Susan Moller Okin menar att det finns en obehandlad spänning mellan feminism och kulturella minoriteters grupprättigheter. Feminism definieras som tron att kvinnor inte ska få nackdelar på grund av sitt kön, att de ska tillerkännas samma mänskliga värde som män, och ha samma möjligheter som män att leva meningsfyllda och fria liv. Spänningen mellan feminism och grupprättigheter gör det problematiskt att utifrån en liberal politisk åskådning stödja minoriteters grupprättigheter.

En anledning till att spänningen mellan kvinnors rättigheter och grupprättigheter inte uppmärksammats är enligt Okin att kulturer föreställs som homogena och icke könade. Vissa liberaler har försvarat grupprättigheter utifrån tanken att individer behöver en ”egen kultur” för att utveckla självrespekt och egenvärde, samt möjlighet att välja mellan olika livsformer. Dessa argument tar inte tillräcklig hänsyn till att det finns olika positioner och roller inom olika kulturer och vad dessa kräver av olika medlemmar, menar Okin. Vidare menar hon att liberala tänkare inte i tillräcklig hög grad räknat med den privata sfären och dess vikt för utövandet av ojämlikhet mellan könen.

Människors självkänsla utvecklas och överförs i familjelivet, skriver Okin, så även om många liberala tänkare kräver formell jämlikhet mellan könen räcker inte sådana inskränkningar av grupprättigheter eftersom genuskonstruktionen grundläggs i det privata.

Alltför stor respekt för skillnader

Enligt Okin har feminister haft en alltför stor respekt för skillnader mellan kvinnor och rädsla för imperialism samt en paralyserande grad av kulturrelativism. Respekten för kulturell skillnad är speciellt förödande för feminismen eftersom argumentet ”det är vår kultur” ofta används i patriarkala kulturer för att legitimera brott mot kvinnors rättigheter.

Okin erkänner att Andra vågens feminism ibland var okänslig för kulturella, religiösa, rasmässiga och klassmässiga skillnader mellan kvinnor. Men kritik av detta har resulterat i att varje generalisering om kvinnor betraktas som ”essentialistisk”. Minsta antydan från Första världens feminister att kvinnor och flickor i andra kulturer blir förtryckta av element i deras egen kultur betraktas som imperialism. Hon menar dock att detta är ett huvudsakligen akademiskt fenomen eftersom feministiska forskare ägnat sig åt att kritisera andra feminister för falska generaliseringar samtidigt som de undvikit att kritisera förtryck mot kvinnor runt om i världen.

Feministiska aktivister från Tredje världen som arbetar på gräsrotsnivå delar enligt Okin samma kritik som slagits ner på så fort den kommit från Första världen feminister. Detta synliggjordes under Kvinnokonferensen i Beijing då mötet enades om ett kraftfullt uttalande för att traditionella kulturella praktiker som är skadliga för kvinnor skulle förbjudas och elimineras.

Kultur, kön och den privata sfären

Okin ser kultur, kön och den privata sfären som intimt sammankopplade. Sexualiteten, samlivet och reproduktionen är områden som de kulturella och religiösa minoriteterna är mest angelägna om att kontrollera och som samtidigt är arenor där påtvingad ojämlikhet mellan könen utspelar sig. Skilda krav på ansvar och arbetsuppgifter i hemmet har stort inflytande på vem som kan framträda och ha inflytande på det offentliga och kulturella livet. Vad som utspelar sig i hemmet ligger inte utanför ”kulturen” utan tvärtom praktiseras, bevaras och överförs kultur inom hemmets väggar.

Enligt Okin uppfattas kontroll av kvinnor som en viktig uppgift i de flesta kulturer. Hon antyder att det historiskt kan ha berott på ovisshet om faderskapet. Spänningen mellan lagsystem och kulturell skillnad har varit långvarig, hävdar hon och hänvisar till Jeremy Bentham som på slutet av 1700-talet kritiserat: polygami, olika grader av hustrurs underordning, kastrering av eunucker för att bibehålla fruarnas trohet, klädkoder för att bevara kvinnors kyskhet, instängningen av hustrur, fäders barnmord, försäljning av döttrar, abort, och änkebränning. Okin menar att många av dessa fenomen ännu finns, tvåhundra år senare: barnäktenskap, tvångsäktenskap, skilsmässolagstiftningar som är ofördelaktiga för kvinnor, polygami, könsstympning.

Liberala argument för grupprättigheter

Okin hävdar att krav på kulturella grupprättigheter ofta handlar om könsfrågor och att kvinnors mänskliga rättigheter negligeras i namn av kulturell särart. Hon kritiserar tre slags argument som liberaler anfört till försvar för minoriteters rättigheter:

1. att människor har rätt till sin egen kultur och att kulturella minoriteter därför bör understödjas, även om de ibland bortser från medlemmars individuella rättigheter. (hon hänvisar till Moshe Halbertal and Avishai Margalit i ‘‘Liberalism and the Right to Culture” vad gäller denna uppfattning)

2. att medlemmars individuella rättigheter i en minoritetsgrupp är tillräckligt skyddade i ett liberalt samhälle och att minoritetsgrupper bör lämnas ifred vad gäller religiösa och andra kulturella praktiker som hör till det privata (hon hänvisar till Chandran Kukathas hävdar i ‘‘Are There Any Cultural Rights?”)

3. Minoriteter ska tillerkännas grupprättigheter i den mån de är internt liberala, eftersom kulturer är viktiga för människors utveckling av självkänsla, egenvärde och möjlighet att välja mellan olika livsformer (Will Kymlicka i Liberalism, Community, and Culture och Multicultural Citizenship)

Kvinnors perspektiv

Okin hävdar att de som försvarar individers rätt till sin egen kultur bör visa på vilket sätt tillhörighet i en förtryckande kultur är till individernas fördel jämfört med tillhörighet i en mindre restriktiv miljö. Om rätten att behålla sin egen kultur ska vara övertygande måste det visas att den inte är till skada för individerna. Hur kan det hävdas att flickor som råkar födas i familjer där könsdiskriminering accepteras har ”rättigheten” att bära tyngden av en puritanskt sexfixerad kultur? Hur kan deras identitet befrämjas av livslångt förtryck? – skriver Okin.

Grupper är inte homogena utan genomkorsas av maktskillnader, menar Okin. Vad blir konsekvensen av att lämna kulturella minoriteter ”i fred” när individers ”samtycke” till att delta i vissa kulturella praktiker kan bero på brist på makt, socialisering i en underordnad roll och bristande självkänsla? Varför ska en liberal stat vänta på att enskilda individer lyckas bryta sig ut och söka dess skydd? Är det inte att föredra att den liberala staten gör det klart för medlemmar i sådana grupper, i första hand genom utbildning men även genom straff när nödvändigt, att sådana praktiker inte tolereras?

Problemet med att erkänna grupprättigheter ens till grupper som formellt styrs genom liberala principer är att könsdiskriminering oftast sker informellt. Könsdiskriminering i dess mildare former existerar troligtvis i de flesta kulturer och liksom grövre former av könsdiskriminering har den kulturella rötter. Ingen kultur idag, varken minoritet eller majoritet, skulle passera som icke könsdiskriminerande om testet skulle omfatta den privata sfären. Det kan hända att krav på att omfatta den privata sfären av vissa ses som antiliberalt. Men om argumentet för grupprättigheter utifrån en liberal ståndpunkt bygger på kulturens vikt för individers självrespekt och egenvärde är frågan redan indragen i den privata sfären.

Okin understryker att många kulturer behandlar kvinnor ojämlikt och försöker kontrollera unga kvinnor i frågor som har livslånga konsekvenser. Okin menar att det är svårt att förstå hur dessa kvinnors kulturer föreställs ge dem möjlighet att ta informerade beslut om hur de ska leva sina liv eller möjliggöra meningsfulla alternativ. Deras kulturella arv utgör snarare ett allvarligt hinder än frihet.

Slutsatsen blir att det kan vara emot flickors och kvinnors intressen att tillerkänna grupprättigheter till kulturella minoriteter. Innan sådana rättigheter erkänns är det viktigt att uppmärksamma ojämlikheter mellan könen i det privata. Det måste också ses till att de medlemmar som har minst makt inom gruppen är ordentligt representerade. Unga kvinnor måste bli fullt representerade i förhandlingarna om minoriteters rättigheter.