Hon har skrivit böcker som I Killed Scheherazade och Superman is an Arab. Hon har drivit en tidskrift om kroppen som först censurerats av myndigheterna, sedan av annonsörerna. Utifrån sin ofta trängda position gör Joumana Haddad allt hon kan för att inta sin plats i världen, och genom sin poesi, journalistik och litteratur förmedla att hon njuter av det. Feministiskt Perspektiv har träffat henne i Beirut.
Strömmen går. När alla apparater på kaféet i den gamla stadsdelen Ashrafiyeh slutar låta och det blir mörkt hörs vårt smaskande på jordnötter och choklad tydligare.
Det var här i Beirut som poeten och journalisten Joumana Haddad föddes år 1970. När hon år 2008 började publicera magasinet Jasad mötte hon motstånd från många olika håll i Libanon – och förvåning från utlandet. Jasad betyder ”kropp” på arabiska och är en glossig tidskrift om just kroppen. Artiklarna och bildserierna utforskar antingen erotik eller frågor och problem som är kopplade till kroppen, till exempel abort och våldtäkt.
– När vi började med Jasad intervjuade så många journalister mig, och det var alltid samma historia, säger Joumana Haddad.
Alla västerländska journalister påpekade för henne att hon var en ovanlig arabisk kvinna och att de inte hade trott att arabiska kvinnor skulle göra ett magasin som Jasad. Stereotypen av den arabiska kvinnan som ett offer blev tydlig för Joumana Haddad som skrev boken I Killed Scheherazade: Confessions of an Angry Arab Woman för att krossa alla myter och klyshor.
Efter det inträffade den arabiska våren. Har det förändrat fördomarna du möter?
– Det blev väl aldrig riktigt en vår… Men för att svara på din fråga: numera frågar alla mig om extremism istället. Alla undrar över Isis, och det är inte så konstigt, vi bör vara rädda för dem. Samtidigt är det viktigt att visa andra bilder av den här regionen.
Joumana Haddad reser utomlands varje vecka för sitt jobb men vill framhäva att hon inte är någon representant för Libanon när hon är på sina resor. Hon besöker nya platser för att utforska människorna där, lära nya saker av dem. För att kunna kommunicera med så många som möjligt och läsa mer litteratur på originalspråk har hon lärt sig sju språk.
– Jag har tur. Men jag är också en hårt arbetande person. Just nu skriver jag på en ny bok.
När den är klar kommer den att avsluta trilogin som började med I Killed Scheherazade och fortsatte med Superman is an Arab.
Du använder ofta begreppen femininitet och maskulinitet i dina böcker. Tror du att det finns en feminin essens?
– Jag tror inte att det finns någon essentiell femininitet. Vi har alla maskulinitet och femininitet i oss. Vi är alla olika nyanser av flera olika saker. Tankar om detta har utvecklats mycket i mig under de senaste tio åren. Jag har lärt mig att försöka att inte generalisera. Det är vad min tredje bok handlar om – att sluta använda ett språk som grundar sig i antagandet att det finns något manligt eller kvinnligt.
Är du queerfeminist?
– Jag går absolut med på hela queerteorin men jag föredrar att inte använda några etiketter alls. Är jag queer, gay, kvinna, straight? Jag vill komma förbi sådant. Jag önskar att vi kunde nå en punkt där vi slutar använda dessa ord. Inte för att avsäga vilket kön vi har, vilket kön det nu må vara, för kön är inte bara man eller kvinna utan hur mycket som helst. Men ofta sätter vi etiketter som får oss att begränsa varandra, det behöver inte vara just kön utan kan vara ”svensk” eller ”libanes”.
Finns det inte en risk att vi missar att det finns maktstrukturer som vi måste kämpa emot om vi suddar ut alla etiketter?
– Självklart måste vi uppmärksamma att det finns maktstrukturer. Det är därför som jag tror att det är viktigt att vi offentligt erkänner att det finns så många olika sexualiteter, och att de är likvärdiga.
Joumana haddad tar en klunk öl ur sitt glas, tänker lite och säger:
– Men visst, jag pratar mest om en värld som är utopisk. Fast jag tror att det kommer att hända, någon gång!
För Jasad gick det inte särskilt bra ekonomiskt, trots all uppmärksamhet.
– Vi har inte publicerat Jasad på två år nu. Efter att ha vunnit mot censuren förlorade vi kampen om pengar. Det fanns ingen som ville annonsera. Men att ingen vill investera i ens projekt för att de är rädda för konsekvenserna av det är väl bara en annan slags censur.
Mycket av det som Joumana Haddad har skrivit har lett till hot och censur. När hennes poesi först blev publicerad gick rykten om att det var en man som hade skrivit hennes verk, inte hon själv. Översatt till svenska finns Lilits återkomst, en diktsamling som gavs ut på Tranans förlag år 2004. Här är ett utdrag:
Jag är Lilit, glaset och kyparen
Jag har kommit för att säga:
Bara jag får dricka mer än ett glas.
Livstörsten går igen i Joumana Haddads eget liv. Hon skriver, gör film, undervisar på universitet – och hennes framtidsplan är att bo i femton olika städer under tre-fyra år. Under sina resor har hon skrivit ned platser som hon vill utforska mer, stanna på i flera månader.
– Det är en dröm för mig sedan länge.
Och det är Joumana Haddads sätt att nästan demonstrativt njuta av att ta sitt utrymme i världen, av att våga det, som kännetecknar hennes verk. I Lilits återkomst skriver hon:
Åt mig Balqîs tron och Kleopatras diadem
Åt mig Narkissos bok och Johannes huvuden
Min mun är min enda kappa
Inspärrad i skallen mitt kön
med ständigt nya krav.
