Vid 00-talets början skrev jag ett par artiklar i Dagens Nyheter och i Bang som handlade om intersexualism – om kroppar som inte går att identifiera som manliga eller kvinnliga utifrån vedertagna medicinska normer och som därför i vissa fall opereras, redan som nyfödda, för att ”bli” pojke eller flicka. Jag skrev utifrån poststrukturalistisk feministisk teori, inte utifrån egen erfarenhet, och jag drev tesen att behandlingen av intersexualism egentligen gäller oss alla: kön blir en materiell verklighet för oss genom att vi tvingas begripliggöra våra kroppar och dess former utifrån en heterosexuell matris där kön antas spegla könsidentitet som i sin tur antas spegla ens sexualitet som, åter, antas spegla kön.

I min avhandling, som jag skrev några år senare, skrev jag även om hur lag och vetenskap definierat homosexualitet och transsexualism. Min slutsats var att den heterosexuella matrisen kan assimilera de avvikande genom att heterosexualisera dem: homosexuellt begär förklaras genom att en bög har ett kvinnligt begär, en transsexuells begär att korrigera sin kropp förklaras genom att könet sitter i huvudet istället för i kroppen. Med andra ord matrisen utgår från ett stabilt kön och ett stabilt begär, men som inte nödvändigtvis är synligt utanpå.

Hade jag skrivit detta i dag hade jag kanske blivit bojkottad när jag hållit föredrag. I alla fall om jag bott i Stockholm. Nu har jag istället haft tid och möjlighet att läsa feministisk teori och forska om identitetspolitiska rörelser och deras förutsättningar i samtiden. Det som slår mig i dagens alldeles för hätska debatt om vilka som är inkluderade och exkluderade ur feminismen, är hur få som hänvisar till just feministisk teori. Trots att det är med en rudimentär översikt över feminismens olika bevekelsegrunder som man kan få en kompass och underlag för sina egna argument. Det slog mig att det kanske inte är så många som känner till dom. För de begrepp som nämns – transfeminism, Black feminism, queerfeminism, intersektionell feminism, etc. är inte begrepp som betecknar olika feministiska teorier – det är olika feministiska rörelser som internt kan använda sig av olika feministiska teorier.

Så menar jag då kanske de klassiska ”radikalfeminism, liberalfeminism, socialistisk feminism”? Inte egentligen – de är begrepp för olika ideologier med ett feministiskt perspektiv, där också åtminstone radikalfeminismen och den socialistiska feminismen ganska snabbt kan splittras upp i olika och internt motstridiga feministiska teorier. Man kan exempelvis tala om nymarxistisk respektive postmarxistisk feminism och ändå vara socialistisk feminist. Inom radikalfeminismen kan man vara särartsfeminism eller man kan vara socialkonstruktivisk feminist. Och inom liberalfeminismen, ja, det är kanske det mest komplexa och lite sorgliga fallet: där riskerar de alltför identitetsbaserade feminismerna att hamna tillsammans med klassiska liberala argument som ”rätten att vara den man är” och ”rätten att välja vem man vill vara”.

Hur reder man ut det här? Var börjar man? Jag ska göra ett försök:

Ståndpunktsfeminism:

Ståndpunktsfeminism är ett etablerat begrepp inom feministisk teori som beskriver en typ av organiseringsargument som växte fram under 70- och 80-talen. Det var den gemensamma erfarenheten av att vara kvinna, eller att vara svart kvinna, eller att vara lesbisk kvinna, som utgjorde grunden för solidaritet och politiskt mål. En metod för medvetandehöjande var separatismen – att de som delade en specifik erfarenhet hade möjlighet att prata om den i ett säkert rum.

Ståndpunktsfeminismen utgår från att det är jagets egen erfarenhet av förtryck som är den korrekta och sanna kunskapen om vad som orsakar förtrycket. De som inte delar den specifika erfarenheten av att vara förtryckt eller marginaliserad, kan aldrig ses som legitima kunskapsbärare då det är de som vinner på att osynliggöra den förtrycktas erfarenhet. Det gav ganska snabbt upphov till rätt svårlösta och infekterade konflikter: vita ståndpunktsfeminister utgick från att deras erfarenhet var universell, de fick rättmätig kritik för det från svarta och lesbiska ståndpunktsfeminister som menade att deras erfarenheter exkluderades. Lösningen var många olika, separata, feministiska rörelser baserade på identitet och som var och en fokuserade på ”sitt” specifika förtryck.

Strukturalistisk feminism:

En feministisk teori som utgår från att det finns en övergripande samhällsstruktur som formar alla och där individen (kallad ”aktör”) därför måste bli varse denna struktur för att kunna agera mot den. Strukturen förtrycker och utesluter vissa grupper mer än andra (kvinnor, svarta, homosexuella, trans, arbetare). Strukturen kan kallas olika saker beroende på om den enskilda feministen definierar sig mer som radikalfeminist (patriarkal struktur), Black feminism (rasistisk struktur), socialistisk feminism i den nymarxistiska versionen (kapitalistisk struktur), transfeminismen (könsbinär struktur), eller intersektionell feminism (alla strukturer samtidigt).

För den strukturalism där aktören antas kunna kasta av sig förtrycket är målet att avskaffa den aktuella strukturen/strukturerna – genom revolution om du är mer radikalt eller socialistiskt lagd; genom upplysning och kunskapshöjande om du är mer reformert lagd. Då blir vi alla fria att vara den vi egentligen är och kan leva konfliktfria och fullständiga liv utan begränsningar. Ja, den uppmärksamma ser kanske att den liberala utopin smyger sig in även här i slutändan: den fria individen med lika rättigheter som kan vara sig själv när makten är borta och inga normer eller gränser hindrar oss.

Poststrukturalistisk feminism:

En del kallar den även för icke-identisk feminism (bland annat den feministiska forskaren Robyn Wiegman), men inte för att poststrukturalismen antar att vi kan vara utan identiteter – det är ett vanligt missförstånd – utan för att ståndpunktsfeminismen (oavsett om den var vit, svart, hetero, homo, trans eller cis-baserad) hade svårt att hantera en icke-liberal definition av människa och en icke-strukturalistisk definition av makt.

Poststrukturalistisk feminism tror inte på revolutionen (postmarxistisk feminism är därför poststrukturalistisk, liksom delar av den postkoloniala feminismen) – för makten har gett upphov till även våra identiteter och våra begär och vill vi göra oss av med all makt måste vi säga hejdå även till oss själva. Men den icke-identiska feminismen tror inte heller på kunskapsupplysning, i alla fall inte som ett sätt att ”nå ut med sanningen” eller ”hitta sitt sanna jag”. För även kunskapen är del i samma maktspel där vi alla måste, och begär, en plats. Utan en sådan plats kan vi inte leva levbara liv (detta är en av Judith Butlers huvudpoänger).

Men den platsen är oundvikligen en del av maktordningen. Om vi då bygger en feminism som utgår från att vår egen erfarenhet är den som ger oss tillgång till sann och korrekt kunskap, och att den kunskapen och erfarenheten enbart därför utmanar maktordningen, riskerar vi att lura oss själva. I synnerhet i den tidsera som vi nu befinner oss i, där motstånd som tidigare kan ha varit radikala och utmanande utan större problem har anammats och assimilerats av de liberaldemokratiska juridiska och medicinska institutionerna; det är alltifrån mainstreamad jämställdhetspolitik som saknar maktperspektiv till samkönade äktenskap, ”stjärnfamiljer” och könskorrigerande operationer som i lagens och heteronormativitetens namn lägger kroppar och identiteter till rätta.

Det icke-identiska innebär således att man är beredd att analysera och problematisera även sin egen identitets tillkomst, sin egen del i makt- och begärsspelet. Då kan man inte bli alltför kär i sig själv eller i sin egen position som under-dog. I alla fall inte om man är feministisk aktivist eller forskare, då vi bevisligen nått fram till levbara liv som kan skriva, yttra sig, ha en åsikt. Om vi kritiserar en norm, måste vi även kritiskt analysera och försöka förstå hur vi själva relaterar till denna norm. Hur beroende är vi av den för vår egen njutnings skull?

Ja, poststrukturalistisk feminism är komplex. Och även de andra feministiska teorierna är betydligt mer komplexa än min rudimentära genomgång visar. Men min viktigaste poäng är kanske att det finns ingenting som hindrar någon från att ta del i en poststrukturalistisk feminism: för även om poststukturalistisk feminism självfallet också ser värdet och behovet av att i svåra stunder finna tröst och stöd bland människor som delar ens erfarenheter, är den inte intresserad av att varken inkludera eller exkludera utifrån identitet och erfarenhet.

Poststrukturalistisk feminism är mycket mer intresserad av vad du vill, än vem du är. Den är skeptisk, kanske ibland på gränsen till cynisk, men det är för att den inte vill ge oss någon ro. Det betyder inte att den är transfob, eller homofob, eller rasistisk, eller blind för klass. Den vill undersöka och förstå maktens inverkan på oss alla utan att göra sig beroende av en ineffektiv, liberal rättighetspolitik där alla kategorier (inklusive de avvikande) redan är inkluderade. Poststrukturalistisk feminism ställer sig alltid frågan: vill jag vara inkluderad? Och i så fall, varför?