Jag tar tåget in i hösten. Tomma campingplatser och upplockade bryggor där landskapet ändrar färg. För några veckor sedan konstaterade klimatforskare att klimatförändringarna ”riskerar att kasta in hela världen i en mörk era” om vi inte drastiskt lyckas sänka utsläppen. Minnet av en valrörelse där ingenting blev sagt hänger kvar, men klimatet har ingen PR-avdelning, följer ingen medielogik. Stormarna ges människonamn medan de ansvariga politikerna förblir skuggor hukandes bakom paragrafer och toppmöten. När tåget bromsar in i Masmo ser jag Ingrid Sjöstrands ord snirklade med tejp mellan stålvajrarna i staketet – ”Elda under din vrede”.

Det är ett rop skickat från ett annat årtusende, en dikt skriven för över trettio år sedan:

Då skriven i ett försök att vända sorg och vanmakt över kapprustning och kärnvapenhot till vrede och kamplust. Nu som en uppmaning som ropar oss tillbaka, bort från en samtid där vi försöker rädda klimatet med lågenergilampor medan omställningen som krävs för att undvika en mörkare era pekar mot nolltillväxt.

Sjöstrands dikt dyker också upp i Carina Agnesdotters avhandling Dikt i rörelse där poesins retorik och betydelse för den politiska kampen undersöks. ”Elda under din vrede” skrevs och användes i Kvinnokamp för fredsarbete. Den lästes på demonstrationer och möten, trycktes i kvinno-, freds- och miljörörelsens tidningar och medlemsblad. Användes för att skapa sammanhållning, mana till kamp och förmedla ett politiskt motstånd. Och det är svårt att inte känna poesins förmåga att överbrygga tidsavstånd och se att Sjöstrands dikt har giltighet även i vår tid. Visst finns det kanske något uppgivet i detta konstaterande: vi kämpar fortfarande för samma saker. Men det är också en tröst; vi är inte först, vi kommer inte vara sist. Dikten blir alltså ett sätt att knyta an till både historien och framtiden. Och lära oss av båda två.

Men kan man verkligen med hjälp av rytmiska upprepningar, allitterationer och kontrasteringar hjälpa till att förändra världen? Tvivlar man på om poesin kan bidra, om än så lite, i det arbetet är Agnesdotters avhandling viktig läsning. För visst kan dikterna spela roll, inte bara för att sätta ord på idéer och alternativ, men också för att gå från ”jag” till ”vi” och få fler att engagera sig. Med den viktiga insikten att det är i rörelsen som poesin kan få folk att röra på sig. Ensam ropar den utan eko. Sjöstrands dikt har överlevt inte bara på egna meriter utan också eftersom kvinno-, freds- och miljörörelsen lyfte upp den, eftersom den lästes tillsammans på möten och demonstrationer. Vem som helst ur rörelsen kunde, och kan, framföra dikterna och i det ögonblicket gå från mottagar- till avsändarposition. ”Vi”-et blir ett faktum.

Det är tid att lyssna på Sjöstrand igen. Vi behöver återuppväcka vreden som motståndsstrategi, tysta vårt tålamod och inse att vi måste ha bråttom. För kanske kommer dikterna vara aktuella om ännu trettio år, men låt oss ändå hoppas att de då kommer att berätta mer om historien än om framtiden.

Eller med Sjöstrands ord: