Nu kommer en ögonblicksbild från Sverige 2014. Jag var på väg hem från en fest. Kom till t-centralen. Plötsligt försökte en man knuffa ner mig på spåret. Blev naturligtvis skiträdd, eftersom jag balanserade på kanten. Om tåget kommit där och då hade jag antagligen dragits med. Då hade jag varit död nu.

Människor som såg det hela var mest paralyserade. Helt naturlig reaktion. Jag tog mig därifrån, blodet pumpade. Mannen gick vidare, trakasserade, visste inte vad han gjorde, full som fan. Ingen gjorde någonting. Antagligen kunde han mycket väl ta livet av sig själv eller någon annan. Det var 1 minut kvar till tunnelbanan kom. Försökte lugna honom, fick med honom in på tåget mot Skanstull. Sa att jag skulle hjälpa honom. Han sa att han älskade mig.

Tillslut, efter att fått avstyra ett bråk så låg han där på trottoaren utanför Ringens köpcentrum. Jag ringer polisen. De kommer aldrig. Mannen som försökte knuffa ner mig på spåret var i min ålder, kom från Kristianstad. Han började gråta när jag frågade om hans liv. Sen somnade han med huvudet i mitt knä. Jag insåg att han inte skilde sig från mig. Säkert liknande bakgrund, båda ett varmt klappande hjärta.

Han hade blivit uteliggare, försökte uthärda det livet. Samhället kom aldrig för att hjälpa när jag ringde, på samma sätt som samhället verkar misslyckas att hjälpa de mest sköra människorna. Tillslut lämnade jag mannen som försökte knuffa ner mig på spåret. Jag grät lite. Han ligger säkert kvar på trottoaren när jag skriver det här. Vet inte vad han heter.

Vill inte ha det så här.