Cecilia Neant-Falks och Nina Bergströms film Väninnor – berättelser från garderoben visades för första gången i oktober 1996 på Zita i Stockholm. Någon gång i den vevan, eller litet senare, såg jag själv filmen för första gången. Den gjorde ett starkt intryck på mig och för ungefär 10 år sedan fann jag den till min glädje på VHS på Kulturhuset och såg den än en gång. När jag nu för tredje gången tittar på filmen tycker jag minst lika mycket om den.

Väninnor skildrar fem kvinnor i Stockholmsområdet. Några av dem är födda utomlands, men alla har bott många år i Sverige. Två av dem har varit gifta och levt tillsammans med sina män innan de lämnade sina äktenskap då de insåg att vad de verkligen önskade var en ”väninna” att dela sina liv med i nöd och i lust. En av dem är änka. Vägen till lyckan har dock varit lång för alla de fem kvinnorna. Som överlevnadsstrategi har de begravt sig i arbete och i mer eller mindre misslyckade äktenskap innan de så småningom lärde känna sig själva, eller snarare tillät sig själva att ta del av sitt innersta. Att det inte var lätt kan man förstå, ty homosexualiteten avkriminaliserades först 1944. I samband med detta ordnades en stor fest i Stockholm, på restaurangen Bellmansro som drevs av krögaren Sten Hellberg som även hade restaurang Brända Tomten med sina kulissartade interiörer. Hellberg betraktades i sin samtid så som Nancy Mitford beskriver det i biografin Solkungen: ”slav under den italienska lasten”. Dessa kretsar fanns under de fem damernas livstid och skulle ha tillhört om de litet tidigare vunnit insikt om sitt önskade kärleksliv.

En sammanslutning som kom att betyda mycket för damer i Stockholm var Klubb Diana som bildades 1956 och hade sitt säte på Folkskolegatan. Föreningen ordnade fester för “kvinnor som älskade kvinnor”, bland annat på Ceders Café i Vitabergsparken. Klubb Diana är också den förening som en av filmens damer får numret till när hon kontaktar en vänlig kvinna på Dagens Nyheter. Den tillmötesgående rösten i telefon är precis vad hon behöver höra för att samla mod och våga kontakta kvinnoklubben.

Ellen Lindström, den drygt 60-åriga kvinna som gift sig för pengar med fadern till det barn som hon fick som ung och ogift, är en fascinerande person. Under de år som äktenskapet varade hade hon ett intimt umgänge med sin stora danska kärlek, men både maken och hennes yngre väninna är nu döda. Hon har en stram och något avvisande fasad, men ett stort hjärta. Hon har förhållit sig en smula avvaktande både gentemot den homosexuella och den heterosexuella världen vilket jag finner tilltalande. Hon har på något vis varit trogen sig själv, eller den borgerliga kvinna som hon redan som ung verkar ha velat bli.

Soundtracket är väl valt, inte minst Diana Miller med Chica chica boom chic. Miller kom till Sverige 1940 och gjorde sig ett namn och spelade både med sin egen och med andras orkestrar. På 60-talet drev hon även Blue Note Bar på Kungsgatan som kom att bli en träffpunkt för jazzintresserade med avvikande läggning. Ytterligare en röst hade man dock änskat sig på ljudspåret: hade Väninnor gjorts idag vore Ulla Billquist självklar, men i mitten på 90-talet var det nog få som kände till hennes hemlighet.

Filmens upplägg är enkelt men passande. En efter en möter vi de kvinnor som utgör filmens fem väninnor. De berättar som sina liv, framförallt om sina tankar och funderingar och sina våndor under yngre år. Gamla bilder och klipp hjälper till att placera dem i sin kontext. När slutet nalkas står det klart att fyra av de fem damerna bildat par och att två av dem blir de första att gifta sig när den möjligheten ges. Det är inte svårt att då bli tårögd.

Väninnor – berättelser från garderoben är en fantastisk dokumentärfilm som tyvärr inte verkar finnas tillgänglig idag. Det är synd, för den berättar om en svunnen tid när mycket var annorlunda. En tid när man smög och smusslade och när man kunde gå omkring och ständigt vara rädd. Rädd för att bli påkommen och att därmed förlora sitt anseende.