Nakna kvinnokroppar förekommer i politiska och feministiska sammanhang igen. Bara bröst utan BH sågs som en politisk handling under det som brukar kallas för ”Andra vågens kvinnorörelse”.
Hur kan vi anlaysera frågor om olika kroppar och feminininiteter? Fyra feminister träffades för ett samtal utifrån dessa frågor. Katarina Rosengren Falk sammanställt en del av allt som sades.
När skilda fenomen som Femen, Slut Walk och Lena Dunham med Girls i dag adresserar den mer eller mindre nakna kvinnokroppen på delvis nya sätt har motståndet ofta varit stort. Rasifierade feminister har avslöjat Dunhams vithetsnormativitet, Femen har fått skarp kritik av muslimska feminister och Slut Walk har problematiserats av Black Feminists.
Bara ett av många exempel är hur ikoner som Rihanna och Beyoncé tolkas annorlunda än Madonna, Lady Gaga och andra vita, kvinnliga artister. Medan Gaga och Madonna ses som aktiva subjekt med kontroll över sin image, karriär och hur de väljer att exponera sina kroppar kritiseras Beyoncé och Rihanna för att reproducera sexism.
Kategorin kvinna har länge varit utgångspunkten för mycket feministisk aktivism och forskning. Att utgångspunkten ofta har varit kvinnors erfarenheter har gjort att feminismen har kopplats väldigt starkt till kvinnokroppen.
Samtalet tog sin utångspunkt där, med Julia Skotts bok Kroppspanik i våra händer.
Katarina: Det är märkligt att det kritiska perspektivet på det vi uppfattar som biologiska sanningar är så svagt. För mig har Kroppspanik kopplingar till Anne Fausto-Sterlings arbeten. Till exempel Myths of Gender. Biological Theories about Women and Men (1992) fick mycket uppmärksamhet för avslöjandet av myter kopplade till kroppar och kön inom medicinen. Är det inte konstigt att den inte har fått fler populärvetenskapliga efterföljare?
Julia: Jo, verkligen. Vid ett tillfälle kom en kvinna fram och sa ”jag önskar att du hade skrivit den här för 40 år sedan”. Många har bemött boken just så, att den behövs. Jag och min förläggare brukar konstatera att vi önskar att det inte vore så. Jag diskuterar flera vetenskapliga undersökningar i boken och diethetsen är exempel på det mer populära perspektivet. Vare sig fetma eller övervikt har en direkt koppling till ohälsa, det vet vi vid det här laget. Ändå fortsätter sådana myter och halvsanningar att spridas. Mitt syfte är förstås att lyfta stereotyper och strukturer för att kunna förändra. Men jag har ändå fått kritik för att ge en överdrivet negativ bild av vår syn på kroppar.
Katarina Rosengren Falk och Julia Skott
Katarina: Kritiska perspektiv på normer och sterotyper möter ofta den sortens motstånd. För mig har boken resulterat i en aktiv, positiv känsla. En annan väldigt inspirerande text på senare tid för min del är RUMMETs manifest i Bang.
Judith: RUMMET är ett separatistiskt forum och en plattform. Vi fyra som har startat projektet har alla erfarenheter av att ta upp antirasistiska frågor. När vi har gjort det i de sammanhang där vi verkar har vi blivit mottagna med ständiga frågor och ifrågasättanden. Så vi testade att vända oss mot varandra för att se vad som händer då. Det var väldigt skönt, upptäckte vi.
Maria: Min ingång till det här samtalet är mitt intresse för visuell politik och kultur och mitt intresse för groteska kroppar och groteska estetiska uttryck som skapar illusioner om bland annat ras. Jag tittar på den groteska formen av vithet. Visuella uttryck, kroppsuttryck, skapar illusioner om kroppar. Bland annat undersöker jag i relation till detta vad en fet vit person är, utifrån vithetsstatus?
Julia: För tjocka personer finns det andra normer och stereotyper. Den som är smal kan bete sig på ett visst sätt, om du är tjock uppfattas samma kläder, beteenden och annat som avvikande, som förkastligt.
Maria: Ja, olika typer av gester, vanor och liknande skrivs in i idéer om ras, klass och annat. Den disciplinerade kroppen är köns-, ras- och klasskodad.
Judith: Mycket som har med vitheten att göra är kopplat till just disciplin, att vi ska kunna uppvisa den återhållna kroppen.
Maria: Samtidigt som det finns en illusion om den vita, medelklassfemininiteten, den pastellfärgade kroppen i Sverige, som naturlig.
Julia: O ja. Dessutom är det helt ”naturliga” något som vissa grupper vet är extremt kontrollerat och disciplinerat. En särskild frisyr som uppenbart har blivit plattad och sedan lockad, den perfekta men ”naturliga hyn”, det nästan osynliga sminket som tar längre tid – de som brukar ägna sig åt detta vet hur mycket tid och engagemang det kräver.
Judith: Ja, det handlar mycket om hur vitheten är kopplad till civilisation. En civiliserad kropp kan vara ”naturlig” medan andra uttryck så som att vara för sminkad, för tjock, för svart signalerar något annat, något som inte går att tygla.
Maria: Absolut. Det vilda sminket eller de överdrivna gesterna är obegärligt. Det reduceras till något skamligt eller oattraktivt eftersom det visar brist på civilisation, på disciplinering.
Katarina: Det gäller också ålder. Idéer kring hur begär är kopplat till kvinnors fertilitet har skapat nya spelregler för kvinnor med bland annat cougarbegreppet som syftar till att kvinnor ska fortsätta vilja vara begärliga och attraktiva utifrån (hetero-)normen ung, vit, och så vidare. Kanske har analyserna och synen på naturlighet kontra skönhetsoperationer inte riktigt hunnit med här, eller kanske är det så uppenbart att vi inte behöver tala om det? Väldigt många idéer kring kvinnor som ett av två separata kön har hursomhelst blivit irrelevanta för feminismen. Hela idén är så problematiserad att den kanske inte längre är intressant som kategori, håller ni med mig?
Maria: Ja, och tyvärr finns den kvar inom den feminism som lyfts fram i media. Det finns något generellt som börjar bli väldigt tydligt i detta. De feministiska röster som ges plats och utrymme i media har oftast inte något avancerat anspråk. Jag ser det som ”plakatfeminism” och jag skulle säga att den sortens plakatfeminism springer ur vita, feministiska intressen.
Katarina: Ja, det är djupt problematiskt att kultur, populärkultur, media och det offentliga rummet är överfulla med ytliga och förenklade stereotyper kring feminism och kvinnokamp, samtidigt som förlegade och objektifierade kvinnobilder kvarstår.
Maria: Javisst, detta tränger undan andra rörelser och sker på bekostnad av alternativa radikala tankar. Det som anses vara för svårt för ”Verklighetens folk”. Det som Gramsci hävdade, att ”det bästa sättet att hålla nere ett folk är att inte utbilda dem”.
Judith: Mycket av feminismen utgår ifrån en vit, normativt begärlig kvinnokropp. Detta förväntas alla förstå, eftersom vi utgår ifrån det som alla uppfattas begära. Sådan feminism är mer krävande för mig. För mig är detta svårare att acceptera. Ändå påstås mina ifrågasättanden av frånvaron intersektionalitet och annan antirasistisk kritik vara svårare att förstå och jag avkrävs ständigt förklaringar.
Maria: En intention med feminismen är att den är erfarenhetsbaserad. Feminismen har velat göra politik av gemensamma upplevelser och emotioner. Den som då inte delar dessa erfarenheter måste imitera för att bli feminist. Det är svårt för den som inte har känt hur det är. Rasifierade-, överviktiga-, ”white trash”-kroppar, de som jag sammanfattar som groteska, de anses inte åtråvärda. Det är kroppar vi inte begär, inte sörjer, inte längtar efter. Kroppar vi inte vill se ut som. De kropparna som vet hur det känns att inte vara åtråvärda eller önskvärda.
Katarina: Idén om begär är heteronormativ, vithetshegemonisk, väldigt kopplad till vad vi förväntar oss att en vit, heterosexuell cisman begär. Ålder är som sagt också en kategori som ständigt utdefinieras ur begärsstrukturer.
Judith: Gamla kroppar används ofta som skämt i komediserier, som punchlines. Gamla kroppar är, precis som transkroppar och svarta, överviktiga kvinnokroppar roliga.
Katarina: En delvis annan kategori, men med likheter är feminister. Genom historien har kvinnosakskvinnor beskrivits fula, manhaftiga, som obegärliga för män.
Judith: Ja, fast kategorin feminister är konstruerad utifrån vita kroppar som faller ifrån, så ja, det är en annan sorts kategori, en i grunden vit kategori.
Maria: Inom akademien uppfattas min femininitet ofta som obegriplig.
Katarina: Det är också min erfarenhet av akademien och andra kulturelitistiska rum. Jag kan tänka att det jag försökte göra tidigare var att klä ut mig till man, men min kropp stod i vägen ändå.
Julia: Ja, det finns ju beröringspunkter mellan dessa erfarenheter. Att påpeka strukturerna och stereotyperna gör att förskjutningar sker, som gynnar andra avvikare. En undersökning som jag tar upp i Kroppspanik visar att det går att träna hjärnan till att förändras. När vi får se andra kroppar skiftar våra uppfattningar kring vad som är åtråvärt och önskvärt. Folk som möter fler variationer av kroppar börjar uppskatta mer än bara de smala, vita stereotyperna vi är vana vid, det är vetenskapligt bevisat!
Judith: Ja, det är ju förhoppningen om intersektionalitet. Strategier kan vara att styra över sin egen framställning. Styra över sin egen kropp.
Katarina: I universitetsvärlden är nog de flesta genusvetare och feminister intersektionellt influerade i dag. Ändå vittnar många rasifierade kvinnor och feminister om hur de möter oförståelse av vita kvinnor som kallar sig feminister. För dem som ännu inte har kommit dit är det kanske dags att öppna för rasifierades-, transkvinnors- och funkispersoners erfarenheter på ett djupare plan?
Maria: Erfarenheten av att bli disciplinerad som ”den andra” gör att vita feminister kan översätta sina upplevelser. Vi kan vara varandras allierade även om vi inte delar alla erfarenheter.
