De flesta kvinnor i Sverige i dag går barhuvade och slöjor förknippas med islam. Men så sent som vid 1900-talets mitt täckte de flesta kvinnor huvudet, i synnerhet när de gick till kyrkan. Elisabeth Hallgren Sjöberg har studerat den kristna slöjtraditionen i Sverige. Hon beskriver en lång kulturtradition som kommit att tillskrivas ”Orienten” och fallit i glömska.
Elisabeth Hallgren Sjöberg har studerat den kristna slöjtraditionen i Sverige. Med det menas användningen av ”kvinnliga huvudbonader som bärs i avsikt att dölja håret av religiösa och kulturella skäl”. Sjöbergs funktionalistiska definition inkluderar huvudbonader i olika former och material: dok, klut, hätta, mössa, schalett och hatt.
Slöjornas symboliska funktioner delar Sjöberg upp i tre kategorier: hustruslöja, kyrkslöja och jungfruslöja. Hustruslöjan signalerar att en kvinna är gift, jungfruslöjan signalerar att en kvinna inte avser att gifta sig utan vill bli betraktad som en helgad jungfru och kyrkslöjan är förenad med religiösa föreställningar och sed vid kyrkobesök. Dessa olika betydelser uppkom och upphörde, enligt Sjöberg, vid olika tillfällen på olika platser
Central för avhandlingen är den berömda passagen där Paulus föreskriver slöjanvändning för kvinnor i Första Korintierbrevet 11:3-16
”Nu vill jag att ni ska veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud. En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller raka av håret måste hon ju ha någon huvudbonad. En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull. Och ändå: i Herren kan inte kvinnan tänkas utan mannen, och inte heller mannen utan kvinnan. Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, och allt kommer från Gud.
Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad? Lär er inte redan naturen att det är en vanära för mannen att ha långt hår men en heder för kvinnan, hon har ju fått sitt hår som slöja. Någon vill kanske börja strida om detta, men vi har ingen annan ordning, och det har inte någon av Guds församlingar.”
Sjöberg noterar att denna föreskrift skrevs i en tid då Paulus drog upp grundreglerna för en ny religion, i en judisk kontext då män skulle täcka sitt hår när de gick in i Guds tempel. Föreskriften markerade kristendomens särart. I det samhälle där Paulus verkade förväntades gifta kvinnor dölja sitt hår, vilket sågs som ett tecken på ödmjukhet inför mannen och på kvinnans kyskhet: ”En judisk make hade rätt att skilja sig från sin hustru utan att betala tillbaka hemgiften om hon hade gått barhuvad utomhus”. Sjöberg menar att avlagringar av dessa föreställningar kan spåras ända in i 1800-talets Sverige.
Bland allmogen i Sverige tidigt 1800-tal gällde att kvinnan skulle sätta upp håret och dölja det efter konfirmationen. Kvinnor undvek att klippa håret (som ansågs vara en prydnad och symbol för heder). Kort hår ansågs fult och skamligt och straff mot okyska kvinnor kunde bestå i stigmatisering genom hår och huvudbonad.
Under 1800-talet byttes de traditionella bygdedräkterna med sina lokala variationer ut mot en mer homogen och industriellt tillverkad klädsel och kring 1860 spreds användningen av schaletter som såg likadana ut oavsett om den som bar dem var gift, ogift mor eller ungmö. Detta bidrog till att stigmatiseringen av ogifta mödrar minskade och att slöjbruket inte längre signalerade civilstånd. Vid slutet av 1800-talet började allmogekvinnor ersätta schaletterna mot finare hattar, vilket tidigare varit förbehållet de högre stånden. Spänningarna kring överträdandet av klassgränsen verkar ha underlättat övergången till att det blev mer socialt acceptabelt för allmogekvinnorna att visa håret.
Under 1900-talets diskussioner om kvinnors status och om prästvigning av kvinnor, som Sjöberg noggrant går igenom, märks att ordet ”slöja” förknippas med Orienten och kvinnoförtryck. Både motståndarna till och förespråkarna för kvinnliga präster tycks vid denna tidpunkt ha uppfattat begreppet ”slöja” som ett österländskt plagg som dolde ansiktet och deras tolkning av 1 Kor. 11 bortsåg från påbudet att täcka huvudet till förmån för andra aspekter av textstycket såsom erkännandet av kvinnors rätt att profetera. Även konservativa kristna, som ville bevara idéerna som slöjan symboliserat, var benägna att överge den ”österländska” tygbiten. Inom pingströrelsen förflyttades symboliken från huvudbonaden till håret i sig. Kvinnans hår blev i deras fall verkligen ”såsom en slöja”.
Sjöbergs avhandling utgör en förtjänstfull studie som rent empiriskt berikar och nyanserar samtida debatter om den ”muslimska slöjan”. Som Sjöberg påpekar motsvarar de uppfattningar om slöjans betydelse inom den kristna traditionen som framkommer i studien icke muslimers syn på den muslimska slöjan idag. När, hur och varför uppkom glömskan om den kristna slöjtraditionen? Jag väntar med spänning på en uppföljare.
