Jag kan inte beskriva hur glad jag blev över nyheten att Mahinour El Masry, Alaa Abdel-Fattah och Hamada Nouby frigetts från fängelset mot borgen. Det började kännas som en avlägsen dröm för oss aktivister i Egypten att få se dessa människor fria, vi var inte längre säkra på om det någonsin skulle hända.

Frigivningen av de kända aktivisterna var dock ett resultat av tappra och välorganiserade kampanjer anordnade av egyptier, i kombination med många aktivisters kampanjer via sociala medier. Dessa kampanjer lyckades locka internationell medieuppmärksamhet genom att visa en bred och utförlig bild av bristen på politiska och mänskliga fri- och rättigheter i dagens Egypten.

De frigivna aktivisterna kämpade själva inne i fängelset för friheten precis som de gjorde utanför fängelset för folkets frihet. De har förtjänat sin frihet från fängelset genom sin kamp, dock måste det noteras att de framgångsrika kampanjerna för deras frigivning spelade den avgörande rollen.

Det finns två huvudsakliga skäl att ifrågasätta trovärdigheten i dessa plötsliga domstolsbeslut om frigivning mot borgen. Det första att lägga märke till är den valda tidpunkten för dessa beslut. De kom precis innan egyptiska presidenten Abdel-Fattah El-Sisis resa till New York, inför FN:s klimattoppmöte. Man kan undra om det inte handlade om ett försök av El-Sisi att förbättra bilden av den egyptiska regimen inför det internationella samfundet i syfte att undvika ytterligare politiskt tryck.

För det andra, om yttrandefriheten i Egypten är ett verkligt eftersträvat värde, som president El-Sisi påstår och talade om i samband med frigivningen av våra frihetskämpar, varför sitter tusentals politiska fångar kvar i de egyptiska fängelserna? Majoriteten av dem sitter fängslade utan vare sig legitima anklagelser eller juridisk prövning, och resterande hålls kvar med hjälp av falska anklagelser och behandlas orättvist. Om rättsväsendet är så rättvist och oberoende som regimen alltjämt påstår, varför släppte de endast de mest omtalade namnen och framstående aktivisterna medan tusentals män och kvinnor lider i fängelser, medan hundratals hungerstrejker för sin frihet. Jag nämner Ahmad Doma och Mohammad Sultan som bokstavligen håller på att dö för sin frihet och ingenting har förändrats i deras fall, utan grymheten och intoleransen intensifieras.

Yes, vi är nu ytterst lyckliga för Mahinour och Alaa och Noubys frigivning, men vi har fortfarande Doma, Sultan, Yara, Sanaa och tusentals oskyldiga fängslade som vi ska befria. Så kampen fortsätter!