Utställningen Mellan verkligheter som pågår i Hasselblad center på Göteborgs konstmuseum just nu framställer en lucka i historien såväl som i verklighetsbeskrivningen. Kvinnokampen, feminismen, kanske den enskilt mest framgångsrika politiska kampen som förts under perioden, syns inte till. Inte heller hbtq-kampen som även den varit resultatrik. Det konstaterar Maria Jacobson som frågat Museet hur de tänkt.
Det var med en viss förväntan jag gick till Hasselblad center på Göteborgs konstmuseum för att se den nya fotoutställningen Mellan verkligheter. Fotografi i Sverige 1970-2000. Ett samlat grepp över tre decennier utlovas. I informationen på hemsidan står också att utställningen fyller en betydande lucka i förståelsen av fotografins närhistoria.
Den rymmer ett stort antal mycket fina bilder från några av våra främsta fotografer. Många av dem har jag sett tidigare men de förtjänar att ses igen, exempelvis Monika Englunds serie om 60 bilder av en förlossning eller Tuija Lindströms Kvinnorna vid Tjursjön. Yngve Baums bilder från varvsindustrin är svårglömda
Men jag vill påstå att utställningen i sig framställer en lucka i historien såväl som i verklighetsbeskrivningen. Den utges innehålla politiska protestbilder. Det stämmer; från exempelvis Palestina-rörelsen och om facklig kamp på manligt dominerade arbetsplatser. Kvinnokampen, feminismen, kanske den enskilt mest framgångsrika politiska kampen som förts under perioden, syns inte till i utställningen. Inte heller hbtq-kampen som även den varit resultatrik.
Båda dessa kamper har bland annat lett till viktig lagstiftning för att öka människor rättigheter. Vi som följt de här rörelserna vet också att det har fotograferats – dokumentation är en viktig del av det strategiska kamparbetet. Utställningen Kärlek, makt och systerskap som visades i början av 2000-talet vittnade inte minst om det. Och finns det någon fotograf som satt hbt-frågor på dagordningen så är det Elisabeth Ohlsson Wallin med Ecce Homo i slutet av 1990-talet. Hennes bilder ledde till en livlig debatt i breda samhällslager, både om kön, sexualitet och religion. Jag minns att bilderna till och med användes som undervisningsmaterial i Metropolitan Community Church – ”gaykyrkan” – i New York, där jag var volontär under år 2000. Ohlson Wallin är inte alls representerad i Mellan verkligheter. Pridefestivalen, som i sin nuvarande form startade 1998, är också resultatet av en politisk kamp som innehållit ett antal demonstrationer och aktioner åren dessförinnan.
Kvinnor är inte helt osynliga i utställningen. Förlossningsbilder var till exempel radikala när de först visades på slutet av 70-talet och början av 80-talet. De synliggjorde reproduktionen, var informativa och bröt tabun om vad som får visas i offentligheten. Kvinnorna vid Tjursjön visar alldeles vanliga nakna kvinnor i vatten 1995 i en tid när skönhetsidealet stramades åt och kommersialiseringen av kvinnokroppen nådde en ny nivå.
Majoriteten av bilderna föreställer avklädda eller nakna kvinnor. Männen är huvudsakligen påklädda. Ett gängse mönster för könsskildringar, både historiskt och i nutid. Männen arbetar och är aktiva, kvinnorna är passiva, ofta hänvisade till privatsfären, till könet och sin kropp eller till traditionellt kvinnogöra. Mjuka kvinnokroppar, hårda manskroppar. Sammantaget är det en konservativ bild av ojämställdhet som utkristalliserar sig.
Av de drygt 50 fotografer som finns representerade är endast knappt 30 procent kvinnor. Också det är ett vanligt mönster för könsrepresentation.
Mellan verkligheter erbjuder i stort sett den vanliga patriarkala bilden av verkligheten. Visserligen kan besökaren se bilder tagna med skilda tekniker, präglade av en hög grad av konstnärlighet och kreativitet. Men jag blev besviken över att en så prestigefylld utställningsarena arbetar så stereotypt och konventionellt.
Jag frågade Hasselblad center varför det blev så. Jag fick ett trevligt och utförligt svar som tyder på att frågan har diskuterats i utställningsgruppen. Det visar sig att utställningskatalogen innehåller en problematisering av mansdominansen och boken Ecce Homo fanns i utställningshallen. På 70-och 80-talen fanns hindrande strukturer för kvinnor i fotografin som avspeglas i utställningen. Av bilderna som representerar 90-talet råder 50/50 könsbalans, står det i svaret.
Så på sätt och vis har jag både rätt och fel. En hänsyn till kön och sexualitet har tagits i utställningen. Men detta syns inte direkt för besökaren, utan finns som ett slags undre skikt. Det är begripligt men mer spännande hade varit om Hasselblad center gjort tvärtom – lyft fram det radikala och förpassat patriarkatet ner i katalogen.
