Mediernas första rubriker och beskrivningar sätter bilden. Som ger en version av en händelse,

ett skeende, och som biter sig fast trots att senare medierapportering nyanserar det som hänt.

Senare rapportering kan korrigera – men det är de första rapporterna som sätter anslaget, det som

andra rapporter måste förhålla sig till.

Mycket har sagts om polisens vokabulär ”bunkaslagsmål” och SVT:s beskrivning av

händelserna i Malmö som ”en sammandrabbning mellan höger- och vänsterextrema”. Genom de

orden framställdes nazisters mordförsök och hatbrott mot bland annat feminister och antirasister

som ett bråk mellan jämbördiga parter, båda ute i våldsärende.

Den senaste tidens händelser väcker minnen från mediernas bevakning av EU-toppmötet

2001. Det politiska skeendet gjordes genom mediernas rapportering till ett brottsdrama,

det kriminaliserades. Aktivister utmålades som terrorister, huliganer, idioter och galningar

som ”förstörde” Göteborg. Det som skedde framstod som obegripligt därför att det dröjde innan

skeendet definierades som politiskt. Det problematiska var att polisen hade tolkningsföreträde

till det som hände, polisen som de facto sköt skarpt mot en person och begick flera övergrepp på

aktivister.

Överdriven följsamhet

Den 8 mars i år hade polisen återigen tolkningsföreträde till ett skeende som i högsta grad är

politiskt. Nyhetsmedier vill vara snabba med att få ut dramatiska nyheter och polisen är snabba

med att tolka ett förlopp och kommunicera sin version. Medierna är överdrivet följsamma till

den polisiära tolkningen och analysen. Vad beror det på? Kanske på att allmänheten har stort

förtroende för polisen som samhällsinstitution, enligt bland andra SOM-institutet, och medierna

ser sig som allmänhetens företrädare. Nyhetsmedierna har också traditionsenligt ett spänt

förhållande till proteströrelser och ser dessa som partiska särintressen som inte fungerar som

källor. Polisen däremot anses opartisk i det intellektuella snömos som ibland kallas mediernas

objektivitet.

Varifrån får polisen sin omvärldsanalys? Från Säpo, Säkerhetspolisen. I utredningen

Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser, som bygger på underlag från

Säpo, görs bedömningen att den autonoma miljön utgör ett visst hot mot det demokratiska

styrelseskicket: ”Det finns i Sverige i dag, utöver från den våldsbejakande islamistiska

extremistmiljön, även ett attentatshot från den autonoma miljön och vit makt-miljön. Ingen av

miljöerna utgör ett hot mot det demokratiska statsskicket men den autonoma miljön utgör ett hot

mot delar av det demokratiska systemets grundläggande funktioner.”

Men än värre är att Säpo, och utredningen, anser att nazister är förhållandevis ofarliga:

”Vit makt-miljön bedöms sakna både direkt avsikt och förmåga att agera mot det

demokratiska systemets grundläggande funktioner, men personer inom miljön ägnar sig också

åt otillåten påverkan och bedöms utgöra ett hot mot enskilda personer, ibland genom brott med

hatmotiv.”

Bedöms sakna avsikt att agera mot det demokratiska systemets grundläggande

funktioner?

En behöver inte gå längre än till exempelvis Svenskarnas parti, för att hitta avsikt att agera mot

systemet. På hemsidan skriver partiet:

Svenskarnas parti är starkt kritiska till dagens system

på flera punkter, bland annat att dagens parlamentarism innebär en allvarlig avsaknad av såväl

kunskap som ansvarsutkrävande av de styrande, samt att hela systemet drivs av en populism

och ett medieberoende som i många fall innebär att det inte är de för folket mest gynnsamma

besluten som tas. [—] Partiet är inte delaktigt i den parlamentariska demokratins ”debatter”

om högst tillfälliga, irrelevanta, teoretiska hårklyverier, utan arbetar för de etniska svenskarnas

långsiktiga intresse.

Avpolitiserade handlingar

Här, vill jag påstå, formuleras ett förakt för det demokratiska styrelseskicket, milt sagt

gränsande till en systemomstörtande avsikt.

Hur väl skickade är polisen, Säpo och nyhetsjournalister att göra politiska bedömningar?

Alltför ofta finns en tendens att underskatta och avpolitisera nazistiska handlingar. Det är ett

förhållningssätt som gjorde Breiviks brott mot demokratin och mot enskilda personer möjliga.

Det är illavarslande att rikstäckande medier tycks sakna beredskap för att i skarpt nyhetsläge

ifrågasätta och analysera våldshändelser och sätta dem i ett politiskt sammanhang.

Sverigedemokraternas framgång har banat väg för andra nazistiska och främlingsfientliga partier

och yttringar. Partiets närvaro har gjort det legitimt med åsiktsförskjutningar i det politiska

klimatet och bland allmänheten, tilltagande främlingsfientlighet och rasism. Detta är en politisk

process som tar plats i hela samhället och som nyhetsmedierna inte kan hålla sig utanför genom

att klamra sig fast vid en kampdramaturgi a la kalla kriget.