Fazeela Selberg Zaib kritiserar den historiesyn som präglar diskussionen om relationen mellan feminism och islam och påpekar att hon som muslimsk feminist inte bygger sin feministiska kamp på de idéer om kvinnans lika rätt och värde som formulerades av den västerländska kvinnokampen för drygt hundra år sedan. Som svensk muslimsk feminist stödjer hon dock också den kampen.
Epiteten ”muslim och feminist” möter kritik både innanför det så kallade ”muslimska lägret” som utanför. Å ena sidan kritiserar en del muslimer ideologin utifrån att det är ett västerländskt påhitt som därmed inte har en förankring inom islam och en del går så långt som att mena att feminismen skulle innebära ett hot mot islam. Å andra sidan menar en del att muslimer inte kan vara feminister då det ena utesluter det andra. Det som dessa två sidor av samma kritiska mynt har gemensamt är att båda bygger sin argumentation utifrån att feminismen är monolitisk. Vidare utgår båda sidor ifrån att feminismen är ett västerländskt koncept i ord och handling.
Det problematiska med denna historiebeskrivning är att det per automatik sätter alla icke-europeiska, icke-vita personer och utan att behöva nämna det, muslimer, i ett ideologiskt underläge när de diskuterar feminism. Detta gäller även de som varken tillhör den ena eller den andra sidan av det kritiska myntet.
”Feminism” är språk. Det är ett ord som säkerligen haft många definitioner genom det dryga århundradet det använts i en västerländsk kontext. Det omdefinieras eller breddas ständigt för att inkludera andra perspektiv; intersektionalitet, transpersoner m.fl. Betyder det att kampen, normkritiken, fram- och motgångarna för kvinnors rätt till egenmakt inte existerat innan ordet feminism föddes?
Om något är feminism mer än bara ord. Det är handling. Det är arbetet för förändring. För kvinnors lika rätt och värde. I och med detta bör historien titta tillbaka och synliggöra kvinnors kamp över hela världen innan man på 1800-talet i Europa började använda begreppet feminism för att definiera de personer som arbetade för kvinnors rätt att bl.a. äga och rösta.
Hur förhåller jag mig då till denna historieskrivning, till det kritiska myntet?
Jag förhåller mig inte. Detta då jag som muslimsk feminist inte bygger min feministiska kamp på idéer om kvinnans lika rätt och värde formulerade av kvinnor och män i Europa varken tio, trettio eller hundra år sedan. Förstå mig rätt. Jag stödjer den kamp som varit och sluter mig till de förebilder och den kamp som än idag pågår i väst för exempelvis kvinnans lika lön för lika arbete, och jag stödjer även den kamp som talar om att feminismen idag måste breddas. Mina förebilder och mitt mandat att tala, ifrågasätta och ställa krav på min omvärld kommer dock främst från en värld utanför den moderna idén om Europa vi har idag av den enkla anledningen att de förebilder jag haft som muslimsk kvinna föregått många svenska och europeiska motsvarigheter.
I en artikel i SvD (2004) lyfter man upp forskaren Hanna Markusson Winkvists arbete med att synliggöra den svenska kvinnans akademiska resa och berättar om Betty Pettersson som år 1872 blev den första kvinnan att skriva in sig vid Uppsala Universitet. År 859, mer än ettusen år tidigare i dagens Marocko, grundade en välutbildad muslimsk kvinna, Fatima Al-fihri (efter att ha ärvt sin far), ett av världens äldsta examensgivande Universitet; Al Qarawiyin Universitetet i Fez. Något som lyfts upp i boken 1oo1 Inventions (2012) utgiven av National Geographic Society.
När vi idag läser vår litteratur normkritiskt med ett feministiskt öga är vi noga med att se till att tilltalet även inkluderar kvinnor. Att barnböcker inte bara porträtterar manliga huvudroller och att reklamen tilltalar könen bortom könsstereotyper. På 600-talet i det som idag är Saudi Arabien ifrågasatte en muslimsk kvinna, Nusayba bint Ka´b Al-ansariyah inför Profeten Muhammed, varför Gud enbart tilltalade män (genom användandet av manliga pronomen) i Koranen. Enligt islamisk exeges attribueras koranversen 33:35 till att vara ett svar på denna fråga direkt från Gud till Nusayba. I versen tilltalas män och kvinnor ordagrant.
Sverige anses vara ett utav världens mest jämställda länder. Trots detta har vi aldrig haft en kvinnlig statsminister och kvinnor i politiken döms hårdare än män som kan sitta kvar på sina ministerposter trots obetald tv-avgift, något som för en kvinnlig minister lett till avgång. Under mina två år i Pakistan, som 10-åring, vittnade jag när Benazir Bhutto, en muslimsk kvinna, intog premiärministerposten 1993, för andra gången i landets historia. Hon var lika korrupt som hennes manliga motsvarigheter men hon visade mig och andra kvinnor att det var möjligt att vara kvinna, muslim och statsöverhuvud.
När Islam uppenbarades i det som idag är Saudi Arabien fanns ingen kvinnokamp eller kvinnorörelse som lobbade för rätten att ärva, äga, arbeta, bestämma vem man vill gifta sig med, reproduktiva rättigheter, rätten att studera, undervisa eller inneha statsämbeten. Alla dessa rättigheter som i modern tid, historielöst, enbart attribueras en västerländsk feministisk kamp, serverades den muslimska kvinnan genom profeten Muhammeds budskap och handlingar på 600-talet.
Spolar jag fram bandet 1400 år och tittar på situationen för muslimska kvinnor idag ser jag endast arkeologiska kvarlämningar, djupt nedgrävda i historiens glömska, av vad som för mig var en kvinnlig emancipation värd namnet.
Som svensk kvinna deltar jag i den feministiska kampen och diskursen för att kämpa för de rättigheter kvinnor i Sverige aldrig hade tidigare och de rättigheter vi ännu inte fått. Som muslimsk kvinna deltar jag i samma feministiska kamp för att ta tillbaka de rättigheter muslimska kvinnor hade men som fråntagits oss genom patriarkala och koloniala övergrepp.
Feminismen är därmed inte främmande för islam och islam inte främmande för feminismen.
