Det kvinnohistoriska museet har motstått hård kritik och drabbats av flera tunga avhopp under resans gång, vilket Feministiskt perspektiv skrivit om tidigare. Bara dagar innan invigningen lyftes åter kritik från tidigare medlemmar i styrgruppen mot museets syfte samt höga driftkostnader. Kritiken handlar bland annat om att museet i sin avsiktsförklaring har som uppdrag att inte bara visa hur kvinnors livsvillkor varit förr i tiden utan också vara en aktiv röst i vår samtid kring kön och makt.

Tantfullness

Kritiken till trots är nu alltså museet invigt, och här bjuds på två premiärutställningar. Den ena, ”En ropande tystnad”, står kvar till 15 mars nästa år och kretsar kring åldrande kvinnors historia, något som museichef Maria Perstedt lyfter fram som starkt tabubelagt och därför viktigt att bryta tystnaden kring. Utställningen består bland annat av konstverket ”Tantfullness” föreställandes en lång ström av äldre damer, där en av de allra sista trotsigt vänder sig åt andra hållet vilket bryter hela flödet. I utställningen ingår också en mängd textutdrag från såväl historiska som mer nutida författare som på olika sätt belyser fördomar kring åldrande kvinnors kroppar. Flera av texterna lyfter också upp den frigörelse och den kunskap som finns i en åldrande kropp.

En av museets många besökare är Elisabeth Berglund-Andersson, som medger att hon faktiskt är lite besviken på premiärutställningarna, samtidigt som hon har förståelse för att andra kanske inte har de feministiska förkunskaper hon själv bär på:

– Jag tycker det hela var lite tunt, jag hade väntat mig lite mer substans. Men jag kan förstå att andra kan uppfatta det hela som lite provocerande, att läsa dessa texter från Kristina Lugn och Kerstin Thorvall, de har ju varit väldigt provokativa kvinnor under lång tid. Men jag har växt upp med dessa texter, så det är inget märkvärdigt för mig.

Feministisk folkbildning

Museets andra utställning, ”Rötter- en trasslig historia” står kvar i två år. Maria Perstedt förklarar att denna utställning utgör grundfundamentet, rötterna om en så vill, till de övriga utställningarna, både nuvarande och kommande.

– För att alls förstå behovet av ett kvinnohistoriskt museum behövs vissa grundläggande kunskaper, vilka förmedlas i denna utställning, berättar Maria Perstedt.

I utställningen, som är utformad som en tät, mörk och aningen snårig skog ges via diverse tv-montrar bland annat en enkel definition av feminism, en kort inblick kring det dualistiska könstänkande som etablerades under 1800-talet och även några exempel på hur kön och makt hängt ihop, inte minst i fråga om vem som skriver historia, och ur vilket perspektiv.

Den väldigt grundläggande presentationen är, just för att den bara tar upp det mest fundamentala, full av luckor och det är därför bra att utgången från denna snåriga skog leder direkt in till den andra utställningshallen, där besökaren kan se konkreta exempel på hur kön och makt kan hänga ihop.

Glasväggen

För egen del tar jag stort intryck av undanskymd liten videoinstallation som visar en kvinna i ett vitt linne svepa fram som en spökgestalt, ett sorts förkroppsligande av historiens alla kvinnor som i alla tider kämpat för bättre villkor. Kvinnogestalten tar sats, löper framåt men krockar med en osynlig glasvägg och slungas resolut tillbaka. Där tar hon åter sats, löper återigen framåt med full kraft men väggen står envist kvar.

Och så går videon vidare, där samma scen spelas upp om och om igen. Det hela blir till en vacker dans med stark symbolik som jag gärna sett hade fått en mer synlig plats i utställningen. Samtidigt är det väl så som också museichefen Maria Perstedt konstaterar, att ingen enskild utställning kan vara heltäckande och ge plats åt allt. Jag ser fram emot kommande utställningar, med en förhoppning också om att den just nu rådande vithetsnormen bryts.