Det Kinesiska kvinnoförbundet bildades 1949, ett halvår innan Folkrepubliken utropades, och agiterade mot den dåvarande nationalistiska republiken. I dag finns kvinnoförbundets medlemmar på alla nivåer i samhället, på landsbygden som i städerna. När Zedong Mao 1952 kallade kvinnorna att bära upp halva himlen hade han således kvinnoförbundet i ryggen.

Sedan dess har Kina lagar och regelverk som skyddar kvinnors rättigheter och intressen. Kina har även ratificerat FN:s tongivande konventioner gällande mänskliga rättigheter och framhävt sin intention att utveckla kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen. Som led i detta arbete har den kinesiska regeringen formulerat och implementerat tre nationella program för kvinnors utveckling (1995-2000, 2001-2010 och 2011-2020).

De nationella programmen och den ekonomiska reformpolitiken sägs ha lett till att kvinnor kan lämna fattigdomen (på landsbygden), att många blir egna företagare och att det i dag finns elva kinesiskor på listan över världens rikaste kvinnor. Men medan folk under Maos tid talade om kvinnans frigörelse genom ekonomiskt oberoende hör jag i dag allt fler säga att ett arbete inte är lika viktigt som att gifta sig rätt.

Hur ser verkligheten ut bakom en sådan beskrivning? Hur har de ekonomiska reformerna, som inleddes av Xiaoping Deng 1978 och har tagit Kina från en socialistisk till en kapitalistisk ekonomi, påverkat kvinnors liv?

Glansdagarna förbi

I Capitalism with Chinese Characteristics: Entrepreneurship and the State (Cambridge University Press, 2008) konstaterar Yasheng Huang att de första 30 årens reformpolitik hade sina glansdagar under 1980-talet, då entreprenörsandan fick friare tyglar och tog fart särskilt på landsbygden. Medan landsbygdsbefolkningen fick det bättre under den tidiga reformpolitiken, men sämre under den senare, kom 1990-talets ekonomiska politik stadsborna bättre till gagn. Enligt Yasheng Huang, professor i kinesisk och global ekonomi vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) och tidigare rådgivare åt Världsbanken, visade de lokala landsbygdsprojekten på goda ekonomiska och sociala resultat, men blev stoppade av staten under 1990-talet då tyngdpunkten lades på en urban, uppifrån och ned statskapitalism. Det i sin tur ledde till en att den finansiella sektorn försvagades, produktiviteten och den disponibla inkomsten per capita minskade, inkomstskillnaderna ökade och läs- och skrivkunnigheten gick tillbaka.

Han klargör att det egna företaget – som sätt att försörja sig och sitt barn, kunna betala för skolgången och sjukvården, spara till pensionen – är få förunnat. Det har visat sig speciellt gälla kvinnor.

Missvisande slutsatser

De som har hävdat att orienteringen mot marknadsekonomi har lett till att kvinnor kunnat lämna fattigdomen och att många har blivit egna företagare, har på senare år hänvisat till 2011 års rekordsiffror för kvinnliga entreprenörer. Då sägs kvinnor ha utgjort 31,6 procent av de kinesiska företagsledarna (egna företagare samt företagsledare i privata och statliga företag). Men kvinnoorganisationer menar att det är missvisande, med tanke på det restriktiva regelverk för frivilligorganisationer som har lett till att endast 10 procent av alla frivilligorganisationer är registrerade som sådana. Andra registreras istället som affärsdrivande verksamhet. Det är med andra ord en mångfasetterad verklighet som finns bakom siffrorna, oavsett vilket procenttalet är. Och det faktum att det finns elva kinesiska kvinnor bland de rikaste i världen hör snarare till berättelsen om det spektakulära än till det representativa.

Lanyan Chen, professor i sociologi vid Nipissing University i Kanada och rådgivare åt FN:s organ för utvecklingsfrågor och för befolkningsfrågor har också fördjupat sig i de 30 första årens reformpolitik.

I Gender and Chinese Development: Towards an Equitable Society (Taylor and Francis 2008) tittar Lanyan Chen bortom makroekonomiska tillväxttal, stora handelsvolymer och ökad BNP och undersöker vad som har hänt i den socio-ekonomiska och politiska utvecklingen, utifrån förändringar i relation till kön.

Hon visar hur kvinnors sekundära status genomsyrar det kinesiska samhället på alla områden och kommer fram till att den ekonomiska reformpolitiken har format en ojämställd verklighet.

Ökade kostnader för hälso- och sjukvård

Reformerna har lett till att statsägda företag har privatiserats. Vid försäljning av företagen har män fått företräde att köpa företaget (ofta de män som var i företags- och statsapparatens ledning och inte sällan för en liten summa, vilket lett till upplopp som tystats av den lokala statsmakten). Både privatisering av mindre statsägda företag (vilket framför allt berört landsbygden) och industrireformen (som framför allt berört större städer) har lett till att många har blivit uppsagda och till ökad ojämlikhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden: fler män än kvinnor är i arbete, män har fått ökad inkomst och möjlighet till avancemang medan kvinnor utgör majoriteten bland dem som har blivit uppsagda och har hänvisats till arbeten med låga löner inom den informella sektorn.

Enligt Statens forskningscenter för utvecklingsfrågor har orienteringen mot marknadsekonomi dessutom drivit upp hälso- och sjukvårdskostnaderna för de flesta och privatisering av de statliga företagen lett till att det kollektivt finansierade sjukvårdssystemet har krympt – att fler människor, framför allt på landsbygden, nu står utan sjukvård.

Patriarkal folkbokföring

I kombination med värderingar som införlivats med samhällsorganisationen är det en utveckling som drabbar kvinnor hårdare än män, menar Lanyan Chen. Som exempel ger hon bland annat den konfucianska värderingen att mannen styr i det offentliga och kvinnan i det privata (nanzhuwai, nüzhunei). Den utgör grunden i hushållsregistreringssystemet vilket formade relationen mellan staten och familjer under hundratals år i kejserliga Kina och i folkbokföringssystemet (hukou) som infördes 1953.

I och med Folkrepublikens folkbokföringssystem är mannen fortsatt hushållets representant genom vilken hushållsmedlemmarna får tillgång till resurser och samhällsservice. Men alla hushållsmedlemmar får nu en personlig hukou – ett eget uppehållstillstånd och en folkbokföringsbok i vilken födsel, dödsfall, bostadsadress och arbetsenhet/anställning, skolgång, giftermål, skilsmässa med mera registreras. Registrering av uppgifter under livets gång sker dock genom hushållets representant (eller manlig släkting, hyresvärd eller chef i det fall att han inte är tillgänglig).

Majoritet bland uppsagda

Folkbokföringssystemet med mannen som hushållets representant skadar kvinnan mer med den kapitalistiska ekonomiska politiken än den gjorde under den socialistiska: Då arbetade kvinnor och män sida vid sida (på fälten, fabriksgolven, kontoren…), levde i samma arbets- och bostadsenhet och hade tillgång till samma samhällsservice (sjukvård, daghem, skola, av staten/kollektivet finansierad socialförsäkring, pension, ekonomiskt stöd för äldre med mera). Kvinnor hade i större utsträckning ett avlönat arbete och hushållets representant i sin närhet. Därmed kunde hon lättare påverka sin och sitt barns socio-ekonomiska utveckling.

Nu utgör kvinnor majoriteten av dem som blivit uppsagda från de (tidigare) statliga företagen och färre kvinnor har avlönat arbete. Har de arbete så är det vanligen i den informella sektorn – majoriteten är med andra ord utan kollektivt finansierad samhällsservice och med mindre ekonomiskt utrymme att påverka sin och sina barns utveckling. På grund av arbetslöshet och eller till följd av att levnadskostnaderna har ökat har många nödgats migrera i jakten på arbete. Nu är jordbrukarhustrun ensam om att bruka marken, den ((tidigare) anställda) kvarvarande kvinnan ensam med omsorgen om barnen, de gamla och sjuka, och i händerna på mannens (manliga) släktingar – med mindre möjlighet att påverka sin och sina barns utveckling.

Möjliggör tillväxt men saknar skydd

I det fall kvinnan har migrerat lever och arbetar hon under miserabla förhållanden samtidigt som hon är beroende av mannens manliga släktingar i fråga om folkbokföring och andra mellanhavanden med staten.

Under 1990-talet utgjorde kvinnor närmare 80 procent av migrantarbetarna i textil- och tillverkningsindustrin i den exportfrämjande zonen i Guangdong, det vill säga ryggraden i Kinas ekonomiska tillväxt. Där fråntas de sina identitetshandlingar, tvingas betala upp till en månadslön i deposition, står utan försäkringsskydd vid olyckor på arbetsplatsen och har en betydligt lägre lön än statligt anställde med likvärdigt arbete (med svenska och andra transnationella företags goda minne). Kvinnorna som genom sitt arbete har gjort det möjligt för Kina att under mer än ett decennium få en tillväxt på mer än 10 procent per år, står med andra ord utan samhällets skydd. Och till skillnad från arbetare som under 1950-talet rekryterades från landsbygden för att arbeta inom industrin i städerna och automatiskt fick tillträde till en arbets- och bostadsenhet, kallas dagens migrantarbetare för ”den flytande befolkningen” (liu dong ren kou), av statsapparaten. Detta för att indikera arbetarnas inofficiella, temporära, oregistrerade status – icke-hukou-status.

Högre sysselsättning men lägre inkomst

Ser man till 2010, året då Kina blev världens näst största ekonomi, utgjorde kvinnor 59,8 procent av låginkomsttagarna i städerna och 65,7 på landsbygden. Samma år hade 60,8 procent av kvinnorna i arbetsför ålder i städerna ett arbete som de fick betalt för, medan siffran för männen var 20 procentenheter högre. Att jämföras med 1990 då 77,4 procent hade ett avlönat arbete och 1970 då över 90 procent hade det. Utvecklingen har varit densamma för kvinnor som lever på landsbygden.

Kvinnornas sysselsättningsgrad har ökat sedan 2010 men deras inkomster och deras sociala förmåner har minskat. Enligt siffror från Kinas statistikmyndighet har antalet anställda kvinnor ökat mest i städerna, detta har skett parallellt med att antalet anställda kvinnor i den formella sektorn – de statligt och kollektivt ägda företagen där inkomst, sociala förmåner, arbetsmiljö och trygghet, är säkrare och mer intakta efter de ekonomiska reformerna – har halverats sedan 1990.

Det är inte endast lågutbildade och fattiga kvinnor (på/från landsbygden) som har fått det socioekonomiskt sämre i och med den ekonomiska reformpolitiken – även högutbildade unga kvinnor har svårt att försörja sig.

Resultat av statliga kampanjer

Det går färre flickor än pojkar i grundskolan, men av de närmare sju miljoner kinesiska högskole- och universitetsstudenter som 2014 har gått ut till en hård arbetsmarknad är 51,4 procent unga kvinnor. Dessa har svårt att få arbete eftersom arbetsgivare föredrar att anställa en man. De vill slippa betala föräldrapenning (så
kallad kvinnopenning i de flesta provinser, det saknas lagstadgad rätt till
föräldraledighet för män).

Man skulle kunna tro att den här samhällsutvecklingen har sin grund i att människor (oavsett ekonomisk politik) har hållit fast vid tusen år gamla värderingar som till exempel att män skall styra i den offentliga och kvinnor i den privata sfären. Men enligt en nyligen framlagd undersökning (gjord av den kinesiska statistikmyndigheten och på uppdrag av Kinesiska kvinnoförbundet, som organisatoriskt står statsmakten nära) har antalet män och kvinnor som delar denna värdering ökat med åtta respektive fyra procent det senaste decenniet. Detta till följd av ett flertal statsmaktsledda mediakampanjer som bland annat uppmanar kvinnor att inte vänta för länge med att hitta en man – att se till att inte bli ”överbliven” (sheng nü). I kampanjerna, som drivs genom statens nyhetsbyrå Xinhua, kallas till exempel kvinnor mellan 25 och 27 (det vill säga majoriteten av dem som mot alla odds lyckats med att ta sig in och fullfölja högre studier) för ”överblivna krigare” (sheng doushi) i det fall de fortfarande har mod och söker en make.

De beslutsfattande männen tycker tydligen att det är viktigare för kvinnor att gifta sig än att ha arbete.

Klockan tillbakavriden

Enligt Yiping Cai, feministisk aktivist bosatt i Beijing och styrelseledamot i det internationella feministiska nätverket DAWN (Development Alternatives with Women for a New Era), har brottsligheten mot kvinnor under de senaste årtiondena gått från sexuellt ofredande på arbetsplatser och våld(täkt) inom hemmet, till våld, våldtäkter och människohandel. Samtidigt missgynnas kvinnorna av att närmare 70 procent av all hälso- och sjukvård numera finns i städerna.

I jakten på kontinuerlig ekonomisk tillväxt och internationell ekonomisk makt har regeringsmännen (ja, 76,6 procent är män) använt och räknat in kvinnors arbetsförmåga som billig tillgång i den ekonomiska reformpolitiken. För att skapa folkligt stöd för detta har politikerna vridit tillbaka klockan, öppnat dörren mot värderingar som rådde under de kejserliga dynastierna. Därmed har utrymmet minskat för kvinnor att påverka sin och sin familjs utveckling. Det är denna socioekonomiska utveckling som majoriteten kinesiska kvinnor har levt med under 36 år av reformpolitik.