Hennes händer arbetar vant och metodiskt. Med stadiga penseldrag täcker hon omsorgsfullt träbiten hon håller i handen med den nyans av grått som brukar användas på golven i konstvärlden. Gallerigrå, som den kallas. Färgen som inte bör störa betraktaren och dra uppmärksamheten från konsten men som ändå har fått hög status. Kanske tack vare kopplingen till konsten? I rummet där befinner oss i Vasastan i Stockholm är även väggarna grå.

– Det ligger mycket prestige i att ställa ut på ett etablerat galleri i rätt område, konstaterar Kakan Hermansson, och markerar med ett penseldrag i luften att detta rum är just en sådan plats.

Här på Hudiksvallsgatan har ett litet galleridistrikt i mikroformat etablerats sedan något decennium tillbaka. I en av lokalerna har två feministiska gallerister huserat sedan drygt ett år.

– Väggarna brukar vara grå, berättar Antonia von Euler och Iréna Steindorsdotter när jag frågar.

Kanske Antonia, Iréna och Louise Hamilton, som var med och startade NAU Gallery/Young Art, har låtit den färg som är typisk för den bokstavligen nedersta nivån i rum för konst på det viset bli en del av visionen om att göra sådana rum mer tillgängliga? Jag låter följdfrågan hänga i luften. Vi är fem feminister här nu och samtalet flyter snabbt vidare när det finns så mycket att fråga, säga, dela, berätta. Ett av de projekt som har varit med i planeringen från början är detta – att göra en utställning med Kakan Hermansson.

Ingen skillnad mellan feminism och konst

Hermansson, som gick ut Konstfack för två år sedan, arbetar även med andra saker, bland annat på TV4. Som ”känd från tv” är hon van vid konsekvenser av sin feminism. Det är inget som egentligen bekymrar henne. Feminismen är för henne omöjlig att skilja ut från någon del av livet, allra minst konsten.

– Jag gör ingen skillnad på min feminism och min konst, säger hon.

Det gäller själva det konstnärliga uttrycket i allt från materialval och annan estetik till hela vägen över teman och metoder för arbetet.

– Som till exempel att jag bjuder in Roxy till den här utställningen.

I stället för att ensam ta galleriet i besittning i en prestigefylld separatutställning bad Kakan sin vän, kollega och feministiska samtalspartner Roxy Farhat att dela rummet med henne.

– Det kändes viktigare att ställa ut tillsammans än att göra det ensam.

Farhat, som är verksam i Los Angeles och Malmö fortsätter:

– Väldigt få av våra verk skulle ha varit möjliga utan vårt samarbete eller arbetet tillsammans med många andra kvinnor. Systerskapet är grunden för så mycket.

– Ja, kvinnosolidariteten är den viktigaste grundstenen, fyller Kakan i.

Konsten kan kännas i kroppen

Samtalet är inkännande och de två är bekräftande i relation till varandras konst och personligheter, utan att det tycks finnas någon skillnad däremellan. Den ömsesidiga uppskattningen kan nästan kännas fysiskt i den stora, nästan tomma, gallerilokalen. Roxy och jag delar på en soffa, Kakan målar vidare, sittandes på golvet och Belle, Antonias hund ligger och snusar på min stövel alltmedan Iréna och Antonia jobbar vidare med att förbereda hängningen av utställningen.

– Jag pratar hellre medan jag målar, när jag gör någonting.

Jag känner igen mig. Och jag tänker på mormor som arbetade med kroppen hela sitt liv, som sömmerska och med att sköta hushåll. Det sitter i så många kvinnors kroppar, att arbeta under tiden som vi umgås, pratar i telefon, tittar på tv.

– Jag blir modigare tillsammans med Roxy, fortsätter Kakan, och min närvaro återförs till gallerirummet. Fler och fler av de fyrkantiga träbitarna som ska bli till hyllor för skulpturer täcks med grått. Gallerigrått.

– Att kvinnosolidariteten finns i ens liv kan uppfattas som klyschigt eller ytligt men för oss är det en överlevnadsstrategi. Och som sådan behöver den självklart ges plats och utrymme i en egen utställning, fortsätter Kakan.

Roxy fyller i:

– Ja, mitt konstnärskap hade varit omöjligt utan systerskap och som performancekonstnär kan jag utvecklas genom samarbeten.

Är performance en typiskt feministisk konstform?

Det finns likheter mellan beskrivningarna av performance och performativitet, så som Judith Butler formulerar den, men också skillnader. Performativitet handlar om hur vi blir till i och genom oss själva och världen medan performance, när det tolkas som ett slags framträdande, någon form av show, handlar om en roll som (till viss del) går att stiga i och ur. Så förklarar Butler ett av de senaste decenniernas viktigaste genusteoretiska begrepp.

Scenkonst och teater är klassiska platser för feminism. Kanske kan det till viss del förklara varför performancekonsten har varit en arena där många kvinnor har tagit plats på Fine Art-fältet. Och eventuellt har det handlat till viss del om just performativitet. Eller så har det handlat mer om hur genren har formats genom att den egna, inte sällan nakna kroppen ofta är, eller används i, verket. Är det sådan sorts ältande av kvinnokroppen och den reproducering av stereotyper du har velat undvika?

– Egentligen inte, eftersom jag har jobbat mycket med stereotyper, bland annat i relation till kroppen, i tidigare verk.

– Det kan också vara lätt att tappa bort sig på andra sätt och för mig är det en ständig process att omvärdera var jag står. Ibland tänker jag att det är lätt att fastna i de strategier och tankar som ligger som en grund för arbetet, och att det alltid finns risk för ett slags övertro på sin egen strategi. Konsten är fantastisk på det viset eftersom en ständigt omformulerar sig, fortsätter Roxy.

Kakan har tidigare arbetat med performance och även i den här utställningen finns utgångspunkter som kan kopplas till performativitet, till hur vi blir till tillsammans och i olika rum.

– Jag upptäckte tidigt att jag lätt hittade relationer med alla sorters människor med keramiken, att materialet är avdramatiserat eftersom det är så vardagligt, ”normalt”. Ofta typiskt kvinnliga material, som porslin. Eller konsthantverk. Alla har en relation till konsthantverk. Jaha, tänkte jag då, så ni lyssnar nu? Men då ska jag passa på att berätta detta!

Kakan Hermanssons keramikskulpturer ur ”Hellre trillar jag och slår ihjäl mig”. Foto: Amy Schöning

Den lekfulla leran

Kakans naivistiska små keramikskulpturer har ett slags inneboende underordning i sitt uttryck och ställer frågor om femininitet, klass och funktion.

– Att arbeta med lera handlar om materialets låga status. För mig är det inget sammanträffande att jag jobbar med just keramik, som via klass och kvinnoförtryck automatiskt är ett material med mindre värde. Jag tycker det tydliggör vad som är underordnat och inte, säger Kakan.

– I mina videoverk berättar tre kvinnor om sina olika erfarenheter av sexuellt våld och övergrepp som män har tvingat på dem. Det är ett sätt att ta tolkningsföreträdet, att belysa olika delar av vad som är problem i vårt samhälle. Men jag använder inte alltid samma finstämda ton som i intervjufilmerna. Humor är också en del av mina processer, förklarar Roxy.

Feministisk separatism

En feministisk läsekrets har antagligen en förförståelse som gör det överflödigt att påpeka att utställningen har uppmärksammats i andra media, bland annat med det spektakulära påståendet att ”Kakan och Roxy tar farväl av män”. Varken Hermansson eller Farhat är heller förvånade, men de verkar ändå bekymrade, så jag ber dem berätta mer.

– Att vara feminist är en kamp, konstaterar Kakan.

Vår konst beskriver separatistiska rum. Vi gestaltar osynliggjorda kvinnliga erfarenheter. Bland annat av övergrepp, våldtäkter och ätstörningar. Kvinnors berättelser som inte tas på allvar eller som till och med tolkas som lögner, förklarar Roxy.

– Dessutom, fortsätter hon, är ju männen i högsta grad närvarande. Bakom varje berättelse om kvinnors lidande och överlevnadsstrategier som finns med här i utställningen finns ju en man, eller flera.

De båda konstnärernas arbeten, idéer, metoder och processer tangerar och överlappar varandra och jag undrar om de kan formulera något mer om det gemensamma?

– Vi sysslar inte med borgerligt måleri. Vi vill syssla med revolutionär demokrati, svarar de då.

Iréna Steindorsdotter och Antonia von Euler