”Mellanskiktet har redan den ekonomiska förutsättningen att dela föräldraledigheten lika. Det är arbetarklassen som ekonomiskt påverkas mest av reformen. Därför behöver reformen utöver kön även ta hänsyn till klass och ekonomisk jämlikhet.” Det skriver företrädare för Kommunistiska partiets kvinnoutskott i ett inlägg i debatten om föräldraförsäkringen.
Individualiserad föräldraförsäkring är ingen mirakelkur och heller inte en lättsam reform, i synnerhet inte i Alliansens Sverige där klass- och även könsklyftorna ökar. Men ur ett jämlikhetsperspektiv är det en nödvändig hållning att föräldraledigheten ska fördelas lika mellan vårdnadshavarna och att möjligheten att skriva över dagar till varandra tas bort. Ekonomi och/eller kön ska inte avgöra den ena eller andra partens övervägande ansvar för barn och hem.
Att klass och kön samverkar blir tydligt när det kommer till föräldraförsäkringen. Utöver en individualisering krävs det även därför att ersättningsnivån ansenligt höjs. Mellanskiktet har redan den ekonomiska förutsättningen att dela föräldraledigheten lika. Det är arbetarklassen som ekonomiskt påverkas mest av reformen. Därför behöver reformen utöver kön även ta hänsyn till klass och ekonomisk jämlikhet.
Vi kvinnor i arbetarklassen segregeras till deltidssektorer med låga löner, osäkra anställningsformer, hög förslitningsskaderisk och få avancemangsmöjligheter med usla pensioner som följd. Hårdast drabbas kvinnor med utomnordisk härkomst. Det är en könssegregering som är inbyggd i arbetsmarknadens själva logik och tillåts fortgå bland annat genom förväntningar på att vi har ytterligare ett obetalt arbete hemma, vilket vi i dagsläget även har.
För mellanskiktets kvinnor kan arbetsgivarens förväntningar på det obetalda hemarbetet i kombination med att de förväntas ta ut majoriteten av föräldraledigheten innebära en stagnation i karriären. För oss kvinnor i arbetarklassen kan detsamma snarare innebära svårigheter att bli fast anställda, få utökat antal timmar och/eller heltidsschema, få avancera på den egna avdelningen och liknande.
Många av oss arbetarkvinnor ser i dagsläget föräldraledigheten som en möjlighet att pusta ut från våra monotona och slitsamma yrken. För att därefter komma tillbaka till samma låglöneyrke, förutsatt att vi inte är sjukskrivna eller arbetslösa. Det är i sig en ohållbar situation som behöver andra åtgärder än de som rör föräldraledighet. Det kräver klasskamp. En individualiserad föräldraförsäkring är dock snarare en del av lösningen än problemet. Genom att inte till samma grad förväntas sållas bort under de år vi föder barn, stärker vi vår generella position på arbetsmarknaden.
Att den individualiserade föräldraförsäkringen möter motstånd är inte märkligt. Utöver att vara ett direkt ingrepp i människors liv så utmanar den starka samhälleliga strukturer. Reformen utmanar kvinnors obetalda hemarbete, mäns självklara plats på arbetsmarknaden och huvudförsörjaransvar, kvinnors segregering till låglöneyrken samt den könsuppdelade arbetsmarknaden i sin helhet. Den utmanar även sociala konstruktioner kring kvinnligt och manligt som i dag styr kvinnor mot omsorg-, vård- och serviceinriktade sektorer.
Vi kvinnor är överrepresenterade inom arbetarklassen i Sverige. En individualiserad föräldraförsäkring skulle stärka vår position på arbetsmarknaden, vilket i förlängningen med stor sannolikhet även skulle stärka vår position i den fackliga rörelsen. En stärkt arbetarkvinna är en stärkt arbetarrörelse och arbetarklass. Det skulle innebära en stärkt klasskamp.
Arbetarklassens kvinnor har betalat högst pris under de senaste decenniernas ökade klassklyftor i form av sämre ekonomi, arbetsförhållanden och hälsa. Att reformera föräldraförsäkringen kan bromsa – den ofta rasifierade – arbetarklasskvinnan som den största förloraren. Andra viktiga reformer är arbetstidsförkortning samt slopandet av vårdnadsbidraget. Arbetarklassen är ändock förlorare i ett klassamhälle, vilket ingen inomkapitalistisk reform kan råda bot på.
