Det är soligt, men morgonkyligt och fortfarande rätt tomt på Söders gator. Vid hörnet av Zinkens IP sitter ett par personer vid den stängda grillens uteplatser. Snart dyker fler upp, bär på väskor, gallerförsedda hjälmar. Axel- och bröstskydd bärs med lagtröjan ovanpå. Det är Stockholm Mean Machines som håller på att samlas. Emma Friberg som också spelar i landslaget håller fram sin telefon och visar bilder på hur landslagets nya dräkter ser ut medan fler ansluter sig. Emmelie Ahlskog förklarar att hon spelar safety, tillsammans med bland annat Elina Kjellin och ska försvara längst bak som sista utpost och antingen fånga en passning, en så kallad interception, eller tackla den från motståndarlaget som är i färd med att fånga en passning.

– Vi ska ta deras wide receivers eller quarterbacks som lyckas ta sig igenom, säger hon.

Den gula bussen från Traveller kommer och folk börjar gå på för att åka till Örebro och SM-finalen i amerikansk fotboll, som för tredje året i rad står mellan Stockholm Mean Machines och Arlanda Jets. Några sitter vända mot varandra och pratar om matchen, om arenan – är det en inomhus- eller utomhusarena undrar någon. En säger att det känns peppigt att möta Arlanda Jets, ett lag som de säger har sin största styrka i snabbheten. Några vill vara ifred och koncentrera sig. Längre bak i bussen sitter flera i laget med slutna ögon med hörlurar i öronen. Nea Asphäll och Caroline Eek småpratar. Nea Asphäll jobbar som b-fotograf och förklarar att det är skönt att tillhöra ett lag, som frilansare till yrket känns det bra att ha ett sådant sammanhang. Hon började träna amerikansk fotboll för bara ett par månader sedan. Det var en kollega som själv hade spelat som tipsade henne eftersom han tyckte hon hade rätt fysik och hjärna för sporten. I dag är hon reserv på positionen som linebacker, och spelar från start i en del så kallade ”special teams” som är specialiserade på särskilda matchsituationer.

– Jag är inte nervös utan taggad, ska mörsa ner eller ”döda dem” som vi säger, förklarar hon och skrattar, det vill säga att stoppa motståndarna genom att tackla ner dem på marken.

Caroline Eek som sitter bredvid har spelat längre, även om detta är hennes första säsong i Stockholm Mean Machines. Tidigare spelade hon mixat i Carlberg Cavaliers, som är Militärhögskolan Karlbergs och Försvarshögskolans fotbollslag. Nu spelar hon som wide receiver och ska därmed göra sig fri för att kunna ta emot sin quarterbacks passning, men också hon kommer att spela i special teams.

– Jag känner mig lugn för jag vet vad jag ska göra, jag försöker att fokusera på mig själv, säger hon.

Senaste gången de mötte Arlanda Jets var under sommaren och då var flera av deras mer erfarna spelare borta på grund av skador. Nu är de tillbaka, det gör att det blir lite svårt att bedöma motståndet denna gång. Men det handlar om att lita på att spelböckerna, de så kallade playbooksen som innehåller olika typer av spelmönster, sitter.

– Nu gäller det att slappna av så mycket som möjligt, säger hon.

I den främre delen av bussen har Thomas Larsson rört sig mellan de olika assisterande tränarna för att prata igenom dagen och spelet, hela tränarstaben är på plats. Thomas Larsson blev huvudcoach för damlaget den här säsongen och har haft som målsättning att både utveckla lagets spelböcker, samt att gjuta samman de många nya spelarna med de som spelat i laget längre.

– Många av veteranerna har tagit till sig de yngre och det är bra sammanhållning, säger han. Laget fick nyligen sammanlagt fem priser för bästa spelare när SAFF hade sin årliga utnämning – Thomas Larsson blev då också vald till årets tränare.

– Jag tror att det blir en bra match, Arlanda Jets är inte lika stora som Örebro men de är snabbare, säger han.

Han pratar om vikten av att försvaret fungerar bra:

– I dag gäller det att minimera misstagen, är det något som kan ställa till det så är det nerverna, säger han och lägger till:

– Jag tror inte att någon har sovit ordentligt i natt eller ätit frukost, men det handlar om vad vi gör av nervositeten.

I tränarstaben ingår de assisterande tränarna James ”Smokey” Robinson, Martin Sohlberg, Philip Lindviken, Jimmy Lundqvist-Kuusinen, Ricky Peña Viteri, och Rodrigo Montesino Ferrada, flera av dem har själva spelat ihop. Ricky Peña Viteri sitter försjunken med hörlurar på när jag knackar honom på axeln. Han koordinerar det offensiva spelet. Med ursprung i Orange County, Kalifornien i USA, har fotbollen alltid funnits nära. Han har tidigare spelat i Djurgården och Tyresö men spelar nu för Stockholm Mean Machines. Att träna lagets damer har inneburit en utmaning:

– Kvinnorna är smartare, mer professionella och fokuserade, det går inte att göra något misstag för tjejerna kommer genast att ifrågasätta det.

Han pratar med stolthet om sina spelare, om quarterbacken som gjort 28 touchdowns, om sina solida receivers (mottagare), och har svårt att smälta att flera av dem inte ens var nominerade till SAFF:s prisutdelning. Nöjd är han dock att Johanna Holtz utnämndes till årets rookie. På frågan om vad han kommer att förmedla till spelarna innan match svarar han:

– Att de ska gå ut och ha kul. Jag anser att vi har det bästa laget och att ingen kan stoppa oss förutom vi själva. Att de ska lita på oss tränare, säger han.

En av de spelare som Ricky Peña Viteri menar borde ha blivit vald till årets spelare är Emma Friberg. Redan 2012 blev hon uttagen till landslaget men blev då tvungen att tacka nej. Hon kommer snart att spela i Finnkampen men i dag är det bara SM-finalen som gäller:

– Det känns nervöst men kul, säger hon om tankarna och känslorna inför matchen.

– Så fort jag börjar värma upp så känner jag alltid ”jo men jag kan ju det här”.

Allt kan hända i finalen tror hon. Att Stockholm Mean Machines vunnit de två senaste finalerna har nog bara gjort Arlanda Jets mer revanschsugna:

– De har inget att förlora och det kan vara ganska svårt att möta ett sådant lag, säger hon.

Det har gått två år sedan Emma Friberg sökte sig till amerikansk fotboll, hon ville pröva på en lagsport efter att ha sysslat med bland annat backhoppning när hon var yngre.

– Amerikansk fotboll handlar mycket om taktik, det är lite som att spela schack.

Det är trångt i den lilla restaurangen högst uppe i Behrn arena. Vid två långbord sitter laget, tränarna och en och annan medrest supporter och äter lunch. Här i Örebro har flera spelare anslutit till laget. En av dem är Martina Karlsson, som varit i Italien och spelat VM i flaggfotboll i veckan, en sport som utvecklats ur amerikansk fotboll, men som inte tillåter tacklingar. Martina Karlsson spelar i nummer 13 och hennes röst är hes för dagen. Liksom Emma Friberg spelar hon i landslaget, som quarterback, en position som fungerar som spelfördelare och som måste ha koll på hur medspelarna i den offensiva linjen rör sig. Bredvid sitter Nadia Larsdalen som har målat naglarna i guld, och som har med sig sin son André. Hon har tidigare spelat flaggfotboll i Mexiko och började i Stockholm Mean Machine först i maj i år. Men det finns stora likheter mellan flaggfotboll och amerikansk fotboll:

– Båda är taktiksporter, säger Nadia Larsdalen som själv spelar som cornerback på den defensiva linjen ute i hörnet.

På det gröna konstgräset går flera killar och drar ett H-format mål efter sig. Planen håller på att genomgå en make-over. Två killar i shorts och keps mäter ut och markerar spelplanen för amerikansk fotboll med streck, lite grådaskiga i tonen i jämförelse med fotbollsplanens bländvita. Stockholm Mean Machines börjar värma upp, gör övningar med sina respektive tränare. Amerikansk fotboll kräver ett stort spelarantal, elva är alltid på plan men ett lag kan ha upp till 45 spelare sammanlagt. Men eftersom det också ofta finns en hel tränarstab på sju-åtta personer så blir ingen spelare bortglömd, alla får möjlighet att utvecklas och hjälp att finslipa sin teknik. Spelarna övar några sista gånger på att få iväg passningar, på att ta emot bollen med sina handskbeklädda händer, eller på att blocka. Samtidigt har Arlanda Jets anlänt och gjort entré.

I solen på läktarna sitter 242 fans som valt att se matchen live i stället för via datorn. Arlanda Jets och Stockholm Mean Machines står uppställda medan nationalsången framförs, Arlanda Jets i sina orange-svarta matchställ. Stockholm Mean Machines i silverfärgade hjälmar och mörkblå ställ. Med svarta streck bakom gallren och de bulkiga skydden ser spelarna mäktiga ut. Amerikansk fotboll är ett positionsspel med fasta mönster. Det anfallande laget får fyra försök på sig att ta sig framåt mot motståndarens målområde, med minst tio yards eller lite drygt nio meter, samtidigt som motståndarlagets defensiva spelare gör allt för att stoppa dem. Quarterbacken tar emot instruktioner från sin coach om vilket spel de ska köra på, som sedan vidareförmedlar det till övriga laget.

Matchen spelas i fyra gånger tolv minuter. Vid kickoff sätter spelarna sätter iväg åt olika håll. De defensiva spelarna tar sikte på sina motspelare och kastar sig över dem, bokstavligt talat. När Arlanda Jets quarterback letar efter någon att passa tar Ulrika Almström från Stockholm Mean Machines effektivt ner henne. Längre in i spelet kastar en av domarna en gul flagga på planen, Stockholm får en straff emot sig och måste backa fem yard. Alexandra Linusson gör matchens första touchdown och Stockholmslaget tar ledningen med 6-0. Senare lyckas Martina Karlsson nå Johanna Holtz som kan göra Stockholm Mean Machines andra touchdown.

– Så ska det se ut, ropar lagledare Carl-Magnus Nilsson från sidolinjen.

Det låter ordentligt när kroppar kolliderar med varandra i tacklingar som ofta slutar i en hög av spelare. Vid några tillfällen är det en spelare som ligger kvar på planen, tränare eller sjukvårdare kallas ut och spelaren får applåder när hon går av plan. Mot slutet av andra perioden gör Stockholm Mean Machines ytterligare en touchdown genom Nina Kiviharju och tar ett extrapoäng. När det är dags för halvtidsvila är ställningen 20-0. Publiken gör sig hörd och jublar över en match som hitintills varit intensiv, men med många avblåsningar.

I omklädningsrummet är Ricky Peña Viteri inte helt nöjd:

– Det står 20-0 men vi borde ha en mycket större ledning. Jag vill att ni ska vara bäst, säger han i omklädningsrummet. Spelarna, vars svartmålade streck nu har smetats ut över kinderna, bildar en klunga och skriker ut ”machines”. Nu redo för andra halvlek.

Det går lite motigare för Stockholm Mean Machines i tredje perioden till en början. Arlanda Jets satsar stort på att vända matchen, får till ett bra passningsspel. Men Stockholm Mean Machines kan bryta och hämta nya poäng när Martina Karlsson passar till Ebba Hällasjö som gör touchdown, och i fjärde och sista periodens första anfall gör Nina Kiviharju ytterligare en touchdown och ställningen har dragit iväg till 32-0. Martina Karlsson lyckas sedan få in en snygg passning till Johanna Holtz som gör en lika imponerande mottagning och kan säkert göra Stockholm Mean Machines sista touchdown. När bara drygt fem minuter återstår av matchen kan Arlanda Jets i alla fall spräcka nollan och gör välförtjänta sex poäng när Anna Persson reducerar till 38-6 som blir slutresultat.

När matchen blåses av rusar resten av laget ut på plan och hurraropen blandas med stora kramar. Thomas Larsson springer också ut på plan, genomblöt. Några av spelarna har några minuter tidigare hällt en hink med vatten över honom – en tradition inom amerikansk fotboll. En flaska åker fram och Nathalie Lindberg Andersson, som skulle lägga av men sedan inför säsongen gjorde comeback, sprayar laget med skumpa. Det blir prisutdelning, matchens bästa spelare utses. Guldskimrande konfetti och gyllene ballonger tas fram och det är fest.

– Ta ett knä, säger Carl-Magnus Nilsson till spelarna som samlas framför honom.

– Det här kommer ni att minnas för livet, säger han och är märkbart rörd, inte minst då hans dotter Alice Nilsson är en av de som nu tagit SM-guld, liksom han själv också gjort flera gånger på 1980-talet. Sedan tackar han alla som gjort finalen möjlig, inte minst alla volontärer i Örebro, som bara några minuter efter matchslut redan håller på att återställa arenan till en vanlig fotbollsplan igen.

SM-guld, SM-guld, SM-guld skrålar de i bussen hem. Thomas Larsson håller ett kort tal:

– Jag älskar er allihop, ropar han ut och skålar. Boomboxen sätts på och stämningen är hög, glada ansikten reflekteras i rutorna medan det svarta landskapet svischar förbi utanför. Martina Karlsson, som är en av veteranerna i laget, sätter sig bredvid och vill berätta om varför hon känner så passionerat för sporten som hon inte bara tävlar i, hon är också tränare för pojklagen U11 och U13 i Stockholm Mean Machines. Styrkan i sporten ligger i att alla spelare är lika viktiga för ett framgångsrikt lag – mer än i de flesta andra sporter menar hon:

– Alla är beroende av varandra, det finns inte någon spelare som inte är viktigt, det funkar inte att ha en Zlatan.

Quarterbackspositionen som hon spelar står ofta i fokus, därför är hon glad över att Stockholm Mean Machines mest värdefulla spelare under finalen blev Julia Olsson, som spelar på den mindre synliga offensiva linjen. Den offensiva linjen stoppar motståndarlagets försvarsspelare så att de inte kan tackla omkull henne:

– Jag tror på min offensiva linje och vet att de är där för mig, säger hon och förklarar att respekt och förtroende är något av det viktigaste för ett framgångsrikt lag. För henne, och många andra, är laget helt enkelt en familj som man kan lita på:

– Om någon tror på dig så vågar du mer, säger hon, samtidigt som tonerna till Abbas The Winner Takes It All väller ut i bussen.

Väl tillbaka i Stockholm går Martina Karlsson och ett gäng av i Årsta, och det blir tyst i bussen. Kvar är bland annat Nadia Larsdalen, och Nea Asphäll, hon ska upp och filma på morgonen. När vi passerar Västerbron är det någon som av en händelse avfyrar fyrverkerier, och det är efter midnatt när bussen slutligen stannar vid Zinkens IP. Finalresan är slut för den här gången. Spelarna går hemåt i natten med guldmedaljer runt halsen.