Marknadsstyrningsreformerna i välfärden har inneburit en större exploatering av den övervägande kvinnliga arbetskraften och en utarmning av innehållet i deras yrkesliv. Det har orsakat kvalitetsförsämringar. Svaret har blivit en gränslöst växande kontrollapparat som bärs upp av mellanchefer. Katarina Mattssons reportagebok Välfärdsfabriken tar oss från reformernas tankekonstruktion till välfärdsutförarnas verklighet.
Den stora samhällsförvandlingen som pågått i Sverige under de senaste decennierna och som kallats för systemskifte, marknadsstyrning, nyliberalism och New Public Management leddes av den grundläggande föreställningen att privatisering och konkurrensutsättning av offentlig verksamhet skulle göra den billigare och mer effektiv. Det var en ren tankekonstruktion, även om empiriska tecken på dess negativa sociala konsekvenser redan visat sig i England och USA vid den tid då Sverige hakade på.
Som alla trosuppfattningar var marknadsstyrningsideologin motståndskraftig mot fakta som motbevisande dess trossatser och enskilda misslyckanden. Den som ifrågasatte den eller manade till eftertanke dömdes ut som bakåtsträvande motståndare till förändring. Det var uppenbarligen effektivt: flera av de välfärdsarbetande kvinnor som Kristina Mattsson intervjuat i sin bok Välfärdsfabriken känner sig tvungna att deklarera att de inte är bakåtsträvande när de framför sin syn på vad marknadsstyrningsreformerna inneburit för deras verksamhet.
Mattssons reportage tar oss till de konkreta verkligheterna vars villkor förändrats av reformerna. När vittnesmålen från den ena efter den andra verksamheten samlas ihop får vi en klar bild av det som hänt: de som utför själva verksamheten har fått fler arbetsuppgifter, växande redovisningskrav och sämre anställningsvillkor samtidigt som en enorm administrativ apparat byggts upp. Det resulterar i försämringar av verksamheternas kvalitet och leder inte till besparingar.
I den könade arbetsmarknadens sammanhang innebär det en enorm överföring av resurser från kvinnor till män. Lite tillspetsat kan man säga att många dåligt betalda kvinnors ”delade turer” betalar för några, ofta manliga, mellanchefers lön. I dag är många unga kvinnor som arbetar i välfärden korttidsanställda medan deras chefer har fasta jobb. Kvinnorna kan inte ställa krav på sina arbetsvillkor samtidigt som jakten på utgifter gör det ibland omöjligt att utföra ett bra arbete. Dessutom blir de förhindrade att offentliggöra missförhållanden.
”Varje gång vi har pratat med tidningarna har vi blivit inkallade, men vi måste ju berätta när folk inte mår bra”, säger Berit som arbetar inom vården.
Både framväxten av det nya administrativa skiktet och försöken att lägga munkavel på anställda är konsekvenser av marknadsstyrningsideologins tilltro till toppstyrning. En strikt hierarkisk organisationsstruktur som är vanlig i delar av näringslivet har överförts till välfärdsproduktionen. Toppstyrningsmodellen är indifferent för grundlagsskyddade rättigheter som offentlighetsprincipen och meddelarskyddet samt för anställdas professionella integritet och yrkesetik. Idealet är att konflikter aldrig kommer upp till ytan och att ledningen utövar monopol på verklighetsbeskrivningen genom att avkräva ”trohet” och ”lojalitet” av anställda.
Detta är ett strukturellt problem som i viss mån är oberoende av de enskilda chefernas uppfattningar. En del chefer är själva kritiska till utvecklingen. Socialdirektören Peter Löthman till exempel: ’Efter många års hård budgetstyrning ser det ut som om vi inte blivit billigare, vi har bara levererat sämre välfärd till medborgarna. Med logistik och kunskap från tillverkningsindustrin har vi t. ex. ökat specialiseringen hos våra medarbetare för att på det sättet sänka enhetskostnaden (…) Men vi missade att ta med kundens högst individuella önskemål och behov i planeringen, vilket direkt medfört ineffektivitet och slöserier”.
Mattsson förespråkar en återgång till en mer demokratisk organisationsstruktur som tar vara på medarbetarnas erfarenhetsbaserade kompetens och ger väldfärdsutövarna bättre arbetsvillkor och större kontroll över sitt eget arbete.
”Dagens forskning kallar det praktisk kunskap eller professionellt omdöme när den erfarna undersköterskan eller vårdbiträdet hör på patientens andning om det är lugnt eller dags att ringa på en doktor, och med en blick kan bedöma hur långt borta döden är på ett hospice. Praktisk kunskap är ett osynligt samhällsfundament och grunden i alla professioner och yrkesgrupper”.
Hon menar att komplexitetsgraden i bedömningen av mål och resultat för biltillverkning respektive omhändertagande av levande människor skiljer sig åt och gör överföringen av sifferbaserade målstyrningsmodeller till välfärden olämpliga. De är dömda att missa det väsentliga. Dessutom leder toppstyrningens avprofessionalisering av anställda till kompetensförlust, kvalitetsförsämring och en ohejdbar karusell av kontrollinstanser när tankekonstruktionerna inte visar sig överensstämma med verkligheten.
Mattsson lyfter fram att hög tilltro till medarbetare kännetecknar stora framgångsrika företag som Google och svenska it-företaget Knowit. Det är en socioteknisk organisationsmodell som passar bättre på välfärdssektorn än tillverkningsindustrins. Hon ger ett gott exempel på att ökad autonomi för medarbetarna inte nödvändigtvis är en fråga om politisk ideologi utan att det kan helt enkelt ge bättre resultat: ”I Sköntmon ledde självkritiken till förändring och nu har personalgrupper ansvar för ett mindre antal äldre som de hinner lära känna. Socialnämndens moderate ordförande räknar med både lägre sjukfrånvaro och personalomsättning, som kommer att spara pengar på sikt”.
Ingenting i Välfärdsfabriken är obekant eller förvånande, vi har alla på ett eller annat sätt erfarenhet av marknadsstyrningsreformerna och deras effekter och kan känna igen oss i många av beskrivningarna. Men de samlade vittnesmålen ger en överblick som utgör en god utgångspunkt för tänkande och debatt. Det framgår tydligt att marknadsstyrningen av välfärdssektorn är i akut behov av feministisk kritik.
