Beror rasism på den ekonomiska krisen? Frågan diskuteras intensivt. De som vill svara nej på frågan pekar på rasismen mot romer och den strukturella diskrimineringen av rasifierade som funnits i det svenska samhället under lång tid oavsett välfärdsbyggets status. De som vill svara ja pekar på hur nazisterna kom till makten i kölvattnet av 1930-talets depression och pratar om extremhögerns renässans i krisens Europa idag. Jag tror att båda sidor faktiskt har rätt, men pratar förbi varandra eftersom det egentligen är två olika men ändå sammankopplade fenomen som diskuteras.

Rasismen har funnits i andra exploaterande och förtryckande system än kapitalismen, feodalismen till exempel eller stalinismen. Dock vet vi att kolonialismen och den transatlantiska slavhandeln är intimt sammankopplade med kapitalismens framväxt i det industriella väst. Vi vet att exploateringen av resurser och människor i det fattiga syd är motorn i det kapitalistiska världssystemet. Ett sådant system förutsätter rasism, att ”den andre” med nödvändighet måste betraktas som inte värd annat än fattigdom och att producera varor åt väst under omänskliga förhållanden.

Vi vet att kapitalismens rovdrift på naturresurser och marknader leder till krig. För att förmå människor att döda människor som inte gjort dem något ont krävs det nationalistisk propaganda och rasistiska föreställningar. Vi såg hur islamofobin steg lavinartat när USA skulle gå in i Afghanistan och Irak pådriven av storbolagens jakt på profit.

Rasismen i vårt kapitalistiska samhälle finns där oavsett uppgångar och nedgångar i ekonomin. Den har också en funktion att den håller arbetarklassen splittrad längs etniska, nationella och kulturella linjer. Segregationen, den strukturella diskrimineringen, REVA och förortshatet håller en del av arbetarklassen nere och hetsar en annan del av arbetarklassen att sparka neråt. Vi som är drabbade av rasism vet att den har funnits där så länge vi kan minnas, även när arbetslösheten och ojämlikheten var låg. Så nej, rasism beror inte på ökad arbetslöshet. Men har framväxten av Sverigedemokraterna och liknande krafter med ökad arbetslöshet och ojämlikhet att göra? Ja, om vi ska dra lärdom av historiska erfarenheter.

Det är ett faktum att den ekonomiska depressionen under mellankrigstiden hade en stor inverkan på framväxten av 1900-talets nya ideologi fascismen. Mussolini hade varit medlem i Italiens socialistparti men uteslutits för sitt stöd för ett italienskt deltagande i första världskriget. Han övergav sitt perspektiv av klasskamp till förmån för ultranationalism. Han menade att kriget hade gjort nationell identitet och lojalitet viktigare än arbetarnas klassgemenskap över nationsgränserna. Det var fascismens grunder och ideologin bildades i direkt opposition mot internationell socialism.

Även om rasism inte var den inledande kärnan så anammades snart föreställningar om italienarnas överlägsenhet. Den tyska fascismen,nationalsocialismen, accentuerade detta med en aggressiv antisemitism och rasbiologi. Fascism och rasism följer nästan alltid varandra, men fascismen med dess starka antisocialism, krigsromantik och auktoritära drag var något utöver dess rasism.

Efter kriget och den efterföljande ekonomiska depressionen växte fascismen i alla europeiska länder. Mussolini kom till makten i Italien och Hitler kom till makten i Tyskland med förödande konsekvenser. Ingen kan förneka att krisen i världsekonomin var avgörande för fascismen som svepte fram över inte bara Tyskland och Italien utan alla Europas länder.

I dag ser vi en ny pågående kris i Europa. Vi ser hur samhället i Grekland slås sönder och hur nazistiska Gyllene Gryning kommer in i landets parlament och sprider skräck på gatorna likt 1920-talets fascister. Vi ser ett Sverige med snabbast ökande klyftor i Europa där organiserade fascister i form av Sverigedemokrater och svenskpartister kommer in i valda församlingar.

Idag ser vi en ny pågående kris i Europa. Vi ser hur samhället i Grekland slås sönder och hur nazistiska Gyllene Gryning kommer in i landets parlament och sprider skräck på gatorna likt 1920-talets fascister. Vi ser ett Sverige med snabbast ökande klyftor i Europa där organiserade fascister i form av Sverigedemokrater och svenskpartister kommer in i valda församlingar. Det är såklart ingen naturlag, en stark antirasism och vänster kan hålla tillbaka fascismen även i tider av kris som vi ser i Spanien just nu. Men den uppgiften är mycket svårare i sådana förhållanden och det är inte givet att fascistoida stämningar inte kanaliseras genom etablerade högerpartier.

I Spanien har till exempel högerpartiet PP fört krig mot demokratiska rättigheter som demonstrationsfriheten. Så i stort är det en korrekt analys att framgångar för Gyllene Gryning, Front National och Sverigedemokraterna hänger samman med krisen i Europa och ökad ojämlikhet. Med detta sagt betyder det inte att rasismen inte fanns innan kristiden och neo-fascismens framväxt eller att det inte finns någon rasism bortom Sverigedemokraterna och dess väljarbas.

Den som säger att rasism beror på arbetslöshet måste precisera vad hen egentligen pratar om – det vill säga att framväxten av den organiserade fascismen har med krisen att göra. Annars upplevs det av oss rasismdrabbade som ett förnekande av våra erfarenheter. Det är lika viktigt att den andra sidan inte förnekar historiska fakta om fascismens framväxt i 1900-talets början och drar lärdom av detta när liknande partier gör sig påminda i liknande kristider här och nu.