När Eduardo Galeano var i Sverige för att ta emot Stig Dagerman-priset tolkade jag hans tacktal. Vi var i Laxön och en entusiastisk publik hyllade Galeano som var glad att få ett pris efter en författare och journalist som han såg som en förebild, antifascistisk och orädd.

Nu möter jag Eduardo Galeano i hans födelsestad Montevideo och trots ett ihärdigt regn är han på gott humör. Han har precis återvänt från en resa till Bolivia där han träffade presidenten Evo Morales på tu man hand. Han besökte även Ecuador där han också mötte politiker och ekonomister. Han berättar att han följer noga vad som händer där Naturen har fått rättigheter och där presidenten Correa har bjudit många forskare och hackers från hela världen att delta och engagera sig i övergången mellan ett samhälle där kunskap ägs av en elit till ett samhälle där all kunskap ägs av alla.

Priset för moderniteten

Eduardo Galeano, som blev känd i hela världen med boken ”Latinamerikas öppna ådror”, är en övertygad miljöaktivist som är mycket kritisk mot de senaste vänster regeringar i Uruguay. Han är kritisk mot plantering av snabba eukalyptus som producerar pappersmassa som utvinns av Stora Enzo och Botnia, två skandinaviska pappersjättar som har etablerat sig i både Argentina, Brasil och Uruguay.

Uruguay håller på att förändras från ett land med boskap och herdar till ett land där sojabönor och pappersmassa håller på att bli landets stora exportvaror. Galeano och många med dem vill inte betala det priset som Modernitet innebär för Uruguay. Ett projekt som drivs av kinesiska och indiska företag och som går ut på att öppna gruvor på ytan håller på att skilja landet i två.

Galeano har blivit den intellektuelle ledaren för rörelsen som kritiserar vänster från en humanistisk och ekologisk hållning. Han stöder inte öppet någon av de politiska kandidaterna som ska tävla om makten i valåret 2014. Många tror att han kommer att stå vid Constanza Moreira, den enda kvinna som från Frente Amplio, Breda Fronten, vill utmana den officielle kandidaten Tabaré Vázquez, som har redan varit president i landet.

Men Galeano vill inte officiellt förknippas med Constanza. Han vill helst inte blandas in i politiken och granska makten utan att förbindas med något parti.

Galeano, jag och många flera, stod förra året utanför Högsta Domstolen och manifesterade vår avsky för omplaceringen av domaren Mariana Mota, som ansvarade för rättegångarna mot de militära ledarna som var skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna under diktaturen. Mota omplacerades och har inte kunnat fortsätta med dess viktiga arbete och många är kritiska mot hennes omplacering.

Återerövrar röst

Eduardo Galeano vill inte att de brott som begicks av militärerna under diktaturen glöms. Han var själv på väg att dödas av argentinska militärerna under sjuttiotalet. Hans goda vän författaren Haroldo Conti, medarbetare i Galeanos tidskrift Crisis, som han grundade i Buenos Aires, försvann och kastades i havet. Både Galeano och García Márquez har begärt att militärerna ska säga vem var ansvarig för hans död.

Galeano som bodde flera år i exil i Spanien, fick veta via vänner att Venezuelas president, Hugo Chavez, hade givit president Obama ett exemplar av hans bok ”Latinamerikas Öppna Ådror”. Boken, som på några dagar klättrade upp i Amazons försäljningslista, är fortfarande aktuell, hävdar Galeano. Hur de multinationella bolagen, både europeiska och amerikanska, plundrar kontinenten från råvaror och dömer människor att arbeta under miserabla förhållanden, gäller fortfarande, fortsätter Galeano.

”Det är därför”, säger Galeano, ”det är så spännande att se hur indianerna både i Bolivia, Peru och Ecuador, håller på att återerövra sin röst, som har varit stum under femhundra år”.