Min pappa Lennart är inte långt ifrån Siewert Öholm i ålder men så långt en kan komma från hans åsikter. För pappa har det alltid varit självklart med en kvinna som chef, ett bögpar som svågrar och några transpersoner som arbetskamrater. För Siewert låter det som rena helvetet om en får tro hans debattinlägg på Svt Debatt 1 juli.

Den här krönikan hade kunnat bli en liten hyllning till min feministiska pappa men jag väljer ändå att diskutera journalistik och feminism. Hur som haver, pappa skickar då och då tidningsklipp som han tror kan intressera mig. Senast Göteborgs-Posten från 14 juni som innehöll en intervju med Carola Lemne, ny vd för Svenskt näringsliv som enligt GP ”kallar sig feminist”. Ett intressant vd-val med tanke på att organisationens ordförande Jens Spendrup så sent som i februari i år orsakade en mediestorm med sina antifeministiska uttalanden i Ekots Lördagsintervju.

Slapp slentrian

I GP-intervjun klaras feminismen av på några rader: ”I maj, lagom till valrörelsen, bytte Svenskt näringsliv vd till en kvinnlig feminist.” Den raden räcker för att inse att journalisten inte har koll på terminologin. En kvinnlig feminist – vad är det? Avses egentligen en kvinna som är feminist? Eller en feminin feminist?

Några rader senare skriver reportern om Spendrups uttalanden som handlade om bristen på ”kvinnlig” kompetens. Och vad är kvinnlig kompetens? Menar reportern egentligen kvinnor som har kompetens, eller avspeglar det en syn där kvinnor förväntas tillföra en specifikt feminin kompetens?

Ytterligare någon rad längre ned kommer den obligatoriska kvoteringsfrågan som få journalister tycks ha kläm på: ”Hon [Lemne] vill inte heller kvotera bolagsstyrelser. – Ska man komma in där och sitta under något slags B-mandat då?”

Att den sortens slappa, slentrianmässiga och okunniga användning av kvoteringsbegreppet fortfarande förekommer inom journalistiken är pinsamt. En makthavare ska naturligtvis ha en följdfråga på en sådan kommentar. I det här fallet bör frågan vara om Lemne vet vad kvotering betyder? Kvot är inte en synonym med lägre kompetens utan betyder andel. Den lagformulering som Catarina af Sandeberg till exempel föreslog regeringen i Könsfördelning i bolagsstyrelser 2006 inverkar inte på kompetenskriterier. Om det finns två könskvoter och i övrigt samma kompetenskriterier så innebär det bara att män konkurrerar inom kvoten för män och kvinnor inom kvoten för kvinnor.

Tvingas läsa på

I tisdags, 1 juli, presenterades en rapport i Almedalen om valbevakningen i medierna inför EU-valet, gjord på Mittuniversitetet. Den visar att Feministiskt initiativ och Miljöpartiet skildrades mest positivt av partierna. Enligt medieprofessorn Lars Nord kan det bero på flera saker. För Fi:s del kan det handla om att partiet upplevs som nytt. En annan möjlig förklaring kan vara att journalister sympatiserar med Fi eller Mp, det vill säga att de skulle kunna vara ideologiskt partiska. En tredje förklaring handlar om dramaturgi, en vinnar/förlorar-matris, som är populära mediestereotyper, vilken resulterar i en strukturell partiskhet, menar Lars Nord.

Jag vill lansera ytterligare en förklaring, nämligen kunskapsbrist. På kunskapsområdet miljö men framförallt på området feminism. Gudrun Schyman och andra kan mangla journalistkåren i mainstreammedierna bland annat på grund av sitt stora kunskapsövertag. Till och med de skickliga reportrarna på P1 Morgon och Studio Ett låter fladdriga när de talar om normer och strukturer. Synen på makt inom journalistkåren begränsas i regel till hur den formella makten ter sig och till att bevaka olika maktaktörer. Men den strukturellt betingade makten har de dålig koll på. Och självklart är det svårt att kritiskt granska något en inte vet vad det är. Här gör Fi en pedagogisk välgärning som tvingar journalister att läsa på.