet av Indiens förmögenheter och företag. Medierna, å andra sidan, ägs i stor utsträckning av folk från bania-kasten (en subkategori till de traditionella bonde-kasten vaishnya som i dag ofta utgör Indiens handelsmän). De består bara av två procent av befolkningen, men det var från just den kasten Gandhi kom ifrån. Kan banias maktposition i kastsystemet vara ytterligare en anledning till varför Gandhi ville bevara kastsystemet?

Men den definitiva anledningen till att Gandhi önskade att upprätthålla kastsystemet var att han såg det som något inneboende indiskt. För att lyckas i den antikoloniala kampen ansåg Gandhi att alla indiska traditioner till varje pris skulle bevaras och användas i kampen för självständighet. Kast blev därmed ett politiskt verktyg. I Gandhis ögon glorifierades kastsystemet. Systemets främsta uppgift var att skydda och bevara den så kallade indiska identiteten. Hålla ordning i samhället. Så att landet självständigt kunde leva vidare – oberoende av britterna.

I detta ljus omdefinierar Roy bilden av Gandhi som den radikala frihetskämpen. I stället ses han i ett annat ljus: en konservativ tänkare, som till varje pris ville bevara kastsystemet. I ett flertal texter skriver han att ”traditionella sysslor” för lågkastiga, såsom att rengöra allmänna toaletter, faktiskt är berättigade eftersom de upprätthåller en praktisk och moralisk ordning i det indiska samhället.

Dalitfeministerna och intersektionalism

Under samtalet förs mina tankar vidare till den växande dalitfeministiska rörelsen i Indien. Rörelsen förkroppsligar på många sätt den intersektionella analysmetoden: dalitfeminister motarbetar dagligen en rad av förtryck som samspelar med varandra. Sexism, klassdiskriminering och kastsystemet, för att nämna några.

Jag tänker på Gulabi Gang: en grupp kvinnliga daliter klädda i rosa saris som har tvingats att ta till våld för att krossa patriarkatet. Tillsammans går de ut med lathis (bambupinnar) i högsta hugg när de får höra att en kvinna i närheten har blivit utsatt för sexuellt våld, eller har blivit illa behandlad av en man. I dag har gruppen fått stor medial uppmärksamhet, världen över.

Innebär det att kampen att börjar få större genomslagskraft?

Klassklyftorna i Indien växer, trots en ny regering och status som ekonomisk stormakt. Jag undrar, vad väntar härnäst? Baserat på den allmänna intellektuella diskursen i Indien verkar det som att sammankopplingen mellan sexism, klass och kast inte tas på fullt allvar i analysen. Å ena sidan ses dalitkvinnans kropp som ”oren”, å andra sidan ser vi att dalitkvinnor i stor utsträckning fortfarande sexuellt ofredas av högkastiga män. Detta måste uppmärksammas också av den allmänna rättviserörelsen för att praktiskt motverka alla lager av förtryck.

Än skiljer sig de sociala och ekonomiska verkligheterna mellan en brahminkvinna och en dalitkvinna enormt i ”världens största demokrati”. För att knyta an till Gandhi igen: vad spelar hans arv för roll för dagens kastpolitiska läge? Den helgonförklarade Gandhi har länge varit immun mot kritik. Vågar dagens intellektuella följa Roys fotspår i kampen mot ett Indien fritt från kastsystemet?

Mot slutet av föreläsningen illustreras detta när Arundhati Roy får en fråga från publiken om hur hon ser på framtiden för den indiska kvinnan. Roy svarar snärtigt; ”först måste du förklara för mig vilken indisk kvinna du syftar på”.